Flera flugor i samma tidssmäll

Känner du igen dig i beskrivningen att det är för mycket som ska göras på för kort tid? I och med skola-11 har ytterligare uppgifter lagts på lärarna – och rektorerna. Mängden centrala innehåll kan kännas överväldigande och antalet prestationer som ska bedömas oändligt. Samtidigt finns det en diskurs om att lärarna och rektorerna behöver mer utbildning, framför allt i ämneskunskaper när det gäller lärarna. När ska de ha tid med allt detta?

Fokuseringen på t ex lärarnas kunskaper är i sig problematisk eftersom det understödjer trenden att skolan handlar om lärarna, men på fel sätt. Hattie har visat att lärarna är viktiga – men det är deras pedagogiska engagemang som är viktigt, inte deras ämneskunskaper!

Tänk efter: vad händer om läraren är i fokus på lektionen? Vad behöver då läraren ägna mest tid till att förbereda? Jo, sin egen presentation, som i sin tur bygger på lärarens egen ämneskunskap. En ämneskunskap som ständigt behöver utvecklas för att läraren ens ska kunna presentera något av det vi vet idag (men naturligtvis inget om det vi vet om tio år då eleverna ska börja använda kunskapen i sin vardag). Läraren kommer att fundera över hur presentationen kan förbättras, kanske med inslag av frågor eller korta övningar, men trots sådana elevinteraktiva inslag blir det fortfarande lärarens övergripande presentation som är det viktiga.

Det springande problemet med undervisning när läraren är i fokus är just det att man inte vet vad eleverna gör. Man vet inget om individerna, vad de förstår eller vilka delar de skulle behöva ha hjälp med. Vad de har för frågor och vart de skulle vilja gå. Man kan givetvis inte heller göra någon bedömning av dem just då, utan behöver ta tag i det på någon annan tid.

När man istället jobbar med elevdrivna metoder, som visserligen kräver förberedelse de med, kan det mesta av lärarens energi läggas på elevinteraktionen. Ämnesinnehållet kan eleverna då ta fram själva, vilket besparar läraren en massa tid. Den andra tidsbesparingen kommer sig av att bedömningen blir en integrerad del av arbetet. När eleverna är i fokus kan läraren ha full koll på vad som händer med elevens prestation hela tiden (även om utvärderingarna behöver formaliseras till vissa tillfällen för att ta vara optimalt formativa). Bedömningen blir en viktig och aktiv del av lärandet och inte något man behöver göra sedan.

Precis samma resonemang kan man göra kring rektorns arbete med medarbetarna. Jobbar rektorn som en god pedagog (stöttar medarbetarnas utveckling) istället för att försöka få alla att dit rektorn vill, får man samma typ av tidsbesparing. Dessutom, precis som med eleverna, blir resultatet att lärandet – utvecklingen – verkligen händer.

Så visst behöver lärarna och rektorerna utbildning, men i hur man stöttar andra att lära sig/utvecklas – inte i ämneskunskaper som snart blir utdaterade.

Vetenskapen och föreläsningarna

Vetenskapen går långsamt framåt – eller? För hur kan det annars vara så att fenomen som studerats i mer än trettio år fortfarande inte har sipprat ut i skolorna? Som till exempel hur föreläsningar fungerar. Efter att ha läst Chalotta Wastes blogg om hur elever lär sig, funderar jag på hur vi ser på själva lärprocessen. I praktiken beter vi oss ofta som om läraren sitter inne med en kunskap som ska ges, eller överföras, till eleverna. Till exempel så pratar lärare fortfarande större delen av de flesta lektioner. Trots att forskning visar att det är ett jämförelsevis dåligt sätt att stötta lärande.

Inte ens den mest positiva hållning till vad man kan lära sig under en föreläsning kommer fram till en högre siffra än ca 45% av innehållet (mätt i direkt anslutning till föreläsningen). Jämför det med de 71% som blev resultatet av ett interaktivt lärande (i denna undersökningen var siffran för föreläsningarna 41%).

Egentligen tycker jag att vi inte borde behöva den här forskningen för att inse hur begränsad effekten av en föreläsning är. Det räcker med ett enkelt resonemang: en föreläsning måste utgå från att alla åhörare får höra samma ord. Oberoende av intresse, tidigare kunskap, minneskapacitet, dagsform osv. I en föreläsning kan vi inte anpassa oss så att var och en kan ta del av allt som sägs. Och inte heller veta vem som har tagit till sig vad. Om man sedan vill fylla på kunskapsluckorna har man alltså ingen aning om var man ska börja.

Det finns ett enkelt sätt att själv börja fundera över föreläsningen som lärandeform: nästa gång du är på en föreläsning, prova att skriva ned vad du kommer ihåg en vecka senare (utan att kika på eventuella anteckningar). Jämför sedan detta med hur många saker du själv tar upp om du håller en lika lång föreläsning.

Visst kan föreläsningar ha en plats i lärandet. De kan fungera som ett smörgåsbord (en teater om hur många roliga saker det finns att studera inom ett visst område) eller för att skapa trygghet (visa att läraren vet vad det handlar om), men om det är kunskapen man vill öka, så finns det bättre sätt.