Betyg och föräldrar

När jag läser att folkpartiet vill införa betyg i fyran, kommer det först en pedagogisk suck – hur mycket kraft får lärarna, och eleverna, kvar till själva lärandet efter all energi och tid som lagts på bedömning? Som vi konstaterat tidigare så kan givetvis bedömningen vara en del av lärandet, men det får aldrig bli varken huvudmålet eller huvudinnehållet!

En andra tanke växer fram i och med uttalandet att ”Föräldrarna ska ha rätt till väldigt tydlig information om hur det går för eleverna.” Varför då? Detta är en för-givet-tagen åsikt, det att föräldrarna ska ha information. Samtidigt måste vi fråga oss: Vad är det meningen ska hända som resultat av att föräldrarna får informationen?

En typ av kommentar man stöter på är: ”Vi hade ingen aning om att det gick så dåligt – lärarna sa på utvecklingssamtalen att det gick bra.” Är det detta som man ska komma förbi genom betyg (om nu betyg är ett bättre sätt att informera föräldrarna)? Vill man genom betygen bara göra föräldrarna nöjda (informerade) eller finns det en djupare tanke bakom?

Har vi inte någonstans tagit för givet att om föräldrarna vet hur det går för barnen i skolan så kommer de att ordna så att eleverna blir ”bättre”? Föräldrarna förväntas ta ett pedagogiskt ansvar och med det menar man antagligen att de ska hjälpa till med läxorna eller styra upp barnens fritid så att skolan får tillräckligt med plats.

Enligt forskningen (sammanställt av t ex Hattie) har detta ingen direkt effekt på elevernas prestationer. Vilket inte är så konstigt – föräldrar har vanligtvis inte den pedagogiska kompetensen att hjälpa eleverna med skolan. Hur många elever har inte blivit irriterade på sina föräldrar när de försöker ”hjälpa till” med läxan, eftersom hjälpen bygger på det som föräldern lärde sig för länge sedan, under sin egen skoltid? När man lärde sig andra saker och använde andra tekniker (och då syftar jag inte bara på It; rent grundläggande tekniker i t ex matte och läsinlärning har också förändrats).

Jo, forskningen visar på en stark positiv relation mellan föräldraengagemang och elevens prestationer, men främst på grund av den positiva förväntan som föräldrarna har på eleverna. Och på vilket sätt kommer den att öka om man får tidigare betyg? För de svagare eleverna – och det är väl dem vi oroar oss mest för? (Även om jag kan tala mig varm för de särbegåvades rättigheter också). Är det inte istället så att risken blir högre att just de svagare eleverna får mindre positiva förväntningar hemifrån om föräldrarna får se betyg redan i fyran?

Och sist men inte minst: om det är ett positivt föräldraengagemang vi är ute efter, så varför gå genom betygen (som ger en ganska ofullständig bild av situationen) istället för att prata med föräldrarna direkt?

Två betygsflugor i en smäll!

En av morgonens huvudnyheter i P 1:s Nyhetsmorgon är att rektorer tvingar lärare att sätta för höga betyg.
Ena flugan:
Hindra betygsinflation som konkurrensen mellan skolor tvingar fram.
Andra flugan:
Hitta en tydligare och begripligare kommunikation med elever och föräldrar och mellan rektor och lärare.
Smällen som fångar båda flugorna:
Betyg som ska mäta den typ av kunskap och förmågor vi vill att elever ska tillägna sig kommer alltid att bygga på delvis subjektiva bedömningar. Dialoger mellan lärare och mellan lärare och rektorer är nödvändiga för att det subjektiva inslaget ska bli så rätt som möjligt. Idag finns det krav på dokumenterad och kontinuerlig dialog med elever och föräldrar om redan satta och kommande betyg. I stället för
...enkelt, relativt tydligt och till viss del sammanhängande. eller
...enkelt, relativt tydligt och relativt sammanhängande.
och den dialog skillnaden mellan dessa fraser kräver kan skolan välja att beskriva en prestation,
t.ex. "Eleven talar i x minuter om ett för eleven välbekant ämne:" Kvaliteten på detta "tal" bedöms lämpligen med  SOLO-taxonomin. Den finns redan, hjulet behöver inte uppfinnas i tusentals arbetsgrupper över hela landet.
Med en sådan bedömningsmodell kan läraren värja sig mot rektorns försök att höja betygen för statistikens skull och skapa en kommunikation med elever och föräldrar som alla inblandade  begriper. Det är enklare att visa att någon klarar "talet" inför klassen än att debattera skillnaden mellan relativt och till viss del.
Det behövs inga nya kursplaner eller kunskapskrav i dokumenten för denna förändring. Den går att göra ändå.

Critical friend

Vi sitter på ett utvecklingssamtal och det kommer fram kritik mot en av dina kollegor. Vad gör du då? Om du gör som majoriteten av de lärare jag har stött på så föreslår du att eleven ska prata med läraren ifråga. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: varför? Är det verkligen eleven som har det pedagogiska ansvaret att föra fram kritik av undervisningen? Kan det vara så att eleven inte har tänkt på det alternativet och det är därför eleven tar upp kritiken med dig? Med dig, elevens mentor, som ska stå extra nära eleven.

Nu är jag lite elak. Jag kan mycket väl förstå att det är obehagligt att kritisera en kollega eller att man tycker att det är mycket bättre att eleven diskuterar det direkt med kollegan som kan förklara varför undervisningen är som den är. Men rådet att eleven själv ska prata med kollegan får ett antal konsekvenser: Du visar för eleven att du inte stöttar henne/honom. Du överlämnar en uppgift till någon som är mycket mer pedagogiskt och socialt inkompetent, som dessutom är i underläge i förhållande till den som kritiseras. Och, kanske framför allt, ni pedagoger – och skolan – går miste om en möjlighet att förbättras och utvecklas. (Eftersom eleven sällan lyder ditt råd).

Samtidigt som lärare vanligtvis frånsäger sig ansvar för kollegors pedagogik så är de ofta är bra på att lyssna på elevens kommentarer om den egna pedagogiken. Eleven får konstruktiva förslag på hur man kan jobba för att ett ämne ska bli mer intressant eller lättförståeligt. Och här dyker det upp något som skulle kunna vara lösningen på kritikdilemmat: varför inte fånga upp kritiken och bli en critical friend till din kollega? På samma sätt som du kommer med lösningar på hur dina egna lektioner skulle kunna bli bättre för eleven, kan du ta reda på hur eleven kan bli hjälpt på kollegans lektion. Omvandla kritiken till ett konstruktivt förbättringsförslag.

Utvecklingssamtalen är ett gyllene tillfälle att få tips på hur ni kan bli bättre. Ett lärarlag som kommer överens om att använda möjligheten skulle kunna stötta varandra genom att presentera det som kommer fram på ett bra sätt.

Låt oss säga att en elev klagar på en kollega som pratar hela lektionen. Då kan du fråga: vad är det som fungerar bäst på kollegans lektion? Eller: vad skulle du vilja ha mer av? Hur skulle kollegan (eller du) känna om ni fick kommentaren ’Kalle vill att de ska jobba mer med kluriga frågor’ istället för ’Kalle tycker att du pratar alldeles för länge’? Dessutom kan de förslag som du och eleven plockar fram vara sådant som inte kollegan skulle ha tänkt på. Man blir lätt hemmablind, inte sant?

Det är lärarna som ska ha det pedagogiska ansvaret, inte eleverna. Ta det, och använd din pedagogiska förmåga att konstruera om dålig kritik till en positiv utvecklingsmöjlighet!

Föräldramöte!

Dagordningen är snabbt avverkad. Jag övertygas än en gång om att det är en bra skola och ett kompetent lärargäng. Vi i föräldragruppen är lika lydiga som eleverna, vi lyssnar och nickar.

Den sista punkten på dagordningen är ”Nytt betygssystem och bedömning”.  Vi får se exempel på kunskapskrav i kursplanerna och bedömningsmatriser ur det kommunikationsverktyg som används i kommunens skolor. Nyfikenheten tilltar och nu kommer kvällens första dialog. Vi börjar fråga och kommentera. Nyfikenheten blandas med frustration och sympati.  Frustration över hur svårt det verkar och sympati för att läraranas uppdrag verkar ha lite ”Mission Impossible” över sig. Våra frågor inleds med
”Hur kan ni bedöma…?”
”Vad är skillnaden mellan…?”
”Hur får ni eleven att begripa…?”
”Hur ska vi föräldrar kunna förklara och hjälpa…?”

”Hur hinner lärarna ut ur matrisdjungeln med så måna elever och/eller ämnen?"

Eleverna mår bra av att veta vilken prestation eller vilket resultat som förväntas för en viss betygsnivå. Att ha en tydlig bild av vart man är på väg gynnar alltid resultatet.

Varför är jag på utvecklingssamtalen?

Har varit på ännu ett utvecklingssamtal med en dotter och en lärare. Som vanligt börjar vi genom att gå igenom matriserna. Bara det tar nästan hela den avsatta tiden. Jag brukar känna en viss frustration när jag ska försöka förstå matriserna, men det är inte det jag funderar över just nu: istället undrar jag varför vi ängar så mycket tid till detta över huvud taget? Varför känns det som huvudpoängen med samtalet är att läraren ska få någon sorts godkännande från mig när det gäller vad de jobbar med i skolan? Ja, ja, det kan väl finnas undantag, men jag har fyra barn och har varit på ett till synes oändligt antal utvecklingssamtal – även innan matrisernas tid.

Det bestående intrycket är ändå att samtalet handlar väldigt lite om på vilket sätt mitt barn ska få möjlighet att utvecklas och väldigt mycket om hur bra skolan har jobbat hittills. Många lärare gör ett fantastiskt jobb, och kan vara värda bekräftelse från både mig och mitt barn – men är detta rätt tid och plats?

Vilken funktion har jag som förälder? Vad gör jag där? Är det tänkt som ett samtal med eleven där jag sitter med eftersom hon är omyndig? Eller är avsikten en kommunikation mellan hem och skola? Och varför, i så fall, har jag så litet inflytande över innehållet?

Jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som verkligen vill grotta ned sig i matriserna. Men vad jag framför allt vill påpeka är att om samtalen är tänkta som ett led i en kommunikation med hemmen (i enlighet med skollagen), så vore det mycket bättre om även föräldrarna kunde få vara med och bestämma vad man ska hinna prata om.

Hur skulle det vara om läraren helt enkelt började med att fråga:

Vad vill ni prata om idag och vad ska vi börja med?

Och hinner man inte med matriserna så är det kanske inte hela världen…