Regelvärk

En fritidsledare nekas behörighet trots att hon har de poäng hon behöver eftersom hennes utbildning genomfördes innan lärarlyftet och därför kan hon (eventuellt) ha läst ”fel” saker (SvD 11/4). Skolverket säger sig vara medvetna om problemet, men styrs av de regler som finns.

Har det inte gått fel någonstans? Var det inte meningen att lärarlegitimationen skulle visa på att man behärskade det en lärare borde behärska? Nu tycks det viktigaste vara, inte att man är en bra lärare, utan att man har gått vissa kurser. Utan att man därför nödvändigtvis har blivit bra på att vara lärare.

Samma brister kan skönjas i den kompletterande lärarutbildningen där man kan tillgodoräkna sig 30 p undervisning förutsatt att man har gjort undervisningen på rätt ställe – inte på ”rätt” sätt. Undervisning på t ex universitet, högskolor, folkhögskolor, KY utbildningar och kvällskurser räknas inte. Lärarna på de här ställena vet givetvis ingenting om hur man lär ut saker, eller hur? Vilket betyder att t ex lärarutbildningen drivs av lärare som inte räknas som kunniga ur legitimationsperspektiv!

Nu kan man fråga sig vad som är en bra lärare och det har gjorts ett ambitiöst försök att definiera detta i mentorsutbildningen som ska leda fram till legitimation för nyutexaminerade lärare. Men de färdigheter som efterfrågas där är inte de samma som examineras på lärarutbildingen! Visst finns det vissa gemensamma punkter, men flera av förmågorna förutsätter generiska kunskaper – de som är för-givet-tagna. Som att kunna samarbeta, lyssna, ställa klargörande frågor, motivera och individanpassa.

Vi har hamnat i ett klassiskt byråkratiskt problem där själva grundvärdena skyms av ett alltför omfattande och ofta vardagsfrämmande regelvärk – äh, jag menar regelverk J.

Dags att börja från det vi vill uppnå och för varje åtgärd tydliggöra på vilket sätt den speglar skolans grundvärden. Och fundera på hur åtgärden skulle kunna hindra att vi uppnår dem!