Lärare utbildas av icke-lärare

Det här med vad som räknas som lärarerfarenhet när man ska få sin legitimation eller läsa till lärarexamen är ganska mystiskt, när man tänker efter. För det första är det konstigt att en mängd pedagogiska situationer inte räknas – hit hör bland annat universitets/högskoleundervisning, folkhögskola, kvällskurser och annan vuxenutbildning utanför skollagens räckvidd. Borde det inte vara vad man har lärt sig om lärande som är viktigt? Hur bra man har blivit på att stötta andra i sitt lärande?

Nu kan alltså en lärare som har undervisat på samma gammaldags sätt utan att eleverna har lärt sig något, anses mer lämplig än en pedagogisk engagerad lärare som verkligen har elever som utvecklas. Det är naturligtvis olyckligt och när det gäller legitimationen (men inte utbildningen) så försöker man komma runt det med andra kvalitativa mått.

Paradoxalt nog så anser skolverket i lärarutbildningssammanhang (både för examen och olika lärarlyft) att det bara är universitet/högskolor som kan ge de här utbildningarna. Det vill säga att för att bli lärare ska man utbildas av personer varav många inte skulle godkännas som lärare!

Hur tänker man då?

Även här går det fel, i synnerhet när det gäller fortbildningen. I de flesta fall bygger högskolornas fortbildningar på samma pedagogiska idéer som grundutbildningen. Ska man till exempel utbilda i kvalitetsgranskning så läggs fokus på den teoretiska grunden. Det ska läsas x antal sidor per poäng, man går på föreläsningar, har kanske seminarium om det man har läst. I mycket liten utsträckning används all den erfarenhet och kunskap som deltagarna har från sitt arbete.

Som forskare tycker jag givetvis att forskningsartiklar har sin plats i utbildningen. Jag är lite mer tveksam till kursböcker som snabbt blir inaktuella, men framför allt så är problemet att man fokuserar på fel del av lärandet i förhållande till utbildningens mål och längd. Har man fem veckor på sig så kommer man bara kunna nosa på det teoretiska (ska du kunna så mycket teori att du kan börja bolla med kunskapen själv, tar det flera år). Utgår man däremot från deltagarnas egen erfarenhet och applicerar forskningsmodeller på den, kan man både möta kursdeltagarna där de är och få en närmast direkt effekt av lärandet. Fem veckors studier är lång tid – speciellt när de är utspridda över tiden – om man vill reflektera och utveckla sitt tänkande kring det man redan vet mycket om.

Det är dags att vi börjar tänka på vad vi vill uppnå: bra lärare och bra vidareutbildning istället för formella idéer om vad som är byråkratiskt ok.