Catch 22?

Dagens studenter kan inte läsa eller skriva, det påstås i flera artiklar citerade av Anders Linder (se också tidigare inlägg här) och är också något jag stöter på i mina egna kontakter med universitet och högskola.

Det är naturligtvis oroväckande i sig, men vad händer om man sätter detta i relief till Lgr/Gy-11? Kunskapskraven är numera starkt orienterade mot teoretisk kunskap i alla ämnen, även de estetiska ämnena och idrott. I slöjd, t ex, måste man, för att få A, kunna förklara hur man har tänkt när man har skapat sin produkt, varför man har gjort sina val av materiel och tekniker samt reflektera över hur processen har gått och hur den kan förbättras.

Visst är det bra att kunna tänka kring det man gör, men hur ska det gå till om man inte har redskapen för att kommunicera det man tänker? Och detta går längre än kommunikation: själva tänkandet i sig förutsätter att man har ord på det som ska analyseras och språkliga tekniker för att genomföra själva problematiseringen.

Man kunde önska att Lgr/Gy-11 innebar att man därför såg till att eleverna i första hand lärde sig att hantera språk och tankestärkande tekniker. Det pratas en hel del i skolan om detta i form av ”the big five” (analys, kommunikation, metakognitiv förmåga, informationshantering och begreppsförståelse) men nu kommer problemet: Uppenbarligen har skolan misslyckats på just de här punkterna över en lång tid – därav problemen på högskolan. Ska man komma runt detta krävs alltså inte bara att man pratar om det, utan att lärarna själva har redskapen och teknikerna för att lära ut det. Det lär man sig inte på lärarlyft där man får mer ämneskunskaper, på en högskola där studenterna inte kan skriva eller förstå muntlig information. Börjar det likna ett moment 22?

Mitt förslag är att man inför en introduktionstermin till högskolan (som finns i flera andra länder) där studenterna framför allt tränas i de här förmågorna. Terminen leds av högskolelärare som har visat att de har de här förmågorna och vet hur man kan lyfta dem hos andra. En termin är inte så mycket, men man kan komma tillräckligt långt för att möjliggöra att andra utbildningar (med lärare som prioriterar annan kunskap) kan fortsätta arbetet som en del av utbildningen. Så sätter vi igång en god spiral och får lärare som kan stötta dessa förmågor och till sist elever som har en chans att uppfylla de övergripande målen i skola-11. Som en livslång lust at lära.

Ämneskunskaper i en föränderlig värld

Vad behöver man ämneskunskaper till? Frågan är inte så självklar som det kan verka. Ämneskunskaper är till nytta eftersom man kan ställa upp lämpliga övningar, vet vilka begrepp som är bra att börja med, var svårigheterna brukar dyka upp och lätt kan se var eleven befinner sig i sin förståelse. Eftersom man vandrat en liknande väg själv kan man alltså känna igen det som möter eleven och bättre handleda processen. Och måste man inte veta vad det är man lär ut? Jo, det kan vara svårt att förklara begrepp man inte förstår. Inom mitt expertområde (evolution) till exempel, märker jag regelbundet att lärare har missförstått grunderna och konstruerar uppgifter som för vidare dessa missuppfattningar.

Och nu kommer vi in på problemet: man kan inte förvänta sig att en lärare ska ha samma förståelse efter en till två terminer på högskolan, som jag har efter många års forskning. Men det är värre än så: det handlar inte bara om djupet utan också om färskheten. Tio år efter att man tagit sin examen är mycket av det man lärt sig redan förlegat. När eleverna sedan ska använda kunskapen i yrkeslivet (ytterligare en tio år senare) har forskningen gjort ytterligare framsteg.

Som tur är kan läraren under de där tio åren ha utvecklat sin pedagogiska förmåga istället och blivit bra på att träna eleverna i the big five (kan vi börja referera till handens fingrar istället för den imperialistiska jakten på fem utrotningshotade afrikanska djur?): analys, begrepp, kommunikation, informationshantering och metakognition. När den pedagogiska skickligheten ökar, minskar trycket på att läraren i första hand ska fungera som kunskapskälla. Men nog blir det bättre om läraren kan vara någorlunda uppdaterad; och hur ska man då göra?

När man har tagit fram ett lämpligt pedagogiskt upplägg där eleven är aktiv kan elevens lärprocess bli en del av lärarens fortbildning. Hur skulle det vara om läraren/lärarlaget läste någon nyare artikel, diskuterade innehållet och skrev en version som var anpassad till elevernas nivå? Eleverna kan sedan använda denna (bland andra källor) för att lösa uppgiften, och i de diskussioner som läraren sedan har med eleverna kommer också läraren förståelse att öka.

Ännu bättre vore det om man hade en ämnesgemensam databas över landet där man samlade de här anpassade versionerna och gjorde dem tillgängliga för alla skolor. En lärares tolkning kanske inte har samma dignitet som om en forskare hade skrivit om samma sak, men i en gemensam databas kan man sedan bjuda in till diskussioner (från lärare, elever och kanske en och annan forskare). Vi får en interaktiv databas där man kan utveckla sin förståelse tillsammans.

Det tjusiga med det här är inte bara att lärarna kan hjälpas åt med sin fortbildning, utan att det också görs som en del av elevernas lärande, dvs inom ramen för den ordinarie lektionsförberedelsen. (När eleverna är aktiva flyttas lärarens förberedelse från att skapa en presentation av ”sanningen” till att konstruera bra uppgifter till eleverna, inklusive källmaterial).

Och kanske viktigast: alla tränas i ett livlångt lärande!