Catch 22?

Dagens studenter kan inte läsa eller skriva, det påstås i flera artiklar citerade av Anders Linder (se också tidigare inlägg här) och är också något jag stöter på i mina egna kontakter med universitet och högskola.

Det är naturligtvis oroväckande i sig, men vad händer om man sätter detta i relief till Lgr/Gy-11? Kunskapskraven är numera starkt orienterade mot teoretisk kunskap i alla ämnen, även de estetiska ämnena och idrott. I slöjd, t ex, måste man, för att få A, kunna förklara hur man har tänkt när man har skapat sin produkt, varför man har gjort sina val av materiel och tekniker samt reflektera över hur processen har gått och hur den kan förbättras.

Visst är det bra att kunna tänka kring det man gör, men hur ska det gå till om man inte har redskapen för att kommunicera det man tänker? Och detta går längre än kommunikation: själva tänkandet i sig förutsätter att man har ord på det som ska analyseras och språkliga tekniker för att genomföra själva problematiseringen.

Man kunde önska att Lgr/Gy-11 innebar att man därför såg till att eleverna i första hand lärde sig att hantera språk och tankestärkande tekniker. Det pratas en hel del i skolan om detta i form av ”the big five” (analys, kommunikation, metakognitiv förmåga, informationshantering och begreppsförståelse) men nu kommer problemet: Uppenbarligen har skolan misslyckats på just de här punkterna över en lång tid – därav problemen på högskolan. Ska man komma runt detta krävs alltså inte bara att man pratar om det, utan att lärarna själva har redskapen och teknikerna för att lära ut det. Det lär man sig inte på lärarlyft där man får mer ämneskunskaper, på en högskola där studenterna inte kan skriva eller förstå muntlig information. Börjar det likna ett moment 22?

Mitt förslag är att man inför en introduktionstermin till högskolan (som finns i flera andra länder) där studenterna framför allt tränas i de här förmågorna. Terminen leds av högskolelärare som har visat att de har de här förmågorna och vet hur man kan lyfta dem hos andra. En termin är inte så mycket, men man kan komma tillräckligt långt för att möjliggöra att andra utbildningar (med lärare som prioriterar annan kunskap) kan fortsätta arbetet som en del av utbildningen. Så sätter vi igång en god spiral och får lärare som kan stötta dessa förmågor och till sist elever som har en chans att uppfylla de övergripande målen i skola-11. Som en livslång lust at lära.

Varför går man i skolan?

Vad skulle hända om man utgick från värdegrunden i skollagen när man byggde upp undervisningen? Tänk om vi i första fokuserade på att (axplock från Lgr-11 s. 5):

·        elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden

·        elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära

·        förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna

·        individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande

·        varje enskild elev finner sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet

Detta är inge enkla saker, men alla går att stötta och träna upp. Vad jag funderar på är vad som skulle hända om man började i denna änden när man planerade sina kurser och sedan använde kursinnehållet som ett sätt att öva de här förmågorna.

Låt mig ta ett exempel: om målet är att eleven ska ”inhämta och utveckla kunskaper” så kan man jobba med hur kunskap utvecklas. Man diskuterar detta med eleverna, t ex om hur man kan känna igen olika stadier i utvecklingen eller hur man kan använda olika tekniker. När man sedan jobbar med sitt ämne – vilket som – kan man lyfta processen så att eleverna själva får sätta ord på hur deras kunskap utvecklas.

Om målet är att skapa en livslång lust att lära så kan man ha övningar där man belyser lusten att lära. Stötta eleverna att hitta sitt eget bästa sätt att få lust – och hur mycket snabbare skulle inte inlärningen av ett ämne kunna ske om eleven visste precis varför hen ville lära sig det?

Man kan jobba med medkänsla (som är en av grundfärdigheterna som krävs för de sista punkterna) både genom att träna den och genom att ha den som en punkt att belysa i t ex samhällskunskap, historia, ja också språk och matematik (tänk om ekonomer hade fått koppla ihop matte och medkänsla, hur hade samhället sett ut då?).

Vanligtvis gör vi tvärtom, ser ämnet som utgångspunkten och kopplar (kanske) på något från värdegrunden. Men ämneskunskaper har faktiskt sin relevans inte i sig själva, utan eftersom de kan bli en viktig del för att våra barn ska ”finna sin egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” och få ”en livslång lust att lära”.

Och om man tänker på hur lite av ämneskunskaperna som kommer att vara aktuella när barnen väl ska ut i sina arbetsliv, så blir det självklart att istället utgå från de färdigheter som har en längre livslängd – värdegrunden för skolan. 

Är du smart?

Skolfolk är i smarthetsbranchen. När man studerar Skola-2011 hittar man ett gemensamt högre mål för alla åldrar och alla ämnen: eleverna ska lära sig att reflektera och utveckla sitt tänkande. Använda huvudet helt enkelt.

Även ämnen som tidigare har sett som mindre teoretiska, som gymnastik och de estetiska ämnena, har nu fokus på att eleverna ska reflektera kring vad de gör och visa hur de tänker.

Detta kan tyckas vara en sorglig insikt när man funderar kring elever som inte visar någon utpräglad teoretisk talang. Men jag är benägen att protestera: jag är övertygad om att alla kan utveckla sitt tänkande. Detta bygger jag dels på egen erfarenhet av att jobba med teoretiskt otränade elever, dels på samtal och böcker om särskolan.

Jag vill också påstå att alla vill bli smartare – men det krävs en envis och kreativ pedagog för att väcka lusten hos dem som inte tidigare har insett kopplingen mellan att den abstrakta förmågan att tänka och ett konkret resultat som man trivs med. Enklare uttryckt: om du tänker efter före, kan du välja det du verkligen vill.

Redan tidigt i skollagen står det att eleverna ska utveckla en livslång lust att lära. Den lusten bygger, som allt annat, på motivation. Motivationen i sig drivs av viljan att få någonting, eller hur? Det kan vara abstrakta saker som känslan av tillfredsställelse eller något konkret som en fungerande bil. Oavsett vad det är vi vill uppnå, så ökar möjligheten att få det om vi kan analysera valmöjligheter och olika sätt att jobba. Lära oss genom att ta del av information och reflektera kring den. Det finns alltså en mycket direkt koppling mellan lärandet och att få det man vill ha, motivationen.

Om eleverna får möjlighet att jobba med den här kopplingen – genom att relatera lärandet till det de själva vill uppnå, då har vi tagit ett stort steg mot motiverade elever och den livslånga lusten att lära.

Sedan kan detta vara olika lätt i olika ämnen, men vad skulle hända om vi började i den änden? Ser till att eleverna får möjlighet att ta reda på vad just jag har för nytta av det här (när jag ska få det jag vill ha).

Jag tror att vi skulle, i slutänden, få smartare elever, en smartare befolkning och till slut – en riktigt smart skolpolitik ;-)