Kunskapen i lärarutbildnignen

Det finns ett avgörande problem med dagens lärarutbildningar i relation till det nya betygssystemet. Lgr/Gy-11 förutsätter att eleverna ska utveckla sitt lärande och bli kritiskt granskande och reflexiva. Det är en trevlig tanke, men det kräver att lärarna också har tränat de här färdigheterna. Högskoleutbildningar har som regel inget uttalat fokus på att utveckla lärandet, men följer trots detta en sorts utvecklingsprocess där man i sin mastersuppsats förväntas ha nått från till en nivå som motsvarar den utvidgade nivån i SOLO-taxonomin. De första åren präglas högskoleutbildningar av en betydligt mer faktaorienterad undervisning, där problematisering och reflektion utgör mindre – ibland närmast mikroskopiska – delar.

När lärarutbildningen är uppbyggd så att man staplar ”nybörjarkurser” ovanpå varandra får studenterna aldrig utveckla sin förmåga att problematisera. Inte ens samanhållna utbildningar (där man läser ämnena integrerat med pedagogik/didaktik) avvärjer detta, om det inte finns en explicit strategi för att utveckla studenternas lärande. Resultatet blir då en utbildning där man i varje ämne inte kommer längre än de lägre nivåerna i SOLO-taxonomin. Man kan alltså sammanfatta det som en utbildning med bredd snarare än djup.

Problemet blir när lärare med en sådan utbildning ska bedöma en kunskapsutveckling som innefattar nivåer som de själva inte har tränat upp (som den utvidgade nivån i SOLO). Visst, på högskolenivå har man hanterat mer komplicerade fakta och svårare texter, men detta betyder inte att man behärskar problematisering och reflektion! Om jag ska förstå en forskningsartikel om t ex invärtes medicin så kräver det mer faktakunskaper än en text om levern på wikipedia. Men även om jag kunde förstå forskningsartikeln, betyder det inte nödvändigtvis att jag skulle kunna göra varken en kritisk granskning eller komma med nya förslag på vidare forskning. På samma sätt kan lärarna ha utvidgat sina faktakunskaper tillräckligt för att begripa ett pedagogiskt resonemang, utan att de för den skull kan problematisera innehållet.

Hur ska lärarna då kunna känna igen när elever når de högre nivåerna (som krävs för A och i vassa fall för B), låt vara på betydligt mindre avancerade texter är de som lärarna själva studerat?

Det är inte mer ämneskunskaper vi behöver hos lärarna: det är en utbildning som i sig fokuserar på kunskapsutveckling genom hela utbildningen, applicerad på ämnena och pedagogik/didaktik.