Repetition kunskapens moder?

Sedan Lgr/Gy 2011 genomfördes upplever många elever – och lärare – att skolan har kommit att handla om tester. Man hinner knappt med själva lärandet eftersom dokumentationen av lärandet (i form av olika prov och redovisningar) tar så mycket tid. Ett sätt att komma runt detta är att jobba mer projektorienterat, där eleven jobbar under en lång tid på en mer övergripande uppgift som täcker in många kunskapskrav och centrala innehåll. Jag återkommer till detta en annan dag, nu ska det handla om varför test kan vara bra.

I en studie om minne och inlärning fick en del elever läsa samma stycke två gånger medan andra fick läsa stycket en gång och sedan besvara frågor om stycket. Därefter testades båda grupperna på hur mycket de kom ihåg av det de läst. Det visade sig att de som läst en gång och sedan fått frågor hade större minnesinlagring. Repetition är inte kunskapens moder!

Orsaken att gruppen som fick svara på frågor kom ihåg mer beror på att när man formulerar ett svar själv, så skapas nya tankebanor som dessutom blir kopplade direkt till den egna förståelsen (dvs det man vet sedan tidigare). Det betyder att nycklarna (se förra bloggen) blir fler: du har både direkta saker som har stått i stycket och alla de saker du har tänkt på när du funderade ut dina egna svar. Ju fler nycklar som finns till minnet desto lättare är det att hitta det.

Vill man lära in något ska man alltså ställa sig själv frågor, snarare än läsa om, och ännu bättre blir det om man går tillbaka till det man missat, tittar på det en gång till och sedan formulerar en ny fråga om just den delen. Det räcker alltså inte att bara gå tillbaka och läsa – då får du en liknande effekt som om du läser två gånger.

På ett liknande sätt är det inte bra att stryka under det man tycker är väsentligt i en text. Ja, jag vet att många använder detta, men det kan faktiskt minska inlärningen! Understrykandet bygger på tanken att man ska läsa om stycket (men då koncentrera sig på det ”viktigaste”). Inte bara är detta mindre effektivt än att ställa sig frågor, utan dessutom innebär det att du skapar ännu smalare innehåll, ännu färre nycklar, än den ursprungliga texten.  

Att detta över huvud taget har fungerat beror på att mycket äldre pedagogik byggde på att lära sig utantill, utan större reflektioner. Det är ett intressant skolkulturellt fenomen att man faktiskt fortfarande kan få bra betyg genom att använda utantill-kunskap – det är speciellt konstigt om man ser till hur ambitionerna med lärandet är formulerat i skollagen idag. Men om vitsen är att lära för livet, så är det dags att vi frångår metoder som gör oss bra på att minnas utantill och istället använder sådana som gör det möjligt att använda kunskapen i en kontext. Detta börjar i hur vi hjälper eleverna att lära in fakta (ställ frågor, repetera inte rakt av) och behöver följas upp i hur vi sedan bedömer elevernas kunskaper. Det borde inte gå att få höga betyg bara genom att lära sig utantill. Hur man skapar bedömningsunderlag som är en del av lärandet tar vi nästa gång.

Lärarlag lyfter taket

Trots det jag skrev häromdagen, tror jag inte att det finns många lärare som anser att de lägger ansvaret för pedagogiken på eleverna. Mentorns råd att ta upp problem med ämnesläraren är säkert välment. Men det som händer i praktiken om en elev ifrågasätter undervisningen är oftast att läraren förklarar varför undervisningen är bra och vad eleven borde göra för att kunna dra nytta av den. (Dvs eleven ska ändra på sig, inte läraren).

Men vad ska mentorn göra istället? Är det konstruktivt att komma med kritik till en kollega? Tja, det beror väl på kulturen i skolan och hur man brukar ta hand om den feedback man får, men i många fall misstänker jag att det inte är så lätt. Kanske är det helt enkelt så att i alltför många fall står läraren ensam i sin gärning och blir därför känslig för all feedback som kan störa den svårvunna balansen.

I så fall kan lösningen vara lärarlag – äkta lag, där man tillsammans planerar lektioner och hjälper varandra att utvecklas. I ett välfungerande lärarlag blir pedagogiken en gemensam produkt och utvecklingen behöver inte gå genom en personlig feedback. Lärarlaget gör det lättare att skilja på profession och person. Har man ett väldefinierat mål för undervisningen (learning outcome) kan man utvärdera de pedagogiska insatserna och hitta det som fungerar bäst för varje elev. Det professionella angreppssättet gör att man snabbare kan lämna frågorna ’vad gick fel’ och ’vems är felet’ (där vi oftast fastnar) och koncentrera sig på att söka svaret på frågan: vad ska vi göra istället?

Men det professionella lärarlaget är en produkt som tar tid och då måste den tiden tas från andra sysslor. Tiden i lärarlaget ska ersätta det individuella arbetet – inte läggas ovanpå. Även om man har olika ämnen, kan man jobba i lag och använda gemensamma pedagogiska angreppssätt. Det ämnesmässiga innehållet behöver inte ta upp så mycket planeringstid – i synnerhet inte om man låter eleverna vara med om att uppdatera ämneskunskaperna som en del av lärandet. Vilket i sin tur är projekt där bedömningen lätt kan göras formativ, samtidigt som läraren får ta del av de senaste rönen genom elevernas redovisningar.

Låt lärarlagen ta ansvaret för den pedagogiska utvecklingen och använd utvecklingssamtal till att ta reda på det eleverna kan mest om: sig själva och hur de vill lära sig.

Börja bra

Hur känns det när du sätter dig för att planera veckan? Hur skulle planeringen bli om du var på riktigt gott humör? Prova vad som händer när du ser till att du har det trevligt omkring dig eller unnar dig något gott att äta/dricka. Eller så kanske du blir på gott humör av att titta på klippet nedan.

Du kan låtsas att Darth Vader är någon du behöver interagera med under veckan. Din chef? En elev? Fundera sedan på vilken typ av frågor som får Darth Vader att reflektera, att stanna upp och tänka efter. Vad skulle hända om du använde den typen av frågor på din chef/elev? Eller vilka ännu bättre frågor skulle du kunna ställa?

Hur skulle du kunna använda det här klippet i din undervisning?