Otydlig kontroll ger lärarstress

Mer kontroll och mindre egenmakt är recept för ökad stress, som Theorell och Karasek påpekar i en debattartikel i SvD. Med dokumentationsivern i Lgr/Gy-11 har det tagits ett stort kliv mot mer kontroll och mindre chans för lärarna att påverka sin arbetssituation. Jag undrar ibland om förekomsten av alla relativa begrepp i betygskraven är ett sätt att försöka mota denna situation, att ge tillbaks makten till lärarna genom att betygen blir beroende av någon sorts magkänsla.

Tyvärr har det direkt motsatt effekt: en magkänsla är inte bara svår att definiera utan öppnar också för ifrågasättande, både från föräldrar och elever och dessutom från andra skolor/lärare/inspektörer. Det är dags att sluta påstå att skolverkets betygskrav är ett professionellt dokument som lärare ”förstår”. Relativa begrepp är per definition inte är exakta utan alltid situationsspecifika. De är därför omöjliga att standardisera och kommer att skilja sig mellan tider och platser.

Kombinationen av en stor kontrollapparat – som kräver både tid och tar makt från lärarna – med otydliga krav, är ett säkert sätt att skapa stress och osäkerhet hos lärarna. Betygskraven är ju inte bara redskap för att bedöma eleverna utan också direktiv till lärarna om vad eleverna ska lära sig.

Otydligheten som de relativa begreppen medför är ingen bagatell i sammanhanget. Man kan hitta rutiner för dokumentation som blir en integrerad del av undervisningen, förutsatt att betygskraven är klart definierade. Det är till och med så att krav som följer lärprocessen (vilket kraven i Lgr/Gy-11 i stort sett gör) kan underlätta själva lärandet. Vet elever och lärare vad det är man ska lära sig, blir det lättare att förstå hur man ska göra. Men de relativa begreppen sätter käppar i hjulet och den poängen har tappats bort. Det hjälper inte att säga till en elev att ”du ska vara lite mer nyanserad”. Vad är ”lite mer”? Eller ”nyanserad”? Hur många olika aspekter ska eleven ta med för att vara ”lite mer nyanserad”?

Samma sak gäller för läraren. Hur ska läraren veta när en elev är tillräckligt nyanserad? Och vad menar man (skolverket?) med ”nyanserad”? All denna osäkerhet gör att det blir svårt för läraren att veta när hen har lyckats med sitt uppdrag, vilket är extra obehagligt när man vet att man kommer att kontrolleras.

Man kan komma runt det här problemet genom att översätta de relativa begreppen till konkreta resultat. Istället för ”nyanserad” kan man t ex säga att eleven ska ta upp två aspekter och genom argumentationsteknikens tre delar (påstående, faktabakgrund och relevans) visa hur de påverkar ämnet. Frågan är bara varför inte skolverket har gjort detta redan. Det hade inte bara besparat många tusentals timmars arbete och en motsvarande enorm mängd pengar, det hade också gjort det möjligt att standardisera betygskraven. Men viktigast av allt så hade det gett lärarna möjlighet att med trygghet kunna fokusera på sitt yrke: att stötta elevernas lärande.