Hur vi framställer män och kvinnor

Något från en inredningstidning?

Nej, det är en illustration till en intervju i SvD med två av Sveriges mäktigaste finanspersoner – som också råkar vara kvinnor. Inte för att det är något fel på intervjun, men jämför den med de här(från samma tidning):

Eller den här

Eller den här:

PS: det här blev ett tips om hur man kan diskutera jämställdhet, inte om integrerad bedömning som jag skrev i tisdags att jag skulle komma med. Jag återkommer i den frågan.

Fatta beslut som ger resultat

Att fatta beslut utifrån tidigare resultat kan verka självklart, men det vanligaste är att vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort – trots att det tidigare har gett dåliga resultat. En av orsakerna är att vi oftast lägger ansvaret/skulden på någon annan, när något inte blir som vi tänkt. Eftersom det är notoriskt svårt att ändra på andra (som även de fortsätter att göra som de alltid har gjort), så finns den ursäkten kvar och vi slipper att ändra på oss.

Hur ska vi göra för att kunna börja titta på resultatet istället? Först och främst måste resultaten vara relevanta. Om målet är öka jämställdheten (ett exempel från i tisdags), så behöver vi bestämma oss för var det innebär i konkreta resultat. Här hamnar man lätt i sifferexerciser (t ex hur många av varje kategori får ett visst betyg/lön/osv). Ska detta vara relevant behöver man också kunna visa att betyget/lönen är ett bra mått på jämställdheten.  

Men jämställdhet handlar kanske främst om hur vi behandlar och tänker kring människor från olika grupper (vilket i och för sig har att göra med vilken lön eller betyg man får, men avståndet kan vara ganska långt). Ett mer relevant resultat kan då handla om hur vi bemöter olika personer. För att konkretisera detta kan man sätta upp kategorier av olika beteenden (t ex hur vi ställer frågor, hälsar när vi möts, lyssnar och bekräftar). Det här är lite klurigare än att bara räkna siffror, men samtidigt blir själva processen att ta fram kategorierna en del av förbättringen. Man medvetandegör var i vardagen jämställdhet märks. Använder man dessutom inkluderande och förankrande sätt att ta fram kategorierna kan alla var med.

När man har satt upp kategorier kan man sedan, om man vill, gå tillbaks till att vara kvantitativ. Man kan t ex ta reda på hur ofta ett visst (önskvärt eller oönskat) beteende förekommer. Sedan kan man genomföra själva handlingen man har beslutat om (t ex föreläsningen eller temadagen) och därefter se om det har haft någon effekt på antalet gånger beteendet uppstår. Och har det ingen effekt så gör man något annat nästa gång.

Lägg märke till att det är en oändligt stor skillnad på att ta fram kategorierna (de kvalitativa resultaten) tillsammans och att använda t ex en trivselenkät. Det en enkät  säger mest om, är de som har gjort enkäten. Har du någonsin önskat att det funnits fler alternativ/rutor? Eller, haft svårt att relatera till förslagen över huvud taget. Det finns ett stort utrymme för tolkningar både före och efter själva kryssandet. Kopplingen mellan enkätsvaren och vad som folk faktiskt upplever i vardagen kan därför vara ganska liten.

Det är givetvis sant även om man tar fram kategorierna tillsammans, men då har man deltagit i tankeprocessen och fått tid att skapa sin egen förståelse/tolkning av de olika kategorierna. Även om personer tolkar kategorierna olika så leder själva diskussionerna att alla deltagare en uppfattning om vad som är socialt accepterbart. Man får helt enkelt koll på vad andra tycker är bra och dåligt och blir medveten om att det man gör kommer att tolkas utifrån de aspekterna. Det brukar ha en direkt effekt på hur deltagarna beter sig mot varandra. Visst, vill man ha en fortsättning på utvecklingen kan man inte bara släppa det sedan, utan man behöver följa upp resultaten så att man kan göra mer av det som fungerar. Utan definierade resultat blir det omöjligt att ta reda på vad som fungerar. Och så gör vi det till synes enkla (en föreläsning) och får samma (odefinierade) resultat som vi alltid har fått (ingen förändring i hur deltagarna beter sig mot varandra).

Pojkar med spring i benen

Idag tänker jag ägna mig åt grova generaliseringar. Det kan ibland vara nyttigt, om man vet att det är det man håller på med.
Veckan som gick kom det en  jämställdhetsrapport. Som vanligt har vi en bit kvar, i de flesta exemplen i rapporten är flickorna förlorare. På några få punkter är pojkarna förlorare, en av dem är skolan. Sämre resultat och sämre trivsel, dessa två faktorer hänger givetvis samman. Om pojkarnas resultat är sämre för att de trivs sämre eller om de trivs sämre för att resultaten är sämre är ju i och för sig intressant, men det tänker jag inte ägna tid åt här.
Min generalisering är ett tankeexperiment jag vill att du gör. Om det nu är så att vi har en flickskola, anpassad till det man i Danmark kallar  "flinkepigerne", är det inte så svårt att förstå varför pojkar med spring i benen får "skolskav".
Nu vet jag att det inte går att göra det så enkelt, men om det vore så, och du för en stund tänker helt fritt på hur du skulle organisera en skoldag om den istället skulle anpassas till pojkar med spring i benen. Hur skulle den se ut? Hur skulle lärarnde och trivsel bli optimalt?

(Tänketid...)
Tänkt klart?
I jämställdhetsrapportens flickskola hamnar pojkarna med spring i benen utanför mallen och i din tankemodells pojkskola hamnar "flinkepigerne" kanske utanför. Vilken grupp är lättast att hantera utanför den valda mallen, pojkarna med spring i benen i "flinkepigerne"-mallen eller "flinkepigerne" i pojkmallen? Min erfarenhet är att det är väldigt resurskrävande och exkluderingsdrivande att ha pojkar med spring i benen utanför mallen.

Om det är sant att vi har en skola anpassad till flitiga s.k. medelklassflickor blir jämställdhetsrapportens resultat inte så förvånande. Om det är sant att vi har en sådan skola, vem skapar då "missanpassade" elever? Om det inte är sant att vi har en flickanpassad skola är pojkar tydligen dummare än flickor.
Styrdokumenten är tydliga när det gäller anpassning till individens behov, eller... ? Jag hoppas innerligt att de senaste skolreformerna inte är "flinkepige"-reformer som gör att det i nästa jämställdhetsrapport än en gång beskrivs att pojkar är förlorare i skolan.

Den oändliga historien

Så här på internationella kvinnodagen skulle jag vilja föreslå ett projekt ämnat att väcka elevernas reflektion kring jämställdhet. Låt eleverna se en bred film – som Mästerkatten i stövlar, Avatar eller kanske Upp. Därefter kan de jobba kring frågor som de här:

³     Vilka roller fanns med i filmen?

³     Vilken funktion hade varje roll (i relation till huvudpersonen)?

³     Vad hände med huvudpersonen (storyn)?

Eleverna kan sedan få skriva ned handlingen i filmen  – men byta kön på varje roll. Därifrån har man en bra utgångspunkt för vidare reflektioner.

En annan quiz man kan göra är att se hur många filmer eleverna kan hitta där storyn är: ”Ung man med någon sorts attitydproblem utsätts för en prövning. Under prövningens gång lär han sig några positiva värden (som att hjälpa/respektera andra (män)). Därigenom blir han man och kan som segrare ta sig vidare i livet, oftast med en tuff tjej som bihang.”

De kan också få leta efter filmer där minst två kvinnor med centrala roller har en diskussion med varandra som inte handlar om den manlige hjälten, utan deras egna intressen.

Till sist kan de få fundera på den här frågan – som kanske du har svar på? - :

Vad säger den här övervikten av manliga historier i populärkulturen om vad vi tycker är intressant och viktigt?