Fråga eleverna!

Hur gör skolverket för att förankra förordningar och lagar ute i skolorna? 

(Detta är en fortsättning på förra bloggen där du också hittar länkar till ett par intressanta artiklar i Pedagogiskt Magasin.)

Låt oss först backa till en övergripande nivå: lagar och förordningar skapas i samråd mellan expertgrupper (även skolor i detta fall) och politiker. Politikernas uppgift är att representera folkviljan. Lagarna ska sedan följas, men det blir snabbt uppenbart att det finns gott om tolkningsutrymme. Det innebär att vad man menar med att ”följa lagen” i praktiken ständigt omdefinieras och nyskapas. Här spelar skolverket en central roll och har stora möjligheter att påverka vilken del av lagen som blir viktigast.

När det gäller den nya skollagen kan man till exempel fokusera på de första styckena där man bland anat påpekar att vi ska sträva efter att eleverna ska ha ”en livslång lust att lära”. Och nog finns det mycket som skolverket tar fram som ger intrycket av att det är de här första styckena som är det slutgiltiga målet?

Det är i detaljerna som problemen uppstår, som till exempel hur man hanterar bedömningsunderlagen, dokumentationen och kunskapskraven. De kanske är framtagna med ett visst stöd i skolorna, men när det gäller tillämpningen så verkar verket ha förlorat fotfästet.

Det pedagogiskt sett allra viktigaste när det gäller kunskapskraven är att eleverna och lärarna förstår dem. Och det spelar ingen roll hur mycket man än jobbar uppifrån och ner med att förklara hur det ligger till – så länge eleverna inte vet vad de ska göra försvinner den pedagogiska poängen och förvandlas till en pedagogisk belastning. Det är där vi är nu i de flesta skolor.

Skolverket och sedan lärarna berättar och berättar (frågar inte) men hittills har det inte fungerat: eleverna vet fortfarande inte vad som förväntas av dem. Och den formativa bedömningen – det som är den pedagogiska grundstenen för att kunskapskraven ska leda framåt – lyser med sin frånvaro.

Skolverkets uppgift är att förverkliga en skola vårt samhälle vill ha. För att det ska fungera måste man ta reda på om man gör rätt saker genom att fråga de som ska förändras – det vill säga elever/lärare. Förstår inte eleverna vad kunskapskraven innebär så måste man prova något annat. Jo, jag vet det här med att förändring tar tid, men hur många elever får vara kanonmat innan man byter strategi? Nu har det gått 1,5 år…

Det är dags att skolverket går ut i verkligheten och frågar eleverna om de vet, rent konkret, vad det är de ska göra för att uppnå ett visst kunskapskrav. Och gör de inte det, så ska man inte förklara en gång till på liknande sätt som innan, utan fundera ut ett nytt sätt att formulera/tolka lagen.

Finurligare skolverk

När dokumentationskraven sväller ut, riskerar man att rapporteringen blir en parallell och ytlig aktivitet riktad till byråkratier som står långt ifrån den dagliga verksamheten (läs Patrik Halls artikel i Pedagogiskt Magasin). Skolverket har som uppgift att tolka politikernas styrdokument och menar att de dokumentationskrav som ställs endast är förtydliganden av bestämmelserna.

När man går in i Lgr/Gy-11 ser man snabbt att skolverket har goda pedagogiska intentioner, men hur verklighetsförankrade är direktiven? Jo, visst har man tagit fram läroplanen i samråd med skolorna, men hur blev det? Artikeln om ”Skolan som doku-såpa” sätter ord på lärarnas frustration inför dokumentationsbördan. Där intervjuas också Ingrid Lindskog på Skolverket som menar att ”man ska ha väldigt stor respekt för” lärarnas reaktion.

Jag håller givetvis med henne, men undrar genast: hur visar Skolverket det? På vilket sätt kan lärarna uppfatta att Skolverket faktiskt inser hur lärarnas vardag ser ut och därför skapar förordningar som blir möjliga att följa?

Jag tycker att det är dags att Skolverket gör två saker. Dels lyssnar på vad lärarna och eleverna säger och modifierar sina förordningar efter dem, dels – och detta är nog en förutsättning för det förra – att man blir lite fiffigare i sin tolkning av politikerna.

I många fall är de som jobbar på olika statliga verk betydligt mer insatta och kunniga än de politiker som sätter upp direktiven. Detta är inget politikerna ska lastas för, de behöver kunna lite av många olika saker och ska sedan kunna lägga över ansvaret på olika experter. Och det är här någonstans det brister. Experterna behöver kunna göra tolkningar av det som politikerna vill som faktiskt fungerar. När politikerna är ute på svag is blir det experternas uppgift att hitta lösningar och sedan förklara hur de hänger ihop med det som politikerna vill. Säger till exempel politikerna att pedagogiken ska vara forskningsbaserad samtidigt som de vill ha betyg på ett sätt som går rätt emot den forskning som finns, så är det experternas uppdrag att visa på denna motsats. Och är man dessutom finurlig, brukar man kunna skapa logiska förklaringar där det blir enkelt att övertyga politikerna om hur lösningen bör se ut. (Finurlighet i det här sammanhanget kan vara att lyssna på vad politikerna är ute efter egentligen, och sedan använda sitt laterala tänkade för att visa hur det forskningen pekar mot också går att länka till det politikerna vill.)

När det gäller lärare/elever gäller inte finurlighet, utan verklighetsförankring, och det tänker jag återkomma till i nästa blogg.

NP styr hur du lär

Det pratas mycket om att vi ska se till att våra bedömningar är formativa, men i vilken utsträckning tänker vi på hur själva bedömningssättet formerar? Eller, för att vara tydligare: hur valet av bedömningsform styr hur elever lär sig.

Skolverket jobbar vidare med nationella prov i SO och tänker använda flervalsfårgor (eller MC: multipel choice test) – prov som bygger på att man kryssar i ett antal rutor som svar på ett påstående. Skolverket erkänner visserligen att det är svårt att skapa bra sådana prov, men jag måste ändå fråga: tanker de inte på hur prov/bedömningar styr lärandet?

Är det möjligt att man på skolverket är ignorant om den forskning som finns på området? Ett par kommentarer om multipel-choice-tester som tas upp i Biggs (1999):

Den här typen av test leder till att elever använder ytinlärning – det är till och med så att elever som använder sig av djupinlärning missgynnas!

Studenter kan ofta identifiera ett par av de felaktiga alternativen utan att kunna något om ämnet, eftersom vissa alternativ är uttryckta på ett sätt (en språklig stil) som avslöjar att de är fel. Därefter kan man med slumpens hjälp få 50 % rätt, trots att man är ”pig-ignorant” (som Biggs uttrycket det).

Det finns naturligtvis goda ambitioner bakom nationella prov, men de får inte tillåtas gå rakt emot skollagen. Både den och läroplanerna lägger stor tyngd vid djupinlärning. Då kan man inte ha prov som tvingar både lärare och elever att fokusera på ytinlärning och spelstrategier!

Leva som man lär

Nu har skolverket kommit ut med stödexempel. Eller, är det verkligen ett stöd? Kan man studera detta dokument och sedan faller allt på plats?

I sin strävan att tydliggöra de relativa begreppen har de gjort ett exempel. I detta finns en beskrivning på 10 sidor text som beskriver bedömningen för ett (1) centralt innehåll i svenska. De beskriver tre bedömningsunderlag som har vardera mellan 3 och 5 punkter man kan ta hänsyn till (det varierar mellan betygsnivåerna så E beskrivs av totalt 12, C av 11 och A av 12 punkter). Om vi tänker oss att en elev kan ligga ibland på E och ibland på C får vi 1124 olika möjliga kombinationer som läraren sedan ska avgöra om det ska beskrivas som E, D eller C. På samma sätt blir det om de pendlar mellan C och A (och skulle sedan eleven kunna pendla mellan E och A så blir det en väldig massa fler).

Exemplet borde sedan multipliceras detta alla olika centrala innehåll i ämnet. Har det blivit tydligare?

Nu är det naturligtvis inte så skolverket har tänkt att materialet ska användas, men det ger en fingervisning om komplexiteten i bedömningsunderlaget. I verkligheten behöver inte läraren ta reda på precis vilken av de tusentals kombinationerna som gäller – men man kommer inte ifrån att läraren förväntas bedöma 12 olika karktärsdrag och där skilja ut tre nivåer (på ett centralt innehåll).

Och för att göra det ännu roligare: skillnaden på de olika nivåerna är fortfarande beskrivna med relativa begrepp!

Om vi tittar på det från ett annat håll så är själva mängden text ett problem i sig. Även utan elevexemplen rör det sig alltså om 10 sidor komplicerat uttryckt text. För ett (1) centralt innehåll. Hur i all världen ska en lärare orka eller ens hinna sätta sig in i detta? Med tanke på att exemplet rör bedömning i sexan, så har läraren ganska många andra ämnen och centrala innehåll att ta ställning till.

Och när texten är mångordig och svårförstålig, hur ska man över huvud taget komma i närheten av en likvärdig bedömning? Hur ska två lärare kunna förväntas tolka ett så omfattande material likadant? (Jag har inte lyckats ta reda på hur inspektörerna gör för att stämma ihop sig – någon som vet?)

Jag har ett radikalt förslag till skolverket: följ era egna regler för skolan när ni kommunicerar med skolorna! Se till att det material som ni lämnar ut är formativt och lättillgängligt, att det leder till en lust att lära.