Bra, men bortglömd, fråga

”Möt dem där de är” – en pedagogisk devis som låter självklar, men som är svårare i parktiken. Först har vi problemet med att identifiera var de är. Nu när vi ägnar så mycket tid till att dokumentera vad eleverna gör, så tycker man kanske att borde man kunna ha koll på just detta. Två huvudproblem sätter käppar i hjulet: dels testar inte alltid bedömningsunderlaget elevens verkliga förmåga, dels vet vi sällan vad det är just den här eleven behöver för att komma vidare.

Det här hänger också ihop med den förenklingsprocess vi ständigt använder när vi lär oss. Även komplexa samband sorteras och byggs om till kortare koder och system som hjälper den som har kunskapen att snabbt förstå sammanhang. Man kan likna det med att lära sig att läsa. I början behöver man tolka enskillda bokstäver, stavelser eller kortare ord, men allt eftersom vi tränar upp oss (låter hjärnan sortera informationen enligt olika mönster) kan vi snabbt känna igen längre ord med hjälp av sammahanget.

När man väl har gjort denna förenkling är det svårt att koma ihåg hur lång tid den tog. Kommer du ihåg hur svårt det var att lära dig att gå? Eller ta ett mer arbetsrelaterat exempel och fundera över hur du såg på sammanhanget när du var helt ny och hur mycket du har lärt dig tills idag. Att möta elever där de är innebär alltså inte bara att försöka förstå precis hur det ser ut från deras synpunkt där de är nu (vilket givetvis kan vara helt annorlunda än hur du såg det när du var på samma plats), utan också att komma ihåg hur mycket tid som behövdes för att ta nästa steg.

Att möta elever där de är nödvändigt för formativ bedömning. Och nu kommer jag till det jag framför allt vill uppmana till: Hämta informationen hos den du ska stötta!

Jag har den senaste tiden sett så många exempel på hur vi ute i skolorna försöker hjälpa eleverna med betygskraven genom att informera om dem. Lärare pratar och är tydliga och hänvisar till skolverkets matriser. Och sedan tycks de anse att de har gjort sitt. Men det enda sättet att ta reda på det man kommunicerar har gått fram är att fråga eleverna. Det spelar ingen roll om du har pratat tills korna går hem: har inte eleverna själva förstått vad det är som förväntas av dem så händer ingenting.

Vi måste ta fokus från lärarnas presentation till elevernas förståelse. Det är ditt ansvar att se till att eleven vet, och detta kan göras med en enkel fråga till en elev:

Vad ska du göra, rent konkret, för att uppnå det du vill med ditt skolarbete?

Och skulle då inte eleven ha förstått, så förklara, men ge dig inte förrän eleven själv kan berätta precis vad som ska hända – låt eleven få sista ordet!

Superinlärning?

När ska regeringen följa sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur läraren ska förändra sig.

Här har man (igen) totalt ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts till punkt och pricka?

Visst kan man ge personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan från en expert.

Och visst kan det vara bra med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.

Kunskap (eller didaktiska tekniker) kommer inte i någon sorts paket som kan överlämnas från en superlärare till en annan (vanlig?) lärare. Detta har visats många gånger i forskningen, och någon gång kanske vi alla förstår att kunskap måste genereras på nytt varje gång någon lär sig – och att det därför är den som lär sig som äger processen.

Enkel pedagogisk utveckling

På ett utvecklingssamtal nyligen kom vi på idén att eleven kunde ställa denna fråga till läraren: vad tror du att jag har lärt mig idag? Tanken kom från en diskussion om hur läraren och eleven kunde kommunicera kring kunskapskraven i Lgr-11.

Genom att spinna vidare på tankesättet får man fram en enkel utvecklingsmetod (för en lärare eller ett lärarlag).

Efter en lektion får eleverna svara (skriftligt) på frågan vad de lärde sig idag. Samtidigt skriver läraren ned vad hen tror att de har lärt sig. Efteråt kan läraren fundera över resultatet och hur pedagogiken kan utvecklas. Och detta är inte så banalt som det kan tyckas, se här vilka frågor man kan få svar på:

• Hur stor del av det jag ville förmedla kom fram? Vilken del?
• Vilken metod var mest effektiv? (Man kan prova flera olika pedagogiska metoder vid samma tillfälle – men då gäller det att du har tydliggjort för eleverna att de också måste skriva ned när de lärde sig vad. Oftast är det nog lättare att ta en metod per gång.)
• Vilka elever passade den här metoden bäst – finns det något gemensamt hos de här eleverna?
• Vilka elever passade den här metoden sämst – finns det något gemensamt hos de här eleverna?
• Hur ska jag göra för att alla eleverna ska få lära sig på sitt bästa sätt?

Det finns ett par fallgropar att undvika och du känner säkert till flera av dem, men kolla att du har tänkt på:

• Var tydlig med att det inte är ett prov! Förklara att svaren ska hjälpa dig att bli bättre(roligare?) – samtidigt som det är ett sätt för eleverna är lära sig mer (genom att de formulerar vad de har lärt sig).
• Kom ihåg att mänsklig kommunikation är som den är – majoriteten av det som sägs når inte fram. Att något inte gått fram betyder inte att du är en dålig lärare utan att du behöver hitta ett annat sätt med just de här eleverna.
• Svaren säger något om just den här lektionen. Visst kan du som lärare jämföra olika lektioner och se vad som fungerar bäst för dig, men det går inte att direkt översätta till någon annan lärares situation, dvs tävla inte i lärarlaget. Man vinner på att diskutera utifrån generella trender (”det här fungerade bäst med de här eleverna”) snarare än att titta på procentandelen elever som har lärt sig en viss sak.
• Samtidigt kan lärarlaget vara ett stöd för att hitta nya (och kanske gemensamma) sätt att jobba.

Och ja, visst kan det vara svårt att få tid till det här – men hur mycket mer skulle du inte kunna lära dig från detta istället för en föreläsning på en utvecklingsdag? Se till att rektorn ger er möjlighet att ta vara på er egen kunskap istället för att alltid hämta in den utifrån.

Vilken fråga är bäst?

Vad den första tanke som dyker upp i ditt huvud när en elev inte förstår? Reagerar du som många pedagoger så tar du fram ett exempel och visar (med muntliga eller visuella exempel). Och vilken pedagogisk grundsyn kommer till uttryck då? Jo, att läraren vet svaret – sitter inne med kunskapen – och har i uppgift att på något sätt överföra den till eleven. Men om vi nu ska sätta den som lär sig i fokus, vad ska vi göra istället?

Hur ska vi se till att det är den som lär sig som är aktiv?

När vi visar vet vi inte vad eleven gör med det vi visar. Lyssnar/ser ens eleven det, eller tänker han/hon på något helt annat? Tja, ibland kan man se om eleven är någon annanstans, men oftast utgår vi från att eleven suger i sig det som presenteras. Speciellt när vi visar för flera på en gång – då hinner vi kanske inte med att studera elevernas reaktion.

Detta är problematiskt eftersom människor faktisk memorerar endast en liten del av det som sägs eller visas. Hur många gånger har du, till elever eller egna barn, använt argument som: ”Det borde du veta, jag berättade det i morse”? Eller  ”hur många gånger ska jag behöva säga att du inte ska…”? Argumentet antyder att barnet borde ha tagit till sig det du sagt, samtidigt som blotta användningen av argumentet tydliggör att det inte fungerade förra gången. Det finns alltså bättre sätt att sätta igång lärande än att visa.

Det första som borde dyka upp i huvudet när eleven inte förstår, är något som kan sätta igång elevens egna tankar. En fråga. En uppgift där eleven själv är aktiv. Något där eleven får ta reda på svaret – med ditt stöd. Vad man ska säga till sig själv blir alltså:

Vilken fråga/uppgift passar eleven bäst just nu? Hur ska jag stötta eleven att lära sig (själv)?