Lärare utbildas av icke-lärare

Det här med vad som räknas som lärarerfarenhet när man ska få sin legitimation eller läsa till lärarexamen är ganska mystiskt, när man tänker efter. För det första är det konstigt att en mängd pedagogiska situationer inte räknas – hit hör bland annat universitets/högskoleundervisning, folkhögskola, kvällskurser och annan vuxenutbildning utanför skollagens räckvidd. Borde det inte vara vad man har lärt sig om lärande som är viktigt? Hur bra man har blivit på att stötta andra i sitt lärande?

Nu kan alltså en lärare som har undervisat på samma gammaldags sätt utan att eleverna har lärt sig något, anses mer lämplig än en pedagogisk engagerad lärare som verkligen har elever som utvecklas. Det är naturligtvis olyckligt och när det gäller legitimationen (men inte utbildningen) så försöker man komma runt det med andra kvalitativa mått.

Paradoxalt nog så anser skolverket i lärarutbildningssammanhang (både för examen och olika lärarlyft) att det bara är universitet/högskolor som kan ge de här utbildningarna. Det vill säga att för att bli lärare ska man utbildas av personer varav många inte skulle godkännas som lärare!

Hur tänker man då?

Även här går det fel, i synnerhet när det gäller fortbildningen. I de flesta fall bygger högskolornas fortbildningar på samma pedagogiska idéer som grundutbildningen. Ska man till exempel utbilda i kvalitetsgranskning så läggs fokus på den teoretiska grunden. Det ska läsas x antal sidor per poäng, man går på föreläsningar, har kanske seminarium om det man har läst. I mycket liten utsträckning används all den erfarenhet och kunskap som deltagarna har från sitt arbete.

Som forskare tycker jag givetvis att forskningsartiklar har sin plats i utbildningen. Jag är lite mer tveksam till kursböcker som snabbt blir inaktuella, men framför allt så är problemet att man fokuserar på fel del av lärandet i förhållande till utbildningens mål och längd. Har man fem veckor på sig så kommer man bara kunna nosa på det teoretiska (ska du kunna så mycket teori att du kan börja bolla med kunskapen själv, tar det flera år). Utgår man däremot från deltagarnas egen erfarenhet och applicerar forskningsmodeller på den, kan man både möta kursdeltagarna där de är och få en närmast direkt effekt av lärandet. Fem veckors studier är lång tid – speciellt när de är utspridda över tiden – om man vill reflektera och utveckla sitt tänkande kring det man redan vet mycket om.

Det är dags att vi börjar tänka på vad vi vill uppnå: bra lärare och bra vidareutbildning istället för formella idéer om vad som är byråkratiskt ok.

Superinlärning?

När ska regeringen följa sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur läraren ska förändra sig.

Här har man (igen) totalt ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts till punkt och pricka?

Visst kan man ge personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan från en expert.

Och visst kan det vara bra med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.

Kunskap (eller didaktiska tekniker) kommer inte i någon sorts paket som kan överlämnas från en superlärare till en annan (vanlig?) lärare. Detta har visats många gånger i forskningen, och någon gång kanske vi alla förstår att kunskap måste genereras på nytt varje gång någon lär sig – och att det därför är den som lär sig som äger processen.