Tänk om vi kunde tänka...

Kan katederundervisning vara lösningen på problem med oroliga eller stökiga elever? Är det genom att peka med hela handen som vi kan få ordning på elever som inte klarar av att ta ansvar för sina egna studier?

Jag har tidigare tänkt att den enda skillnaden på ”stökiga elever” i den gamla lärarfokuserade skolan och dagens skola är att nu syns de mer. För hundra år sedan slutade de istället skolan så tidigt som möjligt och kördes ut eller pryglades om de störde under de lärarledda lektionerna. Men det kanske inte är hela sanningen. Kanske är det så att den forna skolans krav på fokus från elevernas sida faktiskt tränade upp vissa färdigheter som vi inte är så bra på att träna idag.

Vad jag tänker på är framför allt förmågan att hålla koncentrationen. Jag misstänker att vi generellt tränar ganska lite på det idag. Resultatet blir att vi inte utvecklar (tränar) pannloberna i hjärnan, det område som styr inte bara logiskt tänkande utan också vår förmåga till empati och stresstålighet. Tonåringar generellt har ett mycket aktivt limbiskt system, den delen av hjärnan som (bl a) har med våra känslor att göra. Hur vi sedan tar hand om dessa känsloförnimmelser beror på hur utvecklade pannloberna är. Pannloberna fortsätter att utvecklas till man är i 25 års åldern och innan dess kan det vara lite si och så med styrningen av våra känslor. Någon som märkt att tonåringar kan vara explosiva och känslostyrda ;-)?

Nu är hjärnan fenomenalt plastisk och även hos tonåringar – eller yngre barn – kan man träna upp pannloberna. Det gör man genom att träna upp sin förmåga att fokusera på en sak i taget. Och det är detta som vi kanske har blivit sämre på i skolan i och med att katederundervisningen blev mindre påtaglig. (Detta är en vild gissning från min sida – jag har ingen aning om hur eleverna klarade sig i skolan för hundra år sedan).

Jag har sett flera skolor som försöker återinföra delar av katederundervisningen som svar på problemen med elever som inte klarar att ta ansvar för sitt lärande. Jag tror att detta är fel väg att gå: vi lever i ett annat samhälle än för hundra år sedan. Eleverna sitter inte lugnt och lyssnar när en lärare pratar. I ett mer autoritärt samhälle där barn förväntades – överallt – att lyssna på äldre, där vuxna lyssnade på sin chef utan att ifrågasätta honom (för det var ju en han) så kanske det kunde fungera. Men så ser det inte ut idag och därför är eleverna varken motiverade eller tränade i att lyssna på en lärare som pratar mer än fem minuter.

Så vad ska man göra istället? Ett sätt att träna upp koncentrationsförmågan är att jobba med mindfullness, något som har börjat användas i vissa skolar (i USA, där forskningen kring mindfullness är mest aktiv). Blir du nyfiken kan du titta på det här föredraget som ger en inblick i hur man kan jobba.

Ordning och reda?

Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?

Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.

Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).

Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.

Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).

Så vad ska man göra åt detta?

Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.

Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?

Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.

Mig veterligen (och jag hade blivit väldigt glad om jag hade fel) tränas inte de här förmågorna på lärarutbildingen. Och hur ska man då kunna hantera dagens individstinna klasser?

Ansvarsfällan

En återkommande åsikt tycks vara att katederundervisning är bra för elever som tycker det är svårt att ta ansvar och få saker gjort.

Vänta litet nu, hur kommer man fram till det? På vilket sätt är det bra att elever som har svårt att ta ansvar, får en lärare som pekar med hela handen? Så om vi har en elev som tycker det är svårt med t ex matte så ska vi träna dem genom att låta läraren räkna ut talen åt dem? Eller, läsa högt, om eleverna tycker att det går trögt med läsningen?

Men i dagens samhälle blir det väldigt svårt att fungera om man inte kan ta ansvar. Nuförtiden ska man ta ansvar för allt, eller hur? Vilken skola, vilken tandläkare, vilken partner, mat, pensioner, you name it. Jag skulle vilja påstå att förmågan att ta ansvar ligger högt däruppe bland de viktigaste sakerna som eleverna behöver lära sig idag, bredvid förmågan att hitta information, vara källkritisk och att skapa synteser av den information man har hittat.

Katederundervisning brukar syfta till att läraren tar fram och presenterar baskunskaper, bestämmer vad som ska göras, när och i vilken ordning det ska göras och hur eleverna ska bedömas (ofta med prov). Den hänger också ihop med synen på lärare som en kunskapskälla, som ska förmedla denna kunskap till mottagarna, eleverna. Katederundervisning är till sin natur individblind. När läraren är den aktiva, går det inte att se vad den enskilda individen tar till sig av en lektion - det finns helt enkelt inte tid till det.

Det är faktiskt så att katederundervisningen i sig motverkar själva lusten att lära sig att ta ansvar. För hur kan man känna sig motiverad till att lära sig saker som någon annan har plockat ut, utan hänsyn till vad man själv är intresserad av eller vill uppnå? När tekniken man ska använda har valts utan att någon frågat vad man själv trivs med? När bedömningen baseras på en verklighetsfrånvänd situation där det är svårt att göra sitt bästa? Och där formativt oftast tolkas som att eleven ska få reda på vad som saknas, istället för att se vad man redan har uppnått och vad som är den bästa vägen framåt för just mig?

Elever som inte kan ta ansvar behöver lära sig just det – vilket är tydligt uttryckt i skollagen. Och ska det vara möjligt måste läraren få tid att stötta en sådan utveckling, veta hur man gör för att individualisera stödet och ha tydliga, lättförståliga mål som eleverna kan sträva mot. Det man gör vid katedern är något ganska annorlunda.