Flera flugor i samma tidssmäll

Känner du igen dig i beskrivningen att det är för mycket som ska göras på för kort tid? I och med skola-11 har ytterligare uppgifter lagts på lärarna – och rektorerna. Mängden centrala innehåll kan kännas överväldigande och antalet prestationer som ska bedömas oändligt. Samtidigt finns det en diskurs om att lärarna och rektorerna behöver mer utbildning, framför allt i ämneskunskaper när det gäller lärarna. När ska de ha tid med allt detta?

Fokuseringen på t ex lärarnas kunskaper är i sig problematisk eftersom det understödjer trenden att skolan handlar om lärarna, men på fel sätt. Hattie har visat att lärarna är viktiga – men det är deras pedagogiska engagemang som är viktigt, inte deras ämneskunskaper!

Tänk efter: vad händer om läraren är i fokus på lektionen? Vad behöver då läraren ägna mest tid till att förbereda? Jo, sin egen presentation, som i sin tur bygger på lärarens egen ämneskunskap. En ämneskunskap som ständigt behöver utvecklas för att läraren ens ska kunna presentera något av det vi vet idag (men naturligtvis inget om det vi vet om tio år då eleverna ska börja använda kunskapen i sin vardag). Läraren kommer att fundera över hur presentationen kan förbättras, kanske med inslag av frågor eller korta övningar, men trots sådana elevinteraktiva inslag blir det fortfarande lärarens övergripande presentation som är det viktiga.

Det springande problemet med undervisning när läraren är i fokus är just det att man inte vet vad eleverna gör. Man vet inget om individerna, vad de förstår eller vilka delar de skulle behöva ha hjälp med. Vad de har för frågor och vart de skulle vilja gå. Man kan givetvis inte heller göra någon bedömning av dem just då, utan behöver ta tag i det på någon annan tid.

När man istället jobbar med elevdrivna metoder, som visserligen kräver förberedelse de med, kan det mesta av lärarens energi läggas på elevinteraktionen. Ämnesinnehållet kan eleverna då ta fram själva, vilket besparar läraren en massa tid. Den andra tidsbesparingen kommer sig av att bedömningen blir en integrerad del av arbetet. När eleverna är i fokus kan läraren ha full koll på vad som händer med elevens prestation hela tiden (även om utvärderingarna behöver formaliseras till vissa tillfällen för att ta vara optimalt formativa). Bedömningen blir en viktig och aktiv del av lärandet och inte något man behöver göra sedan.

Precis samma resonemang kan man göra kring rektorns arbete med medarbetarna. Jobbar rektorn som en god pedagog (stöttar medarbetarnas utveckling) istället för att försöka få alla att dit rektorn vill, får man samma typ av tidsbesparing. Dessutom, precis som med eleverna, blir resultatet att lärandet – utvecklingen – verkligen händer.

Så visst behöver lärarna och rektorerna utbildning, men i hur man stöttar andra att lära sig/utvecklas – inte i ämneskunskaper som snart blir utdaterade.

Slänga ut ungen med badvattnet

Det finns en kritik mot olika former av elevdriven pedagogik (som t ex pbl) som går ut på att den inte fungerar på omotiverade elever. Och givetvis är det rätt: ska eleven vara drivande måste han/hon också vara motiverad. Tyvärr lär sig de omotiverade eleverna inte nödvändigtvis mer när de får lärarfokuserad undervisning (som t ex föreläsningar). Däremot döljs de (om de inte ägnar sig åt att störa lektionen).

Jag tror att det stora problemet istället är att det kräver delvis andra färdigheter hos lärarna för att stötta elevdrivet arbete, än vad som krävs för lärarfokuserat arbete. Färdigheter som handlar om att motivera och väcka nyfikenhet hos individen. Att få grupper att fungera på ett effektivt och socialt smidigt sätt. Att skapa pedagogiska strukturer där elevernas metainlärning (lära om att lära) är en integrerad del. Det här är färdigheter lärare förväntas ha, men om man ska jobba utifrån eleverna måste man dessutom vara excellent.

Vad jag vill varna för är att kasta ut ungen med badvattnet, eller att man förkastar elevfokuserad pedagogik därför att lärarna inte (ännu) har de färdigheter som behövs.

Är man en duktig föreläsare som kan engagera eleverna kan det vara svårt att hitta rätt i den elevfokuserade pedagogiken. Det är vanligt att man upplever att det går långsamt (eleverna hinner inte med ens en bråkdel av det man själv kan gå igenom på en lektion) och att eleverna tycker att det är jobbigt (rent fysiologiskt är det jobbigt att tänka nytt – varför skulle vi annars vara så benägna att göra som vi alltid har gjort?). Dessutom, vilken man kanske inte vill erkänna, är många duktiga föreläsare inte så bra på att lyssna på andra och ställa öppna frågor – vilket är de absolut viktigaste färdigheterna för en pedagog i det här sammanhanget.

Och om man själv vill testa olika pedagogiska infallsvinklar? Använd learning outcomes (se flik)! Då kan både lärare och elev märka om pedagogiken har fungerat och eleven lärt sig det man vill. Och ska learning outcomes vara så tydliga, inser man att det krävs en hel del träning för att kunna formulera dem (precis som med andra verktyg som sätter eleven i centrum). Men när man väl kan det, så har man en dyrk som kan öppna många pedagogiska skattkistor.