Det lutande tornet i PISA

Nu väntar man spänt på resultatet från PISA undersökningen. Vad kommer sägas om den svenska skolan? Och andra länders skolor?

I kölvattnet kommer man att ta upp vad det är som mäts och vi kommer att höra att viktiga värden – som förståelse för demokrati och solidaritet – inte tas med. Och visst bör det som mäts diskuteras! Speciellt med tanke på att man från politiskt håll, både i Sverige och utomlands, försöker utforma skolan för att kunna leverera höga resultat i undersökningen.

Varför inte ta tillfället i akt och verkligen tänka på vad det är våra barn behöver i framtiden? Och gärna i flera led: vad är det som behöver läras för att kunna hantera livet som vuxen? Och Hur märker man att man lärt sig det?

Så länge vi inte har definierat vad de mer abstrakta kunskaperna (som demokrati, solidaritet och lusten att lära) skapar för konkreta resultat så kommer alltid test av PISA-typen vara styrande. Är svenska ungdomar mer demokratiska? Kan de tänka mer kreativt än de hårt pressande, och på PISA-testen högt rankade, koreanska ungdomarna? Vi vet inte, vi bara tror – eller kanske hoppas.

Men även abstrakta lärdomar skapar konkreta resultat, det vill säga t ex handlingar, texter eller muntliga presentationer. Först när vi har satt ord på dessa konkreta resultat, tagit fram exempel, kan vi märka om vi lyckas med vårt lärande och kan vi hävda att svenska elever lär sig det de behöver för vuxenlivet i samhället.

Och när vi är inne på vad som behövs vill jag tjata om matte igen: PISA undersökningen är ett tecken på den enorma mängd tid som läggs av miljarder av människor att lära sig beräkningar. Beräkningar som de flesta som behöver dem i dagliga arbetet löser med teknisk hjälp. Tala om att mäta en kunskap som inte är relevant! Matematisk problemlösning, däremot, att förstå vilken matte man behöver för att lösa ett visst problem och vad den då säger om den fråga man ställt, det är relevant. Och inte bara för matematiska/tekniska problem utan kan också träna upp förståelsen för annat logiskt tänkande. Men det tränar väldens barn mycket lite på.

Till sist vill jag också säga att visst kan (bör) man ifrågasätta vad som mäts, och visst finns det många viktigare värden, men läsförståelse är faktiskt grundläggande för allt lärande, om man över huvud taget vill ta del av det som andra människor har upptäckt. 

Resultaten på Lundsberg

Vad kan vi lära oss av det som händer på Lundsberg? Mycket, tror jag, och en av de tydligaste är hur svårt det är att förändra och utifrån kontrollera en situation. Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen, säger i DN:

”Skolan hade då redovisat flera åtgärder, men med facit i hand konstaterar hon att åtgärderna inte har haft den effekt som det var tänkt.

– Det är klart att man blir upprörd när det så snart kommer upp allvarliga händelser igen. Det visar ju på något sätt att det är en sak att ordna utbildningar, kurser och seminarier. Nästa steg är att synsättet och förhållningssättet ska förändras och egentligen är det ju inte papperna vi är intresserade av utan vad de får för effekt (min kursivering).”

Skolinspektionen har, jämfört med de som verkar på en skola, mycket liten tid att ta reda på hur det ligger till. Liksom i många andra ”översynssituationer” måste de i första hand förlita sig på olika dokument. I skolans värld (bland andra) är det ett genomgripande problem att vi fokuserar på dokumentationen kring vad vi gör (handlingsplaner, genomförda temadagar, seminarier osv) istället för våra resultat.

Hur ofta ställer vi oss frågan vilken nytta t ex en temadag om mobbing har haft? Har vi ens tänkt igenom vilka resultat vi vill ha? Vad, rent konkret, kommer att förändras i t ex elevernas beteende? När vi inte har svarat på dessa frågor kan vi inte heller säga om det vi gör fungerar.

(Vilket, tror jag, är den huvudsakliga orsaken till att skolorna fortfarande lägger massor av pengar på ”happenings” och föreläsningar. Hade vi varit medvetna om den marginella effekt de flesta av dessa har, så hade vi förhoppningsvis gjort något annat.)

Man kan tänka sig att om Lundsberg eller skolinspektionen jobbat genom att definiera och utvärdera utifrån resultat - istället för handlingar - så hade man märkt att inget hade hänt. Jag vet inte vilka förändringsresultat de på Lundsberg hade eftersträvat, men om skolinspektionen definierat resultaten hade förhoppningsvis inte elever behövt brännmärkas för att skolan skulle stängas.