Kunskap som paket

Hur tänker lärare på kunskap och vilka effekter har det? Detta är en av de frågor som tas upp i en artikel skriven av Judy Yero på Johns Hopskins School of Education. Hon skriver så här:

“One of the most pervasive beliefs in mainstream education is that knowledge is objective (it exists in some pure form outside the mind) and that the task of education is to transmit the "essential" portions of that knowledge to students. These bits of meat picked from the rich stew of human thought are found in curriculum and standards documents …Piaget's theory of internally-generated knowledge was received with great enthusiasm by many educators. What they failed to recognize was that the belief underlying the theory was diametrically opposed to the belief that knowledge exists "out there."

Det här, att kunskap ses som ett objekt eller en samling fakta som kan överföras från läraren till eleven, hittar man många tecken på i dagens skola. I styrdokumenten representeras de framför allt av de centrala innehållen. Dessa utgår inte från vad eleverna behöver när de sedan ska använda kunskapen i livet. Istället är de framtagna med utgångspunkt från en samling ”basfakta” remissinstanserna har ansett behövs i varje ämne. Ett tydligt exempel är matte på gymnasienivå där man ägnar sig mest åt att träna beräkning, eller fingerfärdighet, trots att detta i det yrkeslivet görs av datorer. Vad man istället borde träna på är problemformulering för att förstå vilken sorts matematik som passar var och vad den säger om det specifika problemet. Detta är svårt och vanligtvis hinner man inte med det eftersom beräkningarna tar så mycket tid. Mer om detta och länkar till roliga TED-föredrag om matte hittar du här.

Ett annat exempel är språkundervisningen där läraren fortfarande tar upp den mesta undervisningstiden och fokus ligger på att lära sig olika språkbitar utantill (som glosor och grammatiska regler). Det är helt absurt i just språk där vi alla har en medfödd förmåga att lära oss genom att samtala – vi behöver alltså inte mycket ”baskunskap” innan vi kan bli aktiva lärande själva. Mer om detta och hur man kan göra istället hittar du här.

Men det är inte bara när det gäller språk som vi börjar lära oss själva så fort ämnet kommer upp. Tänk på saker du lärt dig utan en teoretisk utbildning, hur gör du då? Om man ska lära sig laga mat, till exempel, inte läser vi flera hundra sidor text innan vi ens vågar oss fram till spisen? Jo, det finns mer eller mindre basala kunskapsdelar i betydelsen att man behöver veta hur man sätter på spisen innan man lär sig precis vilken värme man ska ha till olika maträtter. Men det mesta lär vi oss efter hand, när vi varvar praktik och reflektion – och, för all del teori, om vi är mer nyfikna. Tänker man efter så är det självklart att vi fungerar på det här sättet när det gäller lärande, annars skulle vi svälta ihjäl i väntan på att ta in alla basfakta.

Hur hade skoldagen sett ut om den var anpassad till hur vi lär oss spontant istället för en teori om att kunskap består att en samling fakta som vi ska lära oss utantill innan vi gör något med den?

Vem kan lära?

Vem är egentligen bäst på att lära? Det är fråga som ställs – och besvaras något kontroversiellt – av Gethin  och Gunnemark (Gethin, A &  Gunnemark E, 1996. The Art and Science of learning languages). Förutom att de anser att det är den som lär sig som är bäst på att lära, säger de också att det är omöjligt för någon annan att bidra med mer än stötta lärandet. Åtminstone när det gäller språk.

På sätt och vis borde inte detta vara kontroversiellt. Pedagoger har väl länge konstaterat att den enda som kan lära sig något är den som lär sig. Men vi agerar inte efter detta. Istället beter vi oss ofta som att det är läraren som kan/vet och sedan ska eleverna suga i sig kunskapen bäst de kan. Vi använder oss i första hand av tekniken att läraren eller kursboken berättar hur det ligger till och sedan ska eleverna bearbeta detta på något sätt (genom att svara på frågor eller skriva arbeten).

Gunnemark och Gethin sätter fokus på effektiva sätt att lära sig språk och det är svårt att påstå att de inte vet hur det skulle kunna gå till, med tanke på att Gunnemark kunde översätta 45 språk och Gethin 16. Deras huvudtes bygger på att språk är olika och inte direkt översättbara. Varje ord har flera synonymer (och specifika karaktärsdrag) som en infödd talare inte har några som helst problem att skilja på. Vill man lära sig dessa hindras man om man tar för givet att det finns ett identiskt ord på det egna språket. Detta innebär att man, om ska lära sig ett språk över turistnivån, måste lära sig de nya orden i en ursprunglig kontext (höra en infödd tala eller läsa en text).

Därifrån går det ganska snabbt att inse att varje elev själv behöver studera originalkällan (texten eller talet). Det finns ingen genväg där läraren skulle kunna sammanfatta och leda rätt. Varje elev måste tänka varje mening som leder till lärandet själv.

Här dyker det upp något som alla pedagoger behöver fundera över: En full förståelse innebär att den som lär sig måste ha fått tänka varje tanke själv. Detta gäller inte bara språk. Jag menar inte att varje elev måste uppfinna hjulet själv, eller att vi alla måste tänka oss igenom alla vilseledande tankar som tidigare tänkare har tänkt. (Jag syftar på historien och hur förståelsen har utvecklats).

Samtidigt kan vi inte bara presentera slutsatserna, sammanfattningarna, modellerna. De är en kompaktversion att ett stort och komplicerat vetande, och eleverna behöver nysta i dessa bakomliggande antaganden själva. Exakt hur mycket ”extra vetande” behöver en elev för att en modell ska blir verklig och användbar? Tja, det beror på eleven, vad eleven ska göra och vad eleven vet sedan tidigare. Det är alltså individspecifikt. 

Det här är ett reellt problem i dagens lustorienterade skola där elever snabbt väljer att göra något annat om de inte ligger precis rätt i sitt lärande. Lösningen? Den kan se ut på många sätt, men det första steget är att lägga fokus på dem som lär, en och en.

Hur hade skolan sett ut om man verkligen utgick från att det individuella lärandet skulle bli så effektivt och stimulerande som möjligt?

Skoltrött?

Jaha, nu ska vi lösa problemet med de skoltrötta genom att helt enkelt låta dem sluta skolan tidigare. Jag sällar mig gärna till kören som tycker att det är en riktigt dålig idé. För vad är poängen med att gå ens ett år på gymnasiet om ingen arbetsgivare efterfrågar den typen av utbildning och den knappast ger någon personlig utveckling i form av ökad kunskap?

Och då närmar vi oss själva grundproblemet - de här eleverna har inget intresse (just nu) för att lära sig. Vi hoppar över "varför" (för tillfället) och tittar på lusten att lära, den som har en så framskjuten plats i den nya skollagen.

 Jag har just börjat läsa en bok om språkinlärning av Gunnemark (Erik) och Gethin (Amorey). Den har några år på nacken ("The Art and Science of Learning Languages”, 1996) och jag blev glad över att den gick att få tag på (i nytryck dessutom). Jag har tidigare undrat varför deras idéer inte är mer spridda och ska nu äntligen kunna fördjupa mig i detaljerna. Nästan genast stöter jag på den första stenen, en tänkvärd förklaring till varför inte språklärarna har kastat sig över den:

Gunnemark och Gethin påstår att den avgörande faktorn för att lära sig ett språk är att man har intresset för själva essensen av hur språk är konstruerade, att man är passionerat intresserad av själva lärprocessen. De går till och med så långt som att säga att det är helt meningslöst att lägga tid på att lära sig språk om man inte har detta intresse. Och hur många har det? Är det dags att lägga ned språkutbildningen (precis som valda delar av gymnasiet enligt Björklunds förslag)?

Det kanske låter trivialt, det här man att man inte kan lära sig om man inte vill, men egentligen är det där skon klämmer. Hur hade skolan sett ut om alla elever var passionerat intresserade av att lära sig, förtjusta i själva lärandet? Strävade efter att bli riktigt bra på kunskapsinhämtning? Är det inte precis där vi har misslyckats med de skoltrötta eleverna?

Lära om att lära måste gå från att vara något vi slänger ur oss, till något konkret och centralt i varje lektion, i varje lärarutbildning och i varje måluppställning i skolan. Något som alla elever har rätt att förstå och få verktyg till, eftersom detta är den enda vägen till en ”livslång lust att lära”.

Så hur ska du göra idag för att få dina elever medvetna om själva lärandet?