Gräv där du står!

Jag möts av en tidningsframsida där Björklund menar att ökad disciplin är lösningen på skolans problem. Varför det presenteras som en nyhet att han tycker så vet jag inte, men det belyser det jag tog upp häromdagen: tanken att man kan isolera skolans kultur från resten av samhället.

Jag läser vidare en krönika där man föreslår att vi ska lära oss av hur Tyskland har förbättrat sina studieresultat, bl a genom mer kontroll på alla nivåer. Låt oss titta lite närmare på Tyskland. Detta är ett land där 22% som har en examen som ger behörighet till universitet och fackhögskolor (bland 20-30 åringar är andelen högre: 36%). Det är också ett land där man har ett lärlingssystem för jobb som kräver mindre teoretisk utbildning, men där lönerna är så låga att Tyskland behöver importera arbetskraft (t ex från Sverige i ett mindre lyckat försök; typ hälften hoppade av) för att fylla upp praktikplatserna. Personer med längre utbildning har däremot högre löner än här. Lärare till exempel, har ungefär dubbelt så hög lön som i Sverige. Kulturen är betydligt mer hierarkisk. Jag har pratat med flera svenska chefer som säger att medarbetarna inte vågar komma med idéer när chefen är närvarande. Inte heller klarar medarbetarna av att utföra ett självständigt arbete om de inte har väldigt tydliga direktiv – man är helt enkelt, av god anledning, rädd att göra fel.

Nu kan man tycka vad man vill om det Tyska systemet, men faktum kvarstår att åtgärder som ger resultat där skulle troligtvis inte alls ge samma resultat här i Sverige. I Tyskland har lärarna redan en stor auktoritet, folk är vana att bli styrda uppifrån och det lönar sig att utbilda sig eftersom man får betydligt högre status och lön. Vår lösning måste givetvis passa in på hur Sverige ser ut idag; där utbildning inte ger speciellt hög status eller lön; där lärarna inte ses som självklara auktoriteter av eleverna, men där lärarna samtidigt av tradition är väldigt självständiga i hur de utformar sina lektioner. ”Ökad disciplin” är inte något som enkelt kan sugas upp i det svenska systemet.

Jag tror att i ett land där autonomiteten är så viktig som den är hos oss, måste vägen gå via individens motivation. Detta är inte enklare än många andra lösningar; vi har mycket att lära om hur man stöttar elever att hitta sin motivation. Men den är förankrad. Finns det lärare som inte föredrar att undervisa motiverade elever? Som inte blir glada när en elev som tidigare har varit ointresserad plötsligt börjar engagera sig? Eller elever som inte respekterar lärare som väcker deras motivation?

Längtan till Italien - eller mer om PISA

Medan mätningarna i PISA undersökingen kan ifrågasättas så kommer man inte ifrån att resultaten är nedslående; den svenska skolan har ju faktiskt strävat efter att uppnå just de kunskaper som mäts. Visst strävar man även efter andra kunskaper/förmågor, men vi vet inte hur bra vi är på att nå dessa i jämförelse med andra länder (eller över huvud taget).

Men är resultaten i första hand skolans ”fel”? Nog är det dags att lyfta upp problematiken från detaljerna kring vad som händer i klassrummet och se vad som händer i samhället i stort! Fört därefter kan vi fundera över hur skolan ska agera rent praktiskt.

Barn vill bli bra, eller hur? De vill, liksom vi andra, bli sedda och uppskattade. I dagens samhälle är det ett enormt fokus på hur man lyckas socialt och att bli uppskattad för den man är snarare än för vad man gör. De sociala medierna har öppnat för möjligheten att projicera sin personlighet på ett sätt som aldrig tidigare och många, stora som små, ägnar många timmar i veckan åt detta. Visst finns det olika sätt att få uppskattning via sociala medier, men för de allra flesta barn är det deras person som bedöms.

Låt oss då tänka oss in i en situation med ett barn som inte känner sig speciellt duktig i skolan. Tävlingsaspekten, som många barngrupper generar till synes av sig själva (men som understöds både i skolan, i media och i fritidsaktiviteter), gör att skolarbetet inte ökar barnets självkänsla. Vad gör barnet då? Det väljer att försöka skapa självkänsla på andra sätt, till exempel på sociala medier.

Inte konstigt om det är svårt att ”hålla ordning”: eleverna är inte motiverade att vara still och lära sig.

Det är många som kallar på ”ordning och reda” och föreslår att läraren ska styra allt under lektionerna. Men ärligt talat, hur många lärare är det som har den auktoriteten att de kan ”hålla ordning” på en grupp omotiverade elever?  Hur mycket har man tränats på det? Jag är dessutom inte övertygad om att omotiverade elever lär sig speciellt mycket bara för att läraren kan få dem att sitta tysta och lyssna på en lektion.

När man längtansfullt blickar mot länder med mer autoritära undervisningssystem (eller blickar tillbaks mot ett Sverige man tror att man minns) glömmer man att detta också är länder med andra kulturer, där man värdesätter framgång i skolan på ett annat sätt. Vad de elever som inte känner sig duktiga i skolan gör i en sådan kultur, vet jag inte, och kanske är det lättare i Sverige att känna sig bra även om man inte får höga betyg. I vilket fall så behöver skolan utformas efter den verklighet som råder istället för genom önsketänkande.

Vi jobbar baklänges

De lärare som anser att de inte kan lära varje elev multiplikationstabellerna om de får sju år på sig räcker upp en hand! Eller som inte kan lära ut hur man skriver en mening som börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Jag tar för givet att alla händer hålls långt nere, trots detta var jag nyligen på en skola där sjuorna faktiskt inte kunde multiplikationstabellerna. Samma skola gjorde en skoltidning som visade att det fanns elever som efter två månaders arbete producerade text där meningarna inte ens avslutades med punkt (och det handlade inte om någon sorts poesi).

Dags att ställa krav! Eller? Jo, det är det, men på ett sätt som passar in i samtiden. Krav är inte otäcka i sig. Lika lite som det finns lärare som inte klarar av att lära ut dessa färdigheter på sju år, så finns det elever som inte vill uppnå dessa krav (faktiskt!). Men det är väldigt stor skillnad på krav som presenteras som ett färdigt påstående och ett krav som sätts in i ett sammanhang. Ett krav som grundar sig på vad just den här eleven vill uppnå i livet.

I en kultur där individen sätts i första rummet behöver också skolan följa den devisen. Man kan tycka vad man vill om att ”allt ska vara roligt” men så länge rolighet framhålls i alla andra sammanhang måste också skolan relatera till det. Däremot behöver roligt inte betyda att det ska vara lätt och skojigt. Roligt kan få betyda intressant. Och när eleven är motiverad blir innehållet intressant.

Så frågan borde inte vara ”Kan du lära ut detta på sju år?” så mycket som ”Kan du hjälpa dina elever att förstå varför multiplikationstabellen är relevant för just henne/honom, om du får sju år på dig?”. Eller, om vi ska anpassa oss till verkligheten för den enskilda läraren, på två år. Nu säger du kanske att det är mycket mer än multiplikationstabellen som ska hinnas med. Givetvis. Men hur svårt hade det blivit om eleverna var motiverade?

Idag jobbar vi baklänges: först tar vi för givet att alla vill lära sig det som är bestämt att man ska kunna. Så småningom upptäcker man att vissa elever inte ”hänger med” och efter lång tid kanske någon kommer på att försöka fråga eleven vad hen vill med sitt lärande. Vad hade hänt om vi gjort tvärtom? Börjat med att stötta alla elever att hitta sin motivation? Hur svårt hade det varit att uppnå kraven då?

Messi i division tre - del 3

Tränaren funderar vidare...

Slutsatsen i tränarens redovisning till styrelsen blir att Messidagarna kan ha haft en viss effekt, men att räddningen var att spelarna fick hjälp till självhjälp att motivera sig till den förändring just de kunde genomföra just nu.

Förbättringen av lagets prestation, eller vars och ens förflyttning i riktning mot det av styrelsen formulerade framtida resultatet, bygger på varje spelares motivation och kompetens att ta sig dit. 1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1 är garanterat lika med 20 och kanske mer om styrelse, tränare och spelare alla gör sin del av jobbet. 
 
Sätta personliga, värdefulla och realistiska mål för förändringar och faktiskt genomföra dem är inte alltid helt lätt i en miljö som kan tyckas fylld av hinder och motarbetare. Möjligheten till stöd för att lyckas hitta värdet med förändringen är helt avgörande. Tid och energi behövs också till själva jobbet, förändringen är ju inte genomförd när motivationen och idén är på plats, träningen ska genomföras också.

Förslaget till styrelsen blir att halvera kurs och guru-kostnader, välja med omsorg och se till att nya tankar får fäste hos var och en, på vars och ens villkor. Lägg lite av de sparade pengarna på stödet till varje spelares personliga och fotbollsmässiga utveckling. Det vill säga färre kurser men garanterad effekt.
Styrelsens roll är att de ska rita upp ramen eller det framtida resultatet, så att varje spelare vet vilken riktning hans steg kan ta. 

Tränare i division tre har inte uppdraget som yrke, det är i regel en fritidssysselsättning. När vår tränare sjunker ner hemma i soffan efter styrelsens ja till hans nya förslag för utveckling av laget slår det honom att han ska boka en tid med sin chef på jobbet, rektorn, för ett resonemang om skolutveckling...

PS:
Årets försök hade en intressant bieffekt; frånvaron på grund av skador, t.ex. stressfrakturer, minskade markant.

Spring för livet

Hur många deltog i gymnastiken idag? Är det likadant på din skola som på många andra, att det är många som inte är med, speciellt när eleverna kommit förbi tioårsåldern?

Frågan är varför. Hur kommer det sig att eleverna är sjuka eller skadade så ofta, när ämnet handlar om hälsa och välbefinnande? Jag tror att det kan handla om just detta: ämnet kanske syftar mot hälsa, men vägen dit är inte speciellt hälsosam. Inte om man tar hänsyn till vad som är nyttigt för en växande kropp. Detta har blivit extra viktigt i och med att gymnastiken nuförtiden ofta handlar om att träna rent fysiskt på ett helt annat sätt än förr.

Vi vet alla att kondition och muskelstyrka måste byggas i etapper, i lagom takt i förhållande till var vi är när vi börjar. Och eleverna varierar oerhört, inte sant? Trots det behandlas eleverna vanligtvis som en enhetlig grupp och får samma övningar. Inte konstigt att det finns elever som inte vill vara med.

Men ännu värre tror jag själva grundinställning är, när det gäller hur lärarna motiverar sina elever. Låt mig ta två exempel:

En klass sjuor får uppgiften att springa 800 m. Sedan ska de springa samma sträcka det fortaste de kan. Och efter de här två varven ska de springa 800 m med målet att tiden ska bli ännu kortare än när de sprang de snabbaste de kunde.

En klass åttor springer 1200 m. Veckan efter får de uppgiften att springa samma sträcka – men sabbare än veckan innan.

Det finns inte en idrottslärare som inte vet att man inte kan öka sin kondition/förmåga på en vecka, ännu mindre på en minut. Därför får man anta att lärarna gör detta för att motivera eleverna att prestera mer (varför de nu ska springa snabbare och snabbare). Och visst, de tävlar mot sig själva och inte mot varandra. Det är en viktig poäng eftersom tävlande bara har en positiv effekt på dem som ligger i den högre delen av skalan (och verkar direkt negativt för dem som uppfattar sig som dåliga).

Men även när man tävlar mot sig själv kan man uppfatta sig som dålig. Och där har man mycket mindre marginal än i grupp. Det räcker med att man är det minsta sämre än tidigare för att man ska känna sig misslyckad.

Så hur motiverade blev eleverna av de här övningarna? Hur mycket bättre blev deras hälsa, kondition och lust att lära?

Har ni några elever som står vid sidan om på lektionerna är det dags att tänka om. Sätt upp en lärartävling där det gäller att få så många elever som möjligt att delta. Och två vinnande tips: ta reda på vad som motiverar varje individ och se till att övningarna går att utföra på olika nivåer så att alla kan börja där de är.

Är du smart?

Skolfolk är i smarthetsbranchen. När man studerar Skola-2011 hittar man ett gemensamt högre mål för alla åldrar och alla ämnen: eleverna ska lära sig att reflektera och utveckla sitt tänkande. Använda huvudet helt enkelt.

Även ämnen som tidigare har sett som mindre teoretiska, som gymnastik och de estetiska ämnena, har nu fokus på att eleverna ska reflektera kring vad de gör och visa hur de tänker.

Detta kan tyckas vara en sorglig insikt när man funderar kring elever som inte visar någon utpräglad teoretisk talang. Men jag är benägen att protestera: jag är övertygad om att alla kan utveckla sitt tänkande. Detta bygger jag dels på egen erfarenhet av att jobba med teoretiskt otränade elever, dels på samtal och böcker om särskolan.

Jag vill också påstå att alla vill bli smartare – men det krävs en envis och kreativ pedagog för att väcka lusten hos dem som inte tidigare har insett kopplingen mellan att den abstrakta förmågan att tänka och ett konkret resultat som man trivs med. Enklare uttryckt: om du tänker efter före, kan du välja det du verkligen vill.

Redan tidigt i skollagen står det att eleverna ska utveckla en livslång lust att lära. Den lusten bygger, som allt annat, på motivation. Motivationen i sig drivs av viljan att få någonting, eller hur? Det kan vara abstrakta saker som känslan av tillfredsställelse eller något konkret som en fungerande bil. Oavsett vad det är vi vill uppnå, så ökar möjligheten att få det om vi kan analysera valmöjligheter och olika sätt att jobba. Lära oss genom att ta del av information och reflektera kring den. Det finns alltså en mycket direkt koppling mellan lärandet och att få det man vill ha, motivationen.

Om eleverna får möjlighet att jobba med den här kopplingen – genom att relatera lärandet till det de själva vill uppnå, då har vi tagit ett stort steg mot motiverade elever och den livslånga lusten att lära.

Sedan kan detta vara olika lätt i olika ämnen, men vad skulle hända om vi började i den änden? Ser till att eleverna får möjlighet att ta reda på vad just jag har för nytta av det här (när jag ska få det jag vill ha).

Jag tror att vi skulle, i slutänden, få smartare elever, en smartare befolkning och till slut – en riktigt smart skolpolitik ;-)

Och varför skulle du få lov?

Nu kommer de oinvigda med en ny idé: sommarskola. Alla barn som inte har uppnått målen ska erbjudas tjugo dagars kortare sommarlov och istället ägna denna tid åt mer av det skolarbete som de tidigare har varit tveksamma till.

Som Matz kommenterade, vilken fantastisk metod är det som på bara tjugo dagar kan reparera det som skolan misslyckats med under (antagligen) flera tusen dagar tidigare? För bristen på måluppfyllelse tar väl ett par år att upptäcka? Eller ska vi börja straffa barnen redan när de är små? Jag hoppas att ingen är så världsfrånvänd att man tror att det finns barn som kommer att uppfatta detta som en fantastisk möjlighet istället för ett straff.

Och om det nu fanns en sådan metod (som dessutom fungerar när man är ditkommenderad mot sin vilja när alla andra är lediga) – varför använder vi inte den under de hundratals dagar det vanliga skolåret täcker?

Det är klart att de elever som inte uppnått målen ska få stöd. Men varför använda mer av samma sak som inte har fungerat innan? Om det vi gör inte fungerar, måste vi prova något nytt. Men inte sommarskola. Det är en idé som tycks bygga på tanken att eleverna inte når målen eftersom de inte har haft tillräckligt med tid i skolan, eller möjligtvis att det har varit för många elever på skolan. Eller kan det vara så att de fryser på vinterhalvåret?

Men nog är det så att problemet med måluppfyllelse i första hand handlar om brist på motivation? Och att den kan ha många orsaker, som att nivån ligger fel (för eleven), att den pedagogiska metoden/miljön inte passar eleven eller att livet har kört ihop sig, bara för att nämna några. Men brist på skoltid är knappast en av dem.

Det psykosociala miljö som skapas kring en sommarskola som drivs med gängse pedagogiska metoder underlättar inte lärande. Är tanken att den ska drivas med andra, mer välfungerande metoder, så finns det ingen orsak att inte använda dem under terminstid. Och fungerar de, behövs ingen sommarskola.

Och kanske ingen sommarskolblogg heller, så jag återkommer i augusti istället J

Ingen skog utan bara trän

Jag trillade över en artikel om elevers motivation skriven av Peter Gärdenfors 2010. Han påpekar där att skolans strukturer främjar en extern motivation hos eleverna – framför allt betyg – och hur detta kan ha en negativ effekt på lärandet. Notera att artikeln är skriven före lanseringen av Skola-11. Och hur har det gått sedan dess, är de nya strukturerna bättre?

Peter Gärdenfors citerar pedagogen Jerome Bruner som lyfter fram tre gynnsamma faktorer för lärande:

1) Nyfikenhet: Människans naturliga nyfikenhet är stark redan från födelsen.

2) Kompetens: Om man upplever att man lyckas känner man glädje över sin kompetens och en form av stolthet.

3) Ömsesidighet: Människor tycker om att frivilligt uppnå mål tillsammans med andra.

Hur har skola-11 lyckats med det här? Om man tittar på skollagens första stycken kan man tolka in ett önskemål om att det är just detta som vi vill uppnå. Elever ska stimuleras till en livslång lust att lära och dessutom bli aktiva, kompetenta och kreativa samt ansvarskännande medborgare.

Men hur är det med implementeringen? Vi tar det punkt för punkt:

1)     Nyfikenhet.  Den långa listan på centrala innehåll (Lgr/Gy-11) tvingar lärare att ta till lärarstyrd undervisning. För hur ska man annars hinna med att beröra allt? Om elevernas nyfikenhet ska driva lärandet hinner man inte med det som ska kunnas om t ex ljud på fyra x 40 minuter (som en fysiklärare har räknat ut att man har på sig). Att sedan eleverna inte lär sig innehållet är en annan sak. Man har i alla fall följt läroplanen.

2)     Kompetens. Kunskapskraven är så omständligt (och relativt) formulerade att eleverna inte vet vad de ska göra och kan då inte veta hur de ska lyckas. Dessutom är det svårt att utveckla kompetens när det är läraren som har hela kontrollen över innehållet och metoderna (se punkt 1).

3)     Ömsesidighet. Jo, eleverna får fortfarande samarbeta i skolan, men med tanke på att de sällan (eller aldrig) tränas i hur man samarbetar leder detta ofta till konflikter. Dessutom är det första man behöver komma överens om i ett bra samarbete vad det är man vill uppnå, dvs målet för samarbetet. Och då är vi tillbaks på de luddigt uttrycka kunskapskraven (se punkt 2).

Det ironiska i sammanhanget är att resultatet i praktiken går käpprätt emot skollagen (man fokuserar på träden i läroplanen utan att se skollagens skog). Bedömningen ska vara formativ, men resultatet är (ännu så länge) att vi har fler avprickningsprov. Undervisningen ska vara vetenskapligt förankrad, men det mesta som görs för att bemöta den nya situationen (med skola-11) är vetenskapligt förankrat bara så till vida att det har visat sig vara negativt för lärandet (och då syftar jag till betyg/provfixering och lärarorienterad undervisning).

Peter Gärdenfors avslutar sin artikel med att trycka på att elevernas förståelse och motivation borde vara centrala i vår nya skola, och att lärarna behöver veta hur man lyfter fram dessa hos eleverna. Som det är för tillfället blir det precis tvärtom. Lärarna hinner knappt med eleverna på grund av dokumentationskrav och det stora ämnesinnehållet (trots att vi vet att det som är sanning idag kanske inte ens är relevant när eleverna tar studenten).

Det positiva är att man faktiskt kan följa både skollagens ambitioner och uppfylla läroplanen förutsatt att man jobbar integrerat med tydliggjorda mål, formativt lärande och sätter eleven i fokus (se våra tidigare inlägg och flikarna). Frågan är bara hur dåligt det måste bli innan skolorna vågar ta detta steg.

Skrynklar ihop kartan och går därifrån...

Oj, vilken fart det blev i kommentarfältet till artikeln om betyg i gårdagens SvD. Kärt ämne. Läs den och gärna kommentarerna också, långt ifrån alla har rätt, men du får en bra bild av hur läget ute bland elever, lärare, föräldrar och andra tyckare är.

Tänk dig nu en orienterare som får en karta där kontrollerna är ungefärligt utlagda. Den första ligger i en vacker grön sluttning en bit bortom en ståtlig skog, säger beskrivningen. Ingen markering finns på själva kartan. Orienterarens första fråga blir: Exakt var ligger kontrollen, till vilken plats ska jag springa?  Han tänker om jag tar mig dit så får ju min ledare bevis på att jag kan prestera orientering till en så svår kontroll. Ledaren svarar: Jag vet inte exakt, men jag ska bedöma din förmåga att ta dig dit och det gör jag genom att höra dig resonera om det. Jag kommer sedan att bedöma om du gör det nyanserat eller välgrundat.
Orienteraren skrynklar nu ihop kartan och går därifrån...

Jag tror att den överdrivna försiktigheten i att våga vara tydlig till och med kan vara kontraproduktiv. Om eleven inte förstår vad han/hon ska prestera, vägledningen till prestationen blir otydlig och bedömningen oviss kan han/hon faktiskt få slut på all motivation.

Detta tas inte upp i artikeln, men kan vara ytterligare en välgrundad eller möjligen nyanserad konsekvens av något.

Förändringsvilja

Har du tänkt på hur du ska involvera dina medarbetare/elever inför den kommande veckan?

Lärande innebär förändring precis som varje förändring innebär ett lärande. Om du ska sätta igång eller håller på med en utvecklingsprocess (jobbar ni med Lgr/Gy-11 till exempel?) eller om du möter eleverna, vinner du på att överkomma det initiala motstånd de flesta av oss har mot förändring.

Och hur kan man göra det?

En kort sammanfattning hittar du här.

En annan är: börja mötet/lektionen med att a) förklara vad ni ska ha uppnått när tiden ni är klara och b) vad det är bra för (du kan t o m ge deltagarna två minuter med en bikupa för att hitta på det själva). Avsluta mötet/lektionen med att summera och syfta tillbaks till a) och b) så att alla känner att de verkligen gjorde det ni sa att ni skulle göra.

Banalt? Har du provat?

Att vilja veta mer

Katarina Harrison Lindbergh och Dick Harrison beklagar kunskapens sjunkande värde (SvD Brännpunkt). Och givetvis håller jag med dem! Det är sorgligt och bekymmersamt att kunskap inte verkar ha något egenvärde idag.

Två tankar i samband med artikeln: Om man nu vill höja statusen på kunskap, då räcker det inte med att personer (som själva befinner sig i ett vardagsliv där kunskap är en självklar fördel) säger att kunskap är viktigt och att utan den går det dåligt. Hur ska det få andra att bli motiverade till att lära sig mer och att värdera kunskap? I artikeln saknar jag argument för, och tydliga exempel på, vad kunskap kan ge. Jag fyller inte på den luckan här idag, utan nöjer mig med att ställa frågan: varför är det bra med kunskap?

Den andra tanken rör det som de skriver om att lärare har lagt ansvaret (att lära sig) på eleverna och är rädda för att ställa krav eftersom eleverna då kan tycka att det är tråkigt. Detta är ett exempel på sammanblandningen av ansvar och vilja som jag tycker att både flumskolan och katedersekten har gjort sig skyldiga till. I flumskolan har man lagt båda på eleverna, medan teorin hos katedersekten är att läraren kan skapa bådadera.

Läraren har ansvaret (för att skapa optimala betingelser för lärande) och eleverna ska ha viljan (som en god lärare kan hjälpa dem att hitta, men en lärare kan inte skapa den hos någon annan).

Och då kommer vi tillbaks till vad kunskap är bra för. Om det är vilja det handlar om, så behöver den vara bra för just den individ som ska lära sig. Annars blir det lätt som för isbjörnen här.

Hur ska du ta ditt ansvar att hjälpa eleverna att hitta viljan den här veckan?

Back to basics? No way.

Baskunskaper är ett återkommande begrepp inom skolan, men vad är det egentligen?

Tja, i skolans fall motsvaras det av de centrala innehållen, men var kommer de ifrån? De är framtagna av arbetsgrupper, av personer med någon sorts kvalifikation för att uttala sig, som har tolkat vad som är nödvändig baskunskap idag. Jag önskar att jag hade kunnat skriva ”för att klara sig i det kommande livet”, eller något liknande, men om man tittar på en del av de centrala innehållen är det tydligt att något metaperspektiv inte har varit det viktigaste. I till exempel fysik verkar de inte ens ha funderat på vad som är möjligt på den undervisningstid som finns tillgänglig.

Men det jag vill skriva om nu är baskunskapsidén i sig, så som den används i många sammanhang: först måste vi lära oss baskunskapen, sedan kan vi göra något mera. Hur mycket baskunskap då? Hur mycket måste vi veta innan vi kan ställa frågor, fundera över sammanhang eller göra jämförelser? Om vi jämför med hur vi lär oss i resten av livet, hur mycket baskunskap har vi innan vi ställer en fråga? Är det inte snarare så att vi först vill något, och därför ställer en fråga och sedan försöker ta fram lämplig information? Och visst kan vi sedan gå fram och tillbaks mellan informationsinsamlande bearbetning och nya frågor, men om vi först var tvungna att lära oss en massa fakta –ihopsamlade av någon annan och kanske inte alls relevant för det vi själva ville, hur mycket hade vi lärt oss då?

Och ändå är det just det vi kräver av våra elever. Hur ofta förväntas inte deras drivkraft vara att de ska lära sig något för att läraren och skolverket tycker att det är bra? De ska sitta där och ta in baskunskaper (som är subjektiva tolkningar av vad som är viktigt) bara för att det förväntas av dem, inte för att de själva har något de vill ha svar på. Och sedan undrar vi varför elever är omotiverade. I ett samhälle där individens egna val framhålls som det viktigaste av allt. Oj, oj, oj, nu var det någon som missade metanivån igen.

Missförstå mig inte nu: jag tycker inte det är fel med centrala innehåll. Det finns en poäng med att vi ska ha någon sorts gemensam referensbas som gör att vi kan prata med varandra, även om jag samtidigt tycker att de centrala innehållen måste kunna ifrågasättas och debatteras. Men jag tror helt enkelt inte att baskunskaper är ett användbart begrepp. För vem vet vilka kunskaper som är de rätta? Ta religion till exempel. Varför skulle baskunskaperna på lågstadiet vara berättelser från bibeln och några svenska högtider (plus en del till) men inte hur många krig som startats i religionens namn eller hur ofta religionen åberopas för att motivera övergrepp mot kvinnor? Det finns inte heller en given mängd kunskap som du måste ha innan du börjar fundera vidare. Vi generaliserar hela tiden och drar slutsatser från otillräckliga fakta. Ibland blir det fel, och då får vi försöka hitta mer information så att våra nya slutsatser fungerar bättre.

Vi måste inte ha baskunskaper för att kunna sätta igång en lärprocess, precis som ett barn inte behöver kunna gå för att försöka ta sitt första steg. Vill vi ge våra elever en chans att hitta en inre motivation till skolarbetet (varför ska just jag lära mig det här?) får vi tänka på ett annat sätt, som mer liknar den lärcykel livet har. Och gör vi detta tillräckligt bra, kommer de också att ha täckt in de centrala innehållen till slut.

Var mindre beräknande!

Det är dags att plocka upp matteundervisningen på metanivån och ställa oss frågan: vad är det vi behöver för matematisk kunskap idag?

Nästan all tid läggs på vad jag skulle kalla fingerfärdighet. Eleverna ska automatisera multiplikationstabeller och tiokompisar, och sedan träna upp sin beräkningsförmåga i de olika räknesätten. När eleverna blir äldre blir det allt mer kluriga beräkningar där man får 0 poäng om man tappar någon variabel eller gör något slarvfel på vägen.

Och vad ska vi ha det här till? Visst finns det en mening med att kunna göra enkla beräkningar i vardagslivet, men när är det viktigare än att veta hur man ska använda matematiken? Conrad Wolfram delar upp hur man använder matte i fyra steg:

1. Definiera vad du behöver veta, vilken fråga du behöver få svar på.
2. Bestäm vilken matematisk metod som lämpar sig för den frågan.
3. Gör din beräkning (fingerfärdighet eller dator).
4. Tolka resultatet tillbaks till vardagssituationen.

 Av de här är det nästan uteslutande steg tre som tränas i skolan. Vilket är absurt, eftersom det är det steg som är lättast att lösa med på annat sätt, t ex med hjälp av räknare/dator/telefon.

Jag disputerade i teoretisk ekologi vilket innebär att jag modellerade ekologiska problem med hjälp av matematik. Detta var under sent åttiotal och beräkningsprogrammen var betydligt svårare att hantera än nu. Jag gjorde en del av mina beräkningar för hand (men använde alltid datorn för att skapa bilder och diagram). Trots detta så var det steg 1,2 och 4 som krävde mest kunskap och energi, och definitivt det som jag kunde minst om när jag började. Jag hade klarat mig på betydligt lägre kunskaper i beräkning – och i dagsläget kan jag inte föreställa mig någon doktorand som skulle göra beräkningarna för hand.

I Lgr/Gy-11 lyfts också kunskaperna i steg 1,2 och 4 fram. De är en del av kraven för att få de högre betygen. Men i vilken utsträckning får eleverna träna på dem? Kolla själv i din skola – jag skulle bli förvånad om mer än 5% av tiden används till det. De flesta elever fastnar i beräkningarna, som de upplever som jobbiga och svåra. Elevernas motivation till att lära sig matte finns i de tre gömda stegen. Det är där de skulle kunna hitta situationer i sin egen vardag där de faktiskt kunde ha nytta av matte. Men de kommer aldrig så långt eftersom vi envisas med att se beräkningarna som basen.

Men hur vet vi det? Varför är beräkningarna basen, något som måste vara automatiserat innan vi kan börja fundera över vad vi ska ha matte till? Om man tänker tillbaks till beräkningarnas gryning, hur skulle beräkningar någonsin ha kunnat bli till, om det inte först hade börjat som ett problem, en fråga?

Vill vi att eleverna ska bli nyfikna och motiverade att lära sig beräkningar behöver vi börja hos dem – inte i en mattebok. Låt beräkningarna bli ett hjälpmedel till att nå ett mål och inte målet i sig. För om ska vi vara helt ärliga: hur sexigt är det att lära sig att göra något som den billigaste telefon gör snabbare och mer rätt?

Här är tips på hur man kan jobba med alla stegen och få motiverade och intresserade elever.

Föreläsning och motivation

Det här med inre och yttre motivation fick mig att fundera en vända till. Därför att det är så sant. Prova på något lämpligt barn nära dig. Hur mycket måste du tjata när den inre motivationen inte är med? Och så är det naturligtvis också i skolan.

På vilket sätt kan en föreläsning bidra till den inre motivationen? Tja, vi vet att inte föreläsningar är speciellt bra för kunskapsöverföring (se tidigare inlägg och referenser däri). Men man kan använda dem som ett smörgåsbord av kunskap: en berättelse om hur många intressanta saker det finns att lära sig om inom det här området. Håller man den bara tillräckligt kort (så att man eleverna får tid att lära sig också) kan föreläsningen bjuda på motivationsnycklar. Sedan, när var och en har hittat sin lilla bit att börja ifrån, kan eleverna få uppgifter som de kan lösa själva och som aktiverar deras inre motivation.

Om man däremot använder större delen av lektionen till att prata, även om man ställer frågor under tiden, kommer det att vara den yttre motivationen som förväntas hålla igång lärandet. Tala om att jobba i motlut. Eleverna har ingen makt över innehållet (autonomy se Daniel Pink), får knappast definiera vad som ska vara nyttan av det som läraren pratar om (purpose) eller känna att de behärskar och utvecklar sin kunskap (mastery). Inte konstigt att man måste tjata (genom att säga om, ha läxförhör och prov, allt på samma innehåll).

Utmaningen ligger i att hitta pedagogiska verktyg som hjälper var och en att hitta sin egen inre motivation. Och inte ge upp när eleven svarar ’vet inte’ när man frågar vad de vill (med något ämne eller livet i stort). Många unga har inte färdiga tankar eller strategier för skolarbete, utan behöver hjälp med att formulera dem. Men då gäller det att komma ihåg att det är elevens inre motivation man vill åt – man behöver ge dem många förslag och lyssna, följa deras resonemang kring förslagen. Ge dem tid att tänka efter och välja.

Den inre motivationen kommer man åt genom att fråga och ett sätt att kolla hur bra man stöttar sina elever är att börja räkna sina frågor. Ta en vanlig dag när du går runt och hjälper dina elever. Jämför hur ofta du ställer frågor med hur ofta du berättar hur det ligger till. Vad kommer att hända när du ökar andelen frågor?

Det här är ett bra ställe för mig, jag vill vara här och lära mig mer...Motivation, del 2.

Den 6 mars skrev jag om motivation. Ämnet är hur stort och hur svårt som helst, men det får inte göra att vi avstår från att prata om det. Hur skolan arbetar med motivation är avgörande för hur skolan lyckas med uppdraget. I dagens SvD finns en artikel ( Bonus ett sänke för motivationen ) om forskningen kring motivation som är värd många samtal, reflektioner och diskussioner i skolvärlden.
Artikeln beskriver skillnaden mellan intern och extern motivation och påstår att intern motivation är det som fungerar. I en av de många kommentarerna till artikeln finns en länk som summerar intern motivation i tre ord: Autonomy, Mastery och Purpose.

• Vi motiveras alla (elever i skolan, rektorer, bagare och femåringar...) av att begripa vad vi gör och av att vi själva kan styra över de handlingar som leder dit vi vill.
• Vi strävar alltid efter att bli lite bättre, sätta personliga rekord, på vägen mot något som vi förstår och vill till. 
• Vi behöver begripa vart vi är på väg och tycka att målet är något som är värt att uppnå.

Punktlistan ovan är lätt att konkretisera när jag hämtar sonen på fotbollsträning en mörk, nollgradig februarikväll med snöblandat regn i luften. En hel drös frusna och blöta, men glada och motiverade tonåringar lämnar motvilligt planen klockan 21.
En skolkonkretiseringen blir att vi behöver kommunicera mål och krav på ett begripligt sätt med eleverna. Ett sätt är att beskriva inlärningsmålen som prestationer eller resultat som är konkreta och meningsfulla för eleven. Om detta skriver vi på flera ställen i denna blogg. Varje individ måste uppmärksammas på hur just de har blivit och kan bli bättre. När eleverna begriper vart de ska och varför det är meningsfullt att komma dit, kommer de att tycka att de handlingar som ska göras för att nå dit är värda att genomföra.
I mitt inlägg den 6 mars skrev jag att jag glömt psalmversen som jag lärde mig med hjälp av extern motivation, men fortfarande utvecklar min läsförmåga för att jag inser vitsen med den, intern motivation.
Jag kan nu höra rösten som säger ungefär: "Lätt att säga - svårt att göra" Jag håller med, men vi kan inte avstå ifrån ta itu med det. Vilken lärare vill inte ha en klass med optimalt internt motiverade elever?

Mobilerna tar över?

Kan det verkligen vara så att vi är så lättmanipulerade att det räcker med ett gilla på facebook för att vi ska känna oss mätta på bekräftelse från andra människor? Och därför bli mindre benägna att engagera oss i sociala projekt? Det påstår i alla fall forskaren Rosellina Ferraro som studerat hur tillgången till smarta mobiler påverkar hur hjälpsamma vi blir. Studenter som hade fri tillgång till mobilerna (och bekräftelsen) var t ex mindre benägna att hjälpa till i ett soppkök, än gruppen som endast fick kolla upp sitt facebook-konto då och då (via en stationär dator).

Vad innebär det här för mobilernas vara eller icke vara på lektionerna? Tja, det skulle kunna betyda att elever som får bekräftelse via mobilerna inte har samma behov av bekräftelse från de andra i klassrummet. Det blir då mindre viktigt att vara schysst mot sina klasskompisar eller göra något för att få beröm från läraren. Det blir ännu svårare att motivera eleverna att engagera sig i lektionen.

Då måste vi försöka hitta motivationen hos eleven själv. Och hur gör man det? Jag tror att det är dags att vi börjar prata enskilt med varje elev. Inte varje dag, men helst varje vecka, eller i alla fall oftare än två gånger per år (när utvecklingssamtalen sker under föräldrarnas uppsikt). Motivationen behöver nämligen hämtas i den unika världsbild varje person har (och detta gäller inte bara elever).

Många unga vet inte riktigt var de vill och varför de vill något, så initialt kräver den här typen av samtal mycket skicklighet och frågande tålamod från läraren. Eleverna har helt enkelt inte formulerat hur de ser på tillvaron, har inte ord att förklara sambanden mellan handlingar och inre övertygelse. Som tur är så kan man jobba med den typen av formuleringar i större grupper, t ex i samband med annat värdegrundsarbete. På så sätt skapar man ett bibliotek av uttryck och tankar.

När elever väl lärt sig att sätta ord på vad de vill uppnå, och får vana att sätta ihop kunskapsmål med detta, så går det ganska snabbt att hitta varje elevs egen motivation. Man kan tycka att det tar mycket tid om man ska förankra arbetet hos varje individ. Och det är helt sant – till en början. Men sedan vinner man tid. En elev som vet varför hon/han ska göra något jobbar mycket mer engagerat och säkert – och stör inte de andra eleverna.

Har man sedan konkretiserade delresultat (learning outcomes) så att eleven själv kan se sina framsteg, så tror jag att vi har något som mycket väl kan konkurrera med enkla bekräftelser som bara ligger ett par klickar bort. Ytters handlar det ju om att tillfredsställa oss själva, att jag ska tycka att jag är bra, och det kan aldrig ett gilla göra på samma sätt.

Och tänk om alla lärare också fick tid att formulera sin egen motivation för varje moment i vardagen, hur skulle det vara att jobba då?

Motivera de omotiverade!

Nu till ett område där jag verkligen vill ha feed-back. Rubrikens utrop är grundläggande men lösningarna på problemen är inte självklara. Så reagera, protestera, håll med och fyll på!
Se också under fliken "Det bestående enkla"

- Jag har så omotiverade elever i min klass, suckar läraren inför rektor och kollegor.
- Vår skola har så omotiverade elever och det beror på bostadsområdet de kommer ifrån, klagar rektor inför chefer och rektorskollegor. Det kan säkert vara helt sanna påståenden, men om skolan vill ha motiverade elever måste skolan fundera kring hur det går till att få elever motiverade.
Motivation är eftersträvansvärt och i grunden väldigt enkelt. Handlingar utan motivation är sällsynta. Samtidigt är bristen på motivation ett ofta diskuterat och tillsynes svårlöst problem.


Nu säger någon som varit med ett tag att  "...på min tid minsann, då gjorde vi det fröken bad oss". Ja det gjorde vi, men det fanns ett slags motivation. Jag lärde mig psalmversen för att slippa skämmas inför kompisar och vuxna, eller för ännu längre sedan, för att slippa få stryk, ett slags hotivation. Den typen av motivation gav mig inte bestående kunskaper. Jag kan inte psalmverserna idag, jag har inte haft motivation att låta dem bli kvar i minnet. Däremot kan jag läsa...
Bland gatubarn i Chennai är motivation för skolgång lätt att skapa, alla som kommer får en skål ris efteråt.  Riset motiverar dem att närvara. Förhoppningsvis lyckas de lärare som jobbar där motivera dem att lära också.
Hur motiveras den elev som fått sin risskål eller den som inte vet vad hunger är? Den som inte tänker skämmas för att han/hon inte lär sig en helt meningslös ramsa?


För att jag ska nå mål som andra kommit på är det viktigt att jag begriper vad jag ska prestera för att vara framme och värdet med att vara framme. Får jag dessutom vara delaktig i hur vägen dit ska formas så ökar min motivation för jobbet, till och med om det är lite enformigt. För ett attraktivt och begripligt mål kan jag verkligen lägga manken till. Sexåringens envisa och egentligen rätt enformiga kamp för att lära sig knyta skorna bottnar ju i en motivation.
Förändringar, till exempel att sträva mot nya resultat i skolan, som inte är motiverade hos den som ska genomföra själva jobbet riskerar att bli förändringar som stannar vid vackra ord eller inpluggade men snabbt bortglömda svar på ett prov. Skolarbete som leder till bestående förändringar kräver motivation.
Låt inte skolan bli ett offer som drabbas av omotiverade elever som föräldrar, bostadsområden och samhälle skickar dit.
Vi kan hjälpas åt att utveckla arbetssätt som motiverar de omotiverade!

Elevernas tid

Det här med tid är intressant, som lärare kan det kännas svårt att hinna med allt. Det finns en massa ovidkommande saker som inkräktar på det viktiga man vill göra. Men om vi tittar på elevernas tid en liten stund. Vad kan de ha för problem? Kan det vara så att eleverna kanske inte heller använder tiden på bästa sätt?

Och med risk för att vara tjatig: När man kan visa att en undervisningsform är dubbel så effektiv som en annan, hur kommer det då sig att vi inte använder det bästa sättet hela tiden? Det är naturligtvis svårt att optimera alla lektioner – speciellt med tanke på att elever är olika och lär sig på olika sätt – men hur många timmar i veckan hade det gått att spara in? Som kunde använts t ex till eget arbete medan läraren fick tid att prata med eleverna en och en och hjälpa dem att hitta motivation.

Och när elevernas motivation har växt, hur mycket mer effektivt blir lärandet då? Hur mycket tid vinner vi?

Det här är faktiskt inte fullt så naivt som det låter. Jag vet att det finns elever som är riktigt svåra att motivera. Men med tanke på hur mycket tid de tar när de är omotiverade – från både läraren och de andra eleverna – så lär man knappast förlora på att försöka väcka deras intresse. Tips om hur man kan jobba med detta hittar du under fliken Det bestående enkla.