Utvärderingens konsekvenser

Det jag skrev om sist, att man behöver anpassa betygskriterier och bedömning till verkligheten, knyter an till debatten om utvärderingssamhället.

Det som utvärderas kommer att styra vad som görs, vilket kan leda hur fel som helst. Ett av de stora problemen är att de som sätter upp styrdokumenten själva inte har studerat konsekvenserna. Man inser inte hur bedömningssystemet kommer att fungera i vardagen. Till exempel insåg väl inte skolverket hur många timmar lärare skulle vara tvungna att lägga på bedömning? De tycks ju inte ens ha förstått hur mycket undervisningstid som går åt till de nationella proven, trots att de faktiskt har bestämt antalet timmar varje prov ska ta. Ja, man kan faktiskt undra om de har studerat pedagogisk forskning över huvud taget, när de bestämmer att man ska ha nationella prov som varar i fem timmar (gymnasiet). Hur kan de ha kommit fram till att en person i övre tonåren ska kunna prestera på högsta tankenivå under press i fem timmar?!

Utöver tiden som bedömningen tar i anspråk – som tas från kontakt med eleverna – så förutsätter bedömningssystemet en gemensam kunskap som lärarna faktiskt inte har, som vi inte har tränats på eller kommit överens om. Inte så konstigt att betygen har stigit istället för sjunkit, vilket borde vara orimligt med tanke på att de nya betygen skulle vara svårare att uppnå. Får man inte tid att bygga upp en ny och gemensam förståelse för vad kriterierna innebär så översätter man det gamla systemet till det nya. A blir det samma som MVG.

Men värst av allt är att tidsbristen och otydligheterna tvingar in pedagogiken i ett bedömningsfokus som man vet också för med sig ytinlärning och stress. I slutänden leder det nya systemet inte alls till en livslång lust att lära och att varje elev utvecklas till det bästa hen kan bli. Och skollagen motverkar därmed sig själv.

Vad man ska göra åt det? Tja, skolverket kanske skulle ta och fundera en vända till och se hur man kan anpassa de goda pedagogiska idéerna i Skola 2011 till verkligheten ute i skolorna, till hur lärarna och elevernas situation ser ut. Göra om bedömningskontrollerna så att de kan fungera som en integrerad del av undervisningen. Inse att det tar flera år innan en sådan förändring kan slå igenom och ha en plan för hur det ska gå till rent praktiskt.

Och på skolorna? Varför inte se om man kan hitta ett bedömnings-sätt som fungerar på just din skola, och sedan visa hur man faktiskt följer skollagen ändå. Jag återkommer nästa gång med förslag på hur detta kan gå till.

Och visst är det viktigt med utvärdering, men den måste vara anpassad till verkligheten så att man värderar det vi vill åt och inte något annat.

Fler lärare sämre soppa?

Spelar lärartätheten någon roll för elevernas resultat? Rikare kommuner har lägre lärartäthet (SvD). Där citeras också en politiker:

Patrik Nimmerstam (C), ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Danderyd, framhåller att eleverna i Danderyds grundskolor har de bästa betygen i hela landet, trots att kommunen har sämst lärartäthet.

Nimmerstam refererar också till internationell forskning om lärartätheten. Detta får mig att fundera över forskningens relation till samhället i övrigt, hur forskning förmedlas och tydliggörs. När man vill basera sin skolpolitik på forskning behöver man också förstå resultatens relevans och begränsningar. Om man till exempel läser om lärartäthetens effekt behöver man t ex fundera över:

·         Hur har man mätt resultaten (är det t ex resultat av djupinlärning eller ytinlärning, vilka ämnen har mätts)?

·         Hur har man kompenserat för skillnader i social bakgrund? (Om rika områden har färre lärare men elever som får mycket stöd privat blir täthetseffekten dold.)

·         Hur har man mätt lärartäthet (dvs, handlar det om hur mycket tid eleverna har med sina elever eller om hur många anställda lärare det finns på skolan)?

·         Hur samverkar effekten av lärartäthet med vilken pedagogik som används? (Om man t ex föreläser behövs färre lärare än om man har elevdrivet lärande.)

Enligt dagens betygskriterier ska eleverna framför allt lära sig att reflektera och att själva utveckla sitt lärande, alltså är det djupinlärning som ska vara huvudfokus. Djupinlärning, i sin tur, kräver att eleverna själva är aktiva i lärprocessen. Det finns då två huvudvägar: antingen jobbar man traditionellt, lärarfokuserat, med föreläsningar och läxor (=tid när eleven ska integrera kunskapen genom att läsa själv, eller lösa problem på egen hand) eller jobbar man elevfokuserat där eleverna löser uppgifter med lärarnas stöd.

Elevdrivna metoder kräver högre lärartäthet, men har fördelen att de snabbare leder till djupinlärning. När eleverna är i fokus finns också möjligheten att anpassa lärandet efter individen, något som är svårt i lärarfokuserat lärande (helt enkelt eftersom en föreläsning bara kan läggas på en nivå).

Kanske är det så att rikare kommuner med sin lägre lärartäthet ”klarar sig bra ändå”, men som Anders Almgren på Lärarnas riksförbund påpekar; vad händer med de elever som antingen har lättare eller svårare än genomsnittet?

Dessutom undrar jag om internationella resultat är applicerbara på den nya skolan där administrationsbördan har vuxit lärarna över huvudet, men det är kanske en helt annan fråga…