Ansvarsfällan

En återkommande åsikt tycks vara att katederundervisning är bra för elever som tycker det är svårt att ta ansvar och få saker gjort.

Vänta litet nu, hur kommer man fram till det? På vilket sätt är det bra att elever som har svårt att ta ansvar, får en lärare som pekar med hela handen? Så om vi har en elev som tycker det är svårt med t ex matte så ska vi träna dem genom att låta läraren räkna ut talen åt dem? Eller, läsa högt, om eleverna tycker att det går trögt med läsningen?

Men i dagens samhälle blir det väldigt svårt att fungera om man inte kan ta ansvar. Nuförtiden ska man ta ansvar för allt, eller hur? Vilken skola, vilken tandläkare, vilken partner, mat, pensioner, you name it. Jag skulle vilja påstå att förmågan att ta ansvar ligger högt däruppe bland de viktigaste sakerna som eleverna behöver lära sig idag, bredvid förmågan att hitta information, vara källkritisk och att skapa synteser av den information man har hittat.

Katederundervisning brukar syfta till att läraren tar fram och presenterar baskunskaper, bestämmer vad som ska göras, när och i vilken ordning det ska göras och hur eleverna ska bedömas (ofta med prov). Den hänger också ihop med synen på lärare som en kunskapskälla, som ska förmedla denna kunskap till mottagarna, eleverna. Katederundervisning är till sin natur individblind. När läraren är den aktiva, går det inte att se vad den enskilda individen tar till sig av en lektion - det finns helt enkelt inte tid till det.

Det är faktiskt så att katederundervisningen i sig motverkar själva lusten att lära sig att ta ansvar. För hur kan man känna sig motiverad till att lära sig saker som någon annan har plockat ut, utan hänsyn till vad man själv är intresserad av eller vill uppnå? När tekniken man ska använda har valts utan att någon frågat vad man själv trivs med? När bedömningen baseras på en verklighetsfrånvänd situation där det är svårt att göra sitt bästa? Och där formativt oftast tolkas som att eleven ska få reda på vad som saknas, istället för att se vad man redan har uppnått och vad som är den bästa vägen framåt för just mig?

Elever som inte kan ta ansvar behöver lära sig just det – vilket är tydligt uttryckt i skollagen. Och ska det vara möjligt måste läraren få tid att stötta en sådan utveckling, veta hur man gör för att individualisera stödet och ha tydliga, lättförståliga mål som eleverna kan sträva mot. Det man gör vid katedern är något ganska annorlunda.

Lärarlag lyfter taket

Trots det jag skrev häromdagen, tror jag inte att det finns många lärare som anser att de lägger ansvaret för pedagogiken på eleverna. Mentorns råd att ta upp problem med ämnesläraren är säkert välment. Men det som händer i praktiken om en elev ifrågasätter undervisningen är oftast att läraren förklarar varför undervisningen är bra och vad eleven borde göra för att kunna dra nytta av den. (Dvs eleven ska ändra på sig, inte läraren).

Men vad ska mentorn göra istället? Är det konstruktivt att komma med kritik till en kollega? Tja, det beror väl på kulturen i skolan och hur man brukar ta hand om den feedback man får, men i många fall misstänker jag att det inte är så lätt. Kanske är det helt enkelt så att i alltför många fall står läraren ensam i sin gärning och blir därför känslig för all feedback som kan störa den svårvunna balansen.

I så fall kan lösningen vara lärarlag – äkta lag, där man tillsammans planerar lektioner och hjälper varandra att utvecklas. I ett välfungerande lärarlag blir pedagogiken en gemensam produkt och utvecklingen behöver inte gå genom en personlig feedback. Lärarlaget gör det lättare att skilja på profession och person. Har man ett väldefinierat mål för undervisningen (learning outcome) kan man utvärdera de pedagogiska insatserna och hitta det som fungerar bäst för varje elev. Det professionella angreppssättet gör att man snabbare kan lämna frågorna ’vad gick fel’ och ’vems är felet’ (där vi oftast fastnar) och koncentrera sig på att söka svaret på frågan: vad ska vi göra istället?

Men det professionella lärarlaget är en produkt som tar tid och då måste den tiden tas från andra sysslor. Tiden i lärarlaget ska ersätta det individuella arbetet – inte läggas ovanpå. Även om man har olika ämnen, kan man jobba i lag och använda gemensamma pedagogiska angreppssätt. Det ämnesmässiga innehållet behöver inte ta upp så mycket planeringstid – i synnerhet inte om man låter eleverna vara med om att uppdatera ämneskunskaperna som en del av lärandet. Vilket i sin tur är projekt där bedömningen lätt kan göras formativ, samtidigt som läraren får ta del av de senaste rönen genom elevernas redovisningar.

Låt lärarlagen ta ansvaret för den pedagogiska utvecklingen och använd utvecklingssamtal till att ta reda på det eleverna kan mest om: sig själva och hur de vill lära sig.

Att vilja veta mer

Katarina Harrison Lindbergh och Dick Harrison beklagar kunskapens sjunkande värde (SvD Brännpunkt). Och givetvis håller jag med dem! Det är sorgligt och bekymmersamt att kunskap inte verkar ha något egenvärde idag.

Två tankar i samband med artikeln: Om man nu vill höja statusen på kunskap, då räcker det inte med att personer (som själva befinner sig i ett vardagsliv där kunskap är en självklar fördel) säger att kunskap är viktigt och att utan den går det dåligt. Hur ska det få andra att bli motiverade till att lära sig mer och att värdera kunskap? I artikeln saknar jag argument för, och tydliga exempel på, vad kunskap kan ge. Jag fyller inte på den luckan här idag, utan nöjer mig med att ställa frågan: varför är det bra med kunskap?

Den andra tanken rör det som de skriver om att lärare har lagt ansvaret (att lära sig) på eleverna och är rädda för att ställa krav eftersom eleverna då kan tycka att det är tråkigt. Detta är ett exempel på sammanblandningen av ansvar och vilja som jag tycker att både flumskolan och katedersekten har gjort sig skyldiga till. I flumskolan har man lagt båda på eleverna, medan teorin hos katedersekten är att läraren kan skapa bådadera.

Läraren har ansvaret (för att skapa optimala betingelser för lärande) och eleverna ska ha viljan (som en god lärare kan hjälpa dem att hitta, men en lärare kan inte skapa den hos någon annan).

Och då kommer vi tillbaks till vad kunskap är bra för. Om det är vilja det handlar om, så behöver den vara bra för just den individ som ska lära sig. Annars blir det lätt som för isbjörnen här.

Hur ska du ta ditt ansvar att hjälpa eleverna att hitta viljan den här veckan?