Hur många lärare behövs?

Behövs fler lärare? Ibland undrar man vad politikerna menar med forskningsbaserad skola – ska det inte inkludera skolpolitiken? Det finns visserligen motstridig forskning även vad det gäller effekten av antalet lärare per klass, men nog är det då läge att titta längre än till siffrorna? Det är dags att titta på vilken sorts lärarnäraro som behövs.

Jag tror att vad som framför allt behövs är lärare som har tid och förmåga att engagera sig i sina elever; var och en av dem. När det är många elever per lärare måste alla undervisas på samma sätt för att man ska hinna med. Detta går när lärandet handlar om utantillkunskap och den typen av fördjupning som repetition ger – förutsatt att kulturen är sådan att eleverna anstränger sig och är fokuserade på läraren.

I vår individualistiska kultur är detta närmast omöjligt – våra elever motiveras inte av att göra ”som man ska” och akademisk kunskap belönas inte heller genom säkra och välbetalda jobb i framtiden.  Därför behöver lärarna i dagens Sverige kunna interagera med varje individ och undervisningen anpassas just den eleven. Detta hade kunnat resultera i djupkunskap och elever med ”livslång lust att lära” (för att citera skollagen).

Vad som krävs då är att lärarna har inte bara tiden (vilket de sällan har idag) utan också förmågan. Och här har vi ett stort problem. Lärarutbildningen som den har sett ut på de flesta håll under lång tid tränar inte upp de nödvändiga förmågorna. Då syftar jag till förmågorna att kunna lyssna, motivera, fråga och stötta de generiska kunskaperna (som samarbetsförmåga, personlig utveckling och att lära om att lära). Detta är färdigheter som man skaffar sig genom träning och reflektion – varvat med teoretiska studier i ämnet.  Vad jag vet är det ett närmast obefintligt inslag i den nuvarande lärarutbildningen.

Så länge som dessa förmågor är för-givet-tagna hjälper det knappast om vi ökar antalet lärare, i synnerhet inte om lärarna kommer från en utbildning som i sig har låga krav eftersom högskolorna är finansiellt beroende av att släppa igenom studenter.

Så istället för att lägga pengar på att bygga upp lärarnas ämneskompetens borde man lägga dem på att utveckla lärarnas förmågor att nå fram till och stötta eleverna. Detta kan man dessutom göra på plats - den bästa platsen för lärande av det här slaget är i klassrummet. Men det behöver kompletteras med stöd för lärarna i form av reflektionstid, diskussioner och handledning.

Kunskapen i lärarutbildnignen

Det finns ett avgörande problem med dagens lärarutbildningar i relation till det nya betygssystemet. Lgr/Gy-11 förutsätter att eleverna ska utveckla sitt lärande och bli kritiskt granskande och reflexiva. Det är en trevlig tanke, men det kräver att lärarna också har tränat de här färdigheterna. Högskoleutbildningar har som regel inget uttalat fokus på att utveckla lärandet, men följer trots detta en sorts utvecklingsprocess där man i sin mastersuppsats förväntas ha nått från till en nivå som motsvarar den utvidgade nivån i SOLO-taxonomin. De första åren präglas högskoleutbildningar av en betydligt mer faktaorienterad undervisning, där problematisering och reflektion utgör mindre – ibland närmast mikroskopiska – delar.

När lärarutbildningen är uppbyggd så att man staplar ”nybörjarkurser” ovanpå varandra får studenterna aldrig utveckla sin förmåga att problematisera. Inte ens samanhållna utbildningar (där man läser ämnena integrerat med pedagogik/didaktik) avvärjer detta, om det inte finns en explicit strategi för att utveckla studenternas lärande. Resultatet blir då en utbildning där man i varje ämne inte kommer längre än de lägre nivåerna i SOLO-taxonomin. Man kan alltså sammanfatta det som en utbildning med bredd snarare än djup.

Problemet blir när lärare med en sådan utbildning ska bedöma en kunskapsutveckling som innefattar nivåer som de själva inte har tränat upp (som den utvidgade nivån i SOLO). Visst, på högskolenivå har man hanterat mer komplicerade fakta och svårare texter, men detta betyder inte att man behärskar problematisering och reflektion! Om jag ska förstå en forskningsartikel om t ex invärtes medicin så kräver det mer faktakunskaper än en text om levern på wikipedia. Men även om jag kunde förstå forskningsartikeln, betyder det inte nödvändigtvis att jag skulle kunna göra varken en kritisk granskning eller komma med nya förslag på vidare forskning. På samma sätt kan lärarna ha utvidgat sina faktakunskaper tillräckligt för att begripa ett pedagogiskt resonemang, utan att de för den skull kan problematisera innehållet.

Hur ska lärarna då kunna känna igen när elever når de högre nivåerna (som krävs för A och i vassa fall för B), låt vara på betydligt mindre avancerade texter är de som lärarna själva studerat?

Det är inte mer ämneskunskaper vi behöver hos lärarna: det är en utbildning som i sig fokuserar på kunskapsutveckling genom hela utbildningen, applicerad på ämnena och pedagogik/didaktik. 

Lärarlegitimationen och de förvirrande rollerna

När man ser hur det har gått med lärarlegitimationen är det lätt att få intrycket att högerhanden inte vet vad vänsterhanden gör. Politikerna, med visst stöd från lärarförbunden, bestämmer sig för en reform för att höja lärarnas status. Politikerna, utan stöd från lärarförbunden, bestämmer hur mycket pengar det får kosta och hur de ska fördelas. Innehållet i legitimationen bestäms av det pedagogiskt ambitiösa skolverket utan någon uppenbar kontakt med högskolorna. Högskolorna i sin tur förväntas producera mentorsutbildningar, där själva utbildningen visserligen finansieras av staten, men där kostnaden i arbetstid både för utbildningen och det senare mentorsskapet finanseras av kommunerna. De stackars nyutexaminerade lärarna sitter i ett moment 22. För att få ett lärarjobb måste de första ha haft ett lärarjobb (med mentor).

Och mitt i alltihop kan man fråga sig varför lärarna ska examineras två gånger på ett innehåll som är så centralt för lärarrollen att det borde vara med i grundutbildningen. Flera delar av innehållet, som t ex förmågan att kunna samarbeta med sina kollegor eller kommunicera med både elever och föräldrar, tillhör dessutom de för-givet-tagna färdigheterna. De som vi alla förväntas ha redan i skolan och sedan vara ännu bättre på ute i arbetslivet – trots att väldigt få av oss någonsin har fått specifik träning i eller reflekterat över dem. Jag har skrivit om dem i flera tidigare bloggar och det som kanske är mest positivt i den här legitimationssoppan är att de överhuvudtaget kommer på pränt som viktiga pedagogiska redskap.

Resten av soppan är däremot tydliga exempel på hur man fattar beslut på fel nivå och är därför ett utmärkt exempel för studenter i organisationsutveckling att analysera och lära sig av. Hur borde det vara istället? Jo, ledningen sätter ramarna och definierar (med ett stort öra till verksamheten) det övergripande målet. Nivån under ger återkoppling på vad som är möjligt att, rent praktiskt, producera inom dessa ramar (ramarna kan handla om olika resurser). När ledningen då förstått och sanktionerat detta, kan man sätta igång med arbetet och utvärdera det man gör via de konkreta resultat man har tagit fram. Så visst, ledningen har kontroll över det som produceras, men ska inte detaljreglera hur det görs. Och de som producerar resultaten kan jobba på det sätt som fungerar bäst i deras specifika miljö – givetvis med ansvar för att faktiskt producera resultat. Vad hade hänt med lärarlegitimationen om man hade jobbat så här? Om ledningen hade lyssnat av vad som fungerade i praktiken, istället för att hitta på hur mycket man kan få ut av en viss insats?

Och till sist undrar jag om själva grundtanken. Visst finns det flera yrkesgrupper där man först efter en tid i yrkeslivet anses ha nått en grundkompetens, ungefär som i det gamla gesällsystemet, och visst kan man anse att yrkeserfarenhet behövs för att teorin ska sätta sig. Men de andra yrkena har en lång tradition och ett system som tagits fram gradvis, istället för något som ska tvingas fram i en mångtusenhövdad yrkesgrupp på ett par år. Dessutom ingår praktik redan i lärarutbildningen. Hade det inte varit enklare att använda redan existerande strukturer i utbildningen till att träna upp färdigheterna? Istället har nu (i ämnet) outbildade rektorer och mentorer som fått uppgiften att examinera de nya lärarna, och vilken garanterad kvalitet får vi då?

Ordning och reda?

Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?

Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.

Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).

Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.

Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).

Så vad ska man göra åt detta?

Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.

Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?

Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.

Mig veterligen (och jag hade blivit väldigt glad om jag hade fel) tränas inte de här förmågorna på lärarutbildingen. Och hur ska man då kunna hantera dagens individstinna klasser?