Det finns en kritik mot olika former av elevdriven pedagogik (som t ex pbl) som går ut på att den inte fungerar på omotiverade elever. Och givetvis är det rätt: ska eleven vara drivande måste han/hon också vara motiverad. Tyvärr lär sig de omotiverade eleverna inte nödvändigtvis mer när de får lärarfokuserad undervisning (som t ex föreläsningar). Däremot döljs de (om de inte ägnar sig åt att störa lektionen).
Jag tror att det stora problemet istället är att det kräver delvis andra färdigheter hos lärarna för att stötta elevdrivet arbete, än vad som krävs för lärarfokuserat arbete. Färdigheter som handlar om att motivera och väcka nyfikenhet hos individen. Att få grupper att fungera på ett effektivt och socialt smidigt sätt. Att skapa pedagogiska strukturer där elevernas metainlärning (lära om att lära) är en integrerad del. Det här är färdigheter lärare förväntas ha, men om man ska jobba utifrån eleverna måste man dessutom vara excellent.
Vad jag vill varna för är att kasta ut ungen med badvattnet, eller att man förkastar elevfokuserad pedagogik därför att lärarna inte (ännu) har de färdigheter som behövs.
Är man en duktig föreläsare som kan engagera eleverna kan det vara svårt att hitta rätt i den elevfokuserade pedagogiken. Det är vanligt att man upplever att det går långsamt (eleverna hinner inte med ens en bråkdel av det man själv kan gå igenom på en lektion) och att eleverna tycker att det är jobbigt (rent fysiologiskt är det jobbigt att tänka nytt – varför skulle vi annars vara så benägna att göra som vi alltid har gjort?). Dessutom, vilken man kanske inte vill erkänna, är många duktiga föreläsare inte så bra på att lyssna på andra och ställa öppna frågor – vilket är de absolut viktigaste färdigheterna för en pedagog i det här sammanhanget.
