Elevernas fysik

I en bok för gymnasiefysik (ERGO) finns det tydliga ambitioner att skapa mer diskussioner kring ämnet. Varje kapitel har både diskussionsfrågor och andra övningar som skulle passa för elevaktiva lektioner. Men används de? Är det kanske så att läraren oftast använder den största delen av lektionen till att föreläsa och att det inte finns någon tid till dessa frågor i klassrummet? (Man kan se samma tendens inom fysik på universitetet, och ännu tydligare på tekniska högskolans scheman: föreläsning, föreläsning, föreläsning).

Varför inte prova the flipped classroom som används framgångsrikt just på fysik av Daniel Barker? Genomgången ligger på youtube och lektionstiden kan användas till diskussioner.

Givetvis krävs det att du som lärare utvecklar en del nya färdigheter. Och då menar jag inte i första hand inspelningsteknik även om den kan ta ett litet tag att bemästra. Vad som krävs för att diskussionerna i klassrummet ska fungera är att läraren verkligen ger plats till eleverna, utvecklar sin förmåga att lyssna och fråga. Man behöver också träna upp sin förståelse för hur grupper fungerar och hur man kan hjälpa eleverna när de interagerar med varandra. Och så behöver man se och kunna möta individen.

Detta är förmågor som vi oftast tar för givet men som kräver träning och reflektion. Det är också, tror jag, den största utmaningen med alla elevdrivna tekniker. Vad jag hoppas inför det nya året är att vi erkänner vikten av de här förmågorna – och att vi slutar att förkasta studentdrivna metoder bara för att vi inte ännu är tillräckligt bra på att stötta eleverna genom processen. 

Läxor som fungerar?

Är läxor ett bra sätt att öka lärandet? Svenska och norska skolbarn har mer läxhjälp än barn i Finland, samtidigt som de inte lyckas bättre; eller rättare sagt, de tycks lära sig mindre. Gräver man djupare i det här finner man snabbt att problemet är komplext och att mycket beror på vad man mäter och vad man vill uppnå.

Hur mäter man mängden läxa? Är det hur mycket läraren har planerat eller vad eleverna verkligen gör? Eren & Hendersson (forskare från USA) har gjort en omfattande undersökning där de studerar effekten av läxor samtidigt som de kontrollerar för flera olika faktorer (såsom lärare, elever, föräldrarnas utbildning, ämne, rastillhörighet, m.m.). De hittar en effekt av läxläsning i matte, men inte för historia, naturvetenskap eller engelska. Vid djupare granskning visade det sig att matteläxor var mest effektiva för flickor och för barns vars föräldrar hade gymnasieutbildning - hos akademikerbarn hade matteläxan ingen effekt. För svarta barn hittade de en negativ effekt. Om jag får gissa så tror jag att detta speglar inlärningssituationen: de elever som har lätt för matte hinner med det de ska göra i skolan och vinner inte på att studera vidare hemma. De elever som trivs allra sämst hamnar långt efter och får då mycket läxor – som känns övermäktiga och därför inte görs. Mellangruppen, som hinner med en del men inte allt, har lagom mycket att ta igen och har de dessutom stöd hemma så kan de ta igen det de missat under lektionen.

Med andra ord är matteläxan ett sätt att försöka kompensera bristen på tid/lugn/förmåga/intresse under mattelektionen. Och i vissa fall fungerar den, men för grupper som hamnar efter fungerar den inte. Matte är speciellt så som det undervisas idag, eftersom stor vikt läggs vid beräkningsträning, något som man faktiskt kan träna hemma. I ämnen där reflektion och komplex förståelse är viktigare, har man mycket liten effekt av läxläsning (som artikeln ovan visar).

Nu ska man komma ihåg att läxor kan se väldigt olika ut. Den vanligaste sorten är någon typ av repetition av ”fakta” som läraren pratar om på lektionen. Eleven är då fortfarande en mottagare, snarare än en aktiv kunskapssökare. Det skulle vara intressant att istället studera effekten av att man använder sig av ”the flipped classroom” : Läxan består av lärarens (inspelade) förklaringar; klassrumstiden används till diskussioner och elevaktiva övningar kring materialet. Detta verkar kunna hjälpa alla typer av elever.