Hur många lärare behövs?

Behövs fler lärare? Ibland undrar man vad politikerna menar med forskningsbaserad skola – ska det inte inkludera skolpolitiken? Det finns visserligen motstridig forskning även vad det gäller effekten av antalet lärare per klass, men nog är det då läge att titta längre än till siffrorna? Det är dags att titta på vilken sorts lärarnäraro som behövs.

Jag tror att vad som framför allt behövs är lärare som har tid och förmåga att engagera sig i sina elever; var och en av dem. När det är många elever per lärare måste alla undervisas på samma sätt för att man ska hinna med. Detta går när lärandet handlar om utantillkunskap och den typen av fördjupning som repetition ger – förutsatt att kulturen är sådan att eleverna anstränger sig och är fokuserade på läraren.

I vår individualistiska kultur är detta närmast omöjligt – våra elever motiveras inte av att göra ”som man ska” och akademisk kunskap belönas inte heller genom säkra och välbetalda jobb i framtiden.  Därför behöver lärarna i dagens Sverige kunna interagera med varje individ och undervisningen anpassas just den eleven. Detta hade kunnat resultera i djupkunskap och elever med ”livslång lust att lära” (för att citera skollagen).

Vad som krävs då är att lärarna har inte bara tiden (vilket de sällan har idag) utan också förmågan. Och här har vi ett stort problem. Lärarutbildningen som den har sett ut på de flesta håll under lång tid tränar inte upp de nödvändiga förmågorna. Då syftar jag till förmågorna att kunna lyssna, motivera, fråga och stötta de generiska kunskaperna (som samarbetsförmåga, personlig utveckling och att lära om att lära). Detta är färdigheter som man skaffar sig genom träning och reflektion – varvat med teoretiska studier i ämnet.  Vad jag vet är det ett närmast obefintligt inslag i den nuvarande lärarutbildningen.

Så länge som dessa förmågor är för-givet-tagna hjälper det knappast om vi ökar antalet lärare, i synnerhet inte om lärarna kommer från en utbildning som i sig har låga krav eftersom högskolorna är finansiellt beroende av att släppa igenom studenter.

Så istället för att lägga pengar på att bygga upp lärarnas ämneskompetens borde man lägga dem på att utveckla lärarnas förmågor att nå fram till och stötta eleverna. Detta kan man dessutom göra på plats - den bästa platsen för lärande av det här slaget är i klassrummet. Men det behöver kompletteras med stöd för lärarna i form av reflektionstid, diskussioner och handledning.

Det lutande tornet i PISA

Nu väntar man spänt på resultatet från PISA undersökningen. Vad kommer sägas om den svenska skolan? Och andra länders skolor?

I kölvattnet kommer man att ta upp vad det är som mäts och vi kommer att höra att viktiga värden – som förståelse för demokrati och solidaritet – inte tas med. Och visst bör det som mäts diskuteras! Speciellt med tanke på att man från politiskt håll, både i Sverige och utomlands, försöker utforma skolan för att kunna leverera höga resultat i undersökningen.

Varför inte ta tillfället i akt och verkligen tänka på vad det är våra barn behöver i framtiden? Och gärna i flera led: vad är det som behöver läras för att kunna hantera livet som vuxen? Och Hur märker man att man lärt sig det?

Så länge vi inte har definierat vad de mer abstrakta kunskaperna (som demokrati, solidaritet och lusten att lära) skapar för konkreta resultat så kommer alltid test av PISA-typen vara styrande. Är svenska ungdomar mer demokratiska? Kan de tänka mer kreativt än de hårt pressande, och på PISA-testen högt rankade, koreanska ungdomarna? Vi vet inte, vi bara tror – eller kanske hoppas.

Men även abstrakta lärdomar skapar konkreta resultat, det vill säga t ex handlingar, texter eller muntliga presentationer. Först när vi har satt ord på dessa konkreta resultat, tagit fram exempel, kan vi märka om vi lyckas med vårt lärande och kan vi hävda att svenska elever lär sig det de behöver för vuxenlivet i samhället.

Och när vi är inne på vad som behövs vill jag tjata om matte igen: PISA undersökningen är ett tecken på den enorma mängd tid som läggs av miljarder av människor att lära sig beräkningar. Beräkningar som de flesta som behöver dem i dagliga arbetet löser med teknisk hjälp. Tala om att mäta en kunskap som inte är relevant! Matematisk problemlösning, däremot, att förstå vilken matte man behöver för att lösa ett visst problem och vad den då säger om den fråga man ställt, det är relevant. Och inte bara för matematiska/tekniska problem utan kan också träna upp förståelsen för annat logiskt tänkande. Men det tränar väldens barn mycket lite på.

Till sist vill jag också säga att visst kan (bör) man ifrågasätta vad som mäts, och visst finns det många viktigare värden, men läsförståelse är faktiskt grundläggande för allt lärande, om man över huvud taget vill ta del av det som andra människor har upptäckt.