Kunskap som paket

Hur tänker lärare på kunskap och vilka effekter har det? Detta är en av de frågor som tas upp i en artikel skriven av Judy Yero på Johns Hopskins School of Education. Hon skriver så här:

“One of the most pervasive beliefs in mainstream education is that knowledge is objective (it exists in some pure form outside the mind) and that the task of education is to transmit the "essential" portions of that knowledge to students. These bits of meat picked from the rich stew of human thought are found in curriculum and standards documents …Piaget's theory of internally-generated knowledge was received with great enthusiasm by many educators. What they failed to recognize was that the belief underlying the theory was diametrically opposed to the belief that knowledge exists "out there."

Det här, att kunskap ses som ett objekt eller en samling fakta som kan överföras från läraren till eleven, hittar man många tecken på i dagens skola. I styrdokumenten representeras de framför allt av de centrala innehållen. Dessa utgår inte från vad eleverna behöver när de sedan ska använda kunskapen i livet. Istället är de framtagna med utgångspunkt från en samling ”basfakta” remissinstanserna har ansett behövs i varje ämne. Ett tydligt exempel är matte på gymnasienivå där man ägnar sig mest åt att träna beräkning, eller fingerfärdighet, trots att detta i det yrkeslivet görs av datorer. Vad man istället borde träna på är problemformulering för att förstå vilken sorts matematik som passar var och vad den säger om det specifika problemet. Detta är svårt och vanligtvis hinner man inte med det eftersom beräkningarna tar så mycket tid. Mer om detta och länkar till roliga TED-föredrag om matte hittar du här.

Ett annat exempel är språkundervisningen där läraren fortfarande tar upp den mesta undervisningstiden och fokus ligger på att lära sig olika språkbitar utantill (som glosor och grammatiska regler). Det är helt absurt i just språk där vi alla har en medfödd förmåga att lära oss genom att samtala – vi behöver alltså inte mycket ”baskunskap” innan vi kan bli aktiva lärande själva. Mer om detta och hur man kan göra istället hittar du här.

Men det är inte bara när det gäller språk som vi börjar lära oss själva så fort ämnet kommer upp. Tänk på saker du lärt dig utan en teoretisk utbildning, hur gör du då? Om man ska lära sig laga mat, till exempel, inte läser vi flera hundra sidor text innan vi ens vågar oss fram till spisen? Jo, det finns mer eller mindre basala kunskapsdelar i betydelsen att man behöver veta hur man sätter på spisen innan man lär sig precis vilken värme man ska ha till olika maträtter. Men det mesta lär vi oss efter hand, när vi varvar praktik och reflektion – och, för all del teori, om vi är mer nyfikna. Tänker man efter så är det självklart att vi fungerar på det här sättet när det gäller lärande, annars skulle vi svälta ihjäl i väntan på att ta in alla basfakta.

Hur hade skoldagen sett ut om den var anpassad till hur vi lär oss spontant istället för en teori om att kunskap består att en samling fakta som vi ska lära oss utantill innan vi gör något med den?

Back to basics? No way.

Baskunskaper är ett återkommande begrepp inom skolan, men vad är det egentligen?

Tja, i skolans fall motsvaras det av de centrala innehållen, men var kommer de ifrån? De är framtagna av arbetsgrupper, av personer med någon sorts kvalifikation för att uttala sig, som har tolkat vad som är nödvändig baskunskap idag. Jag önskar att jag hade kunnat skriva ”för att klara sig i det kommande livet”, eller något liknande, men om man tittar på en del av de centrala innehållen är det tydligt att något metaperspektiv inte har varit det viktigaste. I till exempel fysik verkar de inte ens ha funderat på vad som är möjligt på den undervisningstid som finns tillgänglig.

Men det jag vill skriva om nu är baskunskapsidén i sig, så som den används i många sammanhang: först måste vi lära oss baskunskapen, sedan kan vi göra något mera. Hur mycket baskunskap då? Hur mycket måste vi veta innan vi kan ställa frågor, fundera över sammanhang eller göra jämförelser? Om vi jämför med hur vi lär oss i resten av livet, hur mycket baskunskap har vi innan vi ställer en fråga? Är det inte snarare så att vi först vill något, och därför ställer en fråga och sedan försöker ta fram lämplig information? Och visst kan vi sedan gå fram och tillbaks mellan informationsinsamlande bearbetning och nya frågor, men om vi först var tvungna att lära oss en massa fakta –ihopsamlade av någon annan och kanske inte alls relevant för det vi själva ville, hur mycket hade vi lärt oss då?

Och ändå är det just det vi kräver av våra elever. Hur ofta förväntas inte deras drivkraft vara att de ska lära sig något för att läraren och skolverket tycker att det är bra? De ska sitta där och ta in baskunskaper (som är subjektiva tolkningar av vad som är viktigt) bara för att det förväntas av dem, inte för att de själva har något de vill ha svar på. Och sedan undrar vi varför elever är omotiverade. I ett samhälle där individens egna val framhålls som det viktigaste av allt. Oj, oj, oj, nu var det någon som missade metanivån igen.

Missförstå mig inte nu: jag tycker inte det är fel med centrala innehåll. Det finns en poäng med att vi ska ha någon sorts gemensam referensbas som gör att vi kan prata med varandra, även om jag samtidigt tycker att de centrala innehållen måste kunna ifrågasättas och debatteras. Men jag tror helt enkelt inte att baskunskaper är ett användbart begrepp. För vem vet vilka kunskaper som är de rätta? Ta religion till exempel. Varför skulle baskunskaperna på lågstadiet vara berättelser från bibeln och några svenska högtider (plus en del till) men inte hur många krig som startats i religionens namn eller hur ofta religionen åberopas för att motivera övergrepp mot kvinnor? Det finns inte heller en given mängd kunskap som du måste ha innan du börjar fundera vidare. Vi generaliserar hela tiden och drar slutsatser från otillräckliga fakta. Ibland blir det fel, och då får vi försöka hitta mer information så att våra nya slutsatser fungerar bättre.

Vi måste inte ha baskunskaper för att kunna sätta igång en lärprocess, precis som ett barn inte behöver kunna gå för att försöka ta sitt första steg. Vill vi ge våra elever en chans att hitta en inre motivation till skolarbetet (varför ska just jag lära mig det här?) får vi tänka på ett annat sätt, som mer liknar den lärcykel livet har. Och gör vi detta tillräckligt bra, kommer de också att ha täckt in de centrala innehållen till slut.