Repetition kunskapens moder?

Sedan Lgr/Gy 2011 genomfördes upplever många elever – och lärare – att skolan har kommit att handla om tester. Man hinner knappt med själva lärandet eftersom dokumentationen av lärandet (i form av olika prov och redovisningar) tar så mycket tid. Ett sätt att komma runt detta är att jobba mer projektorienterat, där eleven jobbar under en lång tid på en mer övergripande uppgift som täcker in många kunskapskrav och centrala innehåll. Jag återkommer till detta en annan dag, nu ska det handla om varför test kan vara bra.

I en studie om minne och inlärning fick en del elever läsa samma stycke två gånger medan andra fick läsa stycket en gång och sedan besvara frågor om stycket. Därefter testades båda grupperna på hur mycket de kom ihåg av det de läst. Det visade sig att de som läst en gång och sedan fått frågor hade större minnesinlagring. Repetition är inte kunskapens moder!

Orsaken att gruppen som fick svara på frågor kom ihåg mer beror på att när man formulerar ett svar själv, så skapas nya tankebanor som dessutom blir kopplade direkt till den egna förståelsen (dvs det man vet sedan tidigare). Det betyder att nycklarna (se förra bloggen) blir fler: du har både direkta saker som har stått i stycket och alla de saker du har tänkt på när du funderade ut dina egna svar. Ju fler nycklar som finns till minnet desto lättare är det att hitta det.

Vill man lära in något ska man alltså ställa sig själv frågor, snarare än läsa om, och ännu bättre blir det om man går tillbaka till det man missat, tittar på det en gång till och sedan formulerar en ny fråga om just den delen. Det räcker alltså inte att bara gå tillbaka och läsa – då får du en liknande effekt som om du läser två gånger.

På ett liknande sätt är det inte bra att stryka under det man tycker är väsentligt i en text. Ja, jag vet att många använder detta, men det kan faktiskt minska inlärningen! Understrykandet bygger på tanken att man ska läsa om stycket (men då koncentrera sig på det ”viktigaste”). Inte bara är detta mindre effektivt än att ställa sig frågor, utan dessutom innebär det att du skapar ännu smalare innehåll, ännu färre nycklar, än den ursprungliga texten.  

Att detta över huvud taget har fungerat beror på att mycket äldre pedagogik byggde på att lära sig utantill, utan större reflektioner. Det är ett intressant skolkulturellt fenomen att man faktiskt fortfarande kan få bra betyg genom att använda utantill-kunskap – det är speciellt konstigt om man ser till hur ambitionerna med lärandet är formulerat i skollagen idag. Men om vitsen är att lära för livet, så är det dags att vi frångår metoder som gör oss bra på att minnas utantill och istället använder sådana som gör det möjligt att använda kunskapen i en kontext. Detta börjar i hur vi hjälper eleverna att lära in fakta (ställ frågor, repetera inte rakt av) och behöver följas upp i hur vi sedan bedömer elevernas kunskaper. Det borde inte gå att få höga betyg bara genom att lära sig utantill. Hur man skapar bedömningsunderlag som är en del av lärandet tar vi nästa gång.

Läxor som fungerar?

Är läxor ett bra sätt att öka lärandet? Svenska och norska skolbarn har mer läxhjälp än barn i Finland, samtidigt som de inte lyckas bättre; eller rättare sagt, de tycks lära sig mindre. Gräver man djupare i det här finner man snabbt att problemet är komplext och att mycket beror på vad man mäter och vad man vill uppnå.

Hur mäter man mängden läxa? Är det hur mycket läraren har planerat eller vad eleverna verkligen gör? Eren & Hendersson (forskare från USA) har gjort en omfattande undersökning där de studerar effekten av läxor samtidigt som de kontrollerar för flera olika faktorer (såsom lärare, elever, föräldrarnas utbildning, ämne, rastillhörighet, m.m.). De hittar en effekt av läxläsning i matte, men inte för historia, naturvetenskap eller engelska. Vid djupare granskning visade det sig att matteläxor var mest effektiva för flickor och för barns vars föräldrar hade gymnasieutbildning - hos akademikerbarn hade matteläxan ingen effekt. För svarta barn hittade de en negativ effekt. Om jag får gissa så tror jag att detta speglar inlärningssituationen: de elever som har lätt för matte hinner med det de ska göra i skolan och vinner inte på att studera vidare hemma. De elever som trivs allra sämst hamnar långt efter och får då mycket läxor – som känns övermäktiga och därför inte görs. Mellangruppen, som hinner med en del men inte allt, har lagom mycket att ta igen och har de dessutom stöd hemma så kan de ta igen det de missat under lektionen.

Med andra ord är matteläxan ett sätt att försöka kompensera bristen på tid/lugn/förmåga/intresse under mattelektionen. Och i vissa fall fungerar den, men för grupper som hamnar efter fungerar den inte. Matte är speciellt så som det undervisas idag, eftersom stor vikt läggs vid beräkningsträning, något som man faktiskt kan träna hemma. I ämnen där reflektion och komplex förståelse är viktigare, har man mycket liten effekt av läxläsning (som artikeln ovan visar).

Nu ska man komma ihåg att läxor kan se väldigt olika ut. Den vanligaste sorten är någon typ av repetition av ”fakta” som läraren pratar om på lektionen. Eleven är då fortfarande en mottagare, snarare än en aktiv kunskapssökare. Det skulle vara intressant att istället studera effekten av att man använder sig av ”the flipped classroom” : Läxan består av lärarens (inspelade) förklaringar; klassrumstiden används till diskussioner och elevaktiva övningar kring materialet. Detta verkar kunna hjälpa alla typer av elever.