Motiverade elever

Omotiverade elever? Finns det något som skapar mer problem i dagens skola? Nu är inte omotiverade elever något nytt, men förr kunde man försöka dölja dem bakom strikta regler och utvisningar.

Carol Dweck, psykologiprofessor vid Stanford, menar att motivation är starkt sammankopplad med hur man får feedback. Hon visade att elever som fick veta att de klarade en uppgift ”för att de var smarta”, blev mindre motiverade än elever som fick veta att det berodde på ”att de ansträngde sig”. Det vill säga att elever som får veta att deras beteende leder till bra resultat blir mer motiverande än elever som får veta att det är deras karaktärsdrag som gör dem bra.

Nu finns det vidare forskning som visar att det inte riktigt är så enkelt – det är i första hand akademiskt omotiverade elever som utvecklas mest av att man berömmer deras beteende. Men när det gäller motivation i klassrummet är detta en grupp som vi verkligen vinner på att stötta, eller hur?

Carol Dweck har också visat att personer som lägger skulden på sina misslyckanden på yttre omständigheter (de andra eleverna, lärarna, osv), har svårare att lära sig än elever som anser att deras eget beteende är avgörande. Hur kan man då hjälpa eleverna att få den mer konstruktiva inställningen att de själva har makt över situationen?

För det första kan man lyfta när de gör något bra, visa att (och hur) deras insatser har en positiv effekt. För det andra kan man avdramatisera när något blir fel. Påpeka att det är då man lär sig. Och följa upp detta genom att värdera det som blir resultatet av att en elev lär sig och utvecklar något som har blivit ”fel”. Detta handlar alltså om formativ bedömning.

Och så är vi tillbaks i betygssystemet som, för att kunna leda till ”livslångt lärande”, inte kan bli en rad av summativa bedömningar där varje kriterium måste vara uppfyllt. Vill vi att eleverna ska ha en positiv inställning till lärande måste vi se till att de kan få en chans till lärande (och bättre betyg) när de ”misslyckas”.