Har varit på ännu ett utvecklingssamtal med en dotter och en lärare. Som vanligt börjar vi genom att gå igenom matriserna. Bara det tar nästan hela den avsatta tiden. Jag brukar känna en viss frustration när jag ska försöka förstå matriserna, men det är inte det jag funderar över just nu: istället undrar jag varför vi ängar så mycket tid till detta över huvud taget? Varför känns det som huvudpoängen med samtalet är att läraren ska få någon sorts godkännande från mig när det gäller vad de jobbar med i skolan? Ja, ja, det kan väl finnas undantag, men jag har fyra barn och har varit på ett till synes oändligt antal utvecklingssamtal – även innan matrisernas tid.
Det bestående intrycket är ändå att samtalet handlar väldigt lite om på vilket sätt mitt barn ska få möjlighet att utvecklas och väldigt mycket om hur bra skolan har jobbat hittills. Många lärare gör ett fantastiskt jobb, och kan vara värda bekräftelse från både mig och mitt barn – men är detta rätt tid och plats?
Vilken funktion har jag som förälder? Vad gör jag där? Är det tänkt som ett samtal med eleven där jag sitter med eftersom hon är omyndig? Eller är avsikten en kommunikation mellan hem och skola? Och varför, i så fall, har jag så litet inflytande över innehållet?
Jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som verkligen vill grotta ned sig i matriserna. Men vad jag framför allt vill påpeka är att om samtalen är tänkta som ett led i en kommunikation med hemmen (i enlighet med skollagen), så vore det mycket bättre om även föräldrarna kunde få vara med och bestämma vad man ska hinna prata om.
Hur skulle det vara om läraren helt enkelt började med att fråga:
Vad vill ni prata om idag och vad ska vi börja med?
Och hinner man inte med matriserna så är det kanske inte hela världen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar