Gräv där du står!

Jag möts av en tidningsframsida där Björklund menar att ökad disciplin är lösningen på skolans problem. Varför det presenteras som en nyhet att han tycker så vet jag inte, men det belyser det jag tog upp häromdagen: tanken att man kan isolera skolans kultur från resten av samhället.

Jag läser vidare en krönika där man föreslår att vi ska lära oss av hur Tyskland har förbättrat sina studieresultat, bl a genom mer kontroll på alla nivåer. Låt oss titta lite närmare på Tyskland. Detta är ett land där 22% som har en examen som ger behörighet till universitet och fackhögskolor (bland 20-30 åringar är andelen högre: 36%). Det är också ett land där man har ett lärlingssystem för jobb som kräver mindre teoretisk utbildning, men där lönerna är så låga att Tyskland behöver importera arbetskraft (t ex från Sverige i ett mindre lyckat försök; typ hälften hoppade av) för att fylla upp praktikplatserna. Personer med längre utbildning har däremot högre löner än här. Lärare till exempel, har ungefär dubbelt så hög lön som i Sverige. Kulturen är betydligt mer hierarkisk. Jag har pratat med flera svenska chefer som säger att medarbetarna inte vågar komma med idéer när chefen är närvarande. Inte heller klarar medarbetarna av att utföra ett självständigt arbete om de inte har väldigt tydliga direktiv – man är helt enkelt, av god anledning, rädd att göra fel.

Nu kan man tycka vad man vill om det Tyska systemet, men faktum kvarstår att åtgärder som ger resultat där skulle troligtvis inte alls ge samma resultat här i Sverige. I Tyskland har lärarna redan en stor auktoritet, folk är vana att bli styrda uppifrån och det lönar sig att utbilda sig eftersom man får betydligt högre status och lön. Vår lösning måste givetvis passa in på hur Sverige ser ut idag; där utbildning inte ger speciellt hög status eller lön; där lärarna inte ses som självklara auktoriteter av eleverna, men där lärarna samtidigt av tradition är väldigt självständiga i hur de utformar sina lektioner. ”Ökad disciplin” är inte något som enkelt kan sugas upp i det svenska systemet.

Jag tror att i ett land där autonomiteten är så viktig som den är hos oss, måste vägen gå via individens motivation. Detta är inte enklare än många andra lösningar; vi har mycket att lära om hur man stöttar elever att hitta sin motivation. Men den är förankrad. Finns det lärare som inte föredrar att undervisa motiverade elever? Som inte blir glada när en elev som tidigare har varit ointresserad plötsligt börjar engagera sig? Eller elever som inte respekterar lärare som väcker deras motivation?