Tyst i klassen!

Ett gäng killar är stimmiga i ett hörn och läraren ryter till. Killarna tystnar och läraren kan fortsätta berätta ett par minuter, innan det börjar bli oroligt igen. Känns det igen? Detta är en berättelse från en elev om en vanlig dag i skolan när en lärare försöker skapa utrymme för sin presentation.

Berättelsen fick mig först att fundera på det här med att använda aggression för att styra upp någons beteende, något som jag tycker verkar ha liten och kortvarig effekt. Men vad ska man göra istället?

Jag kom att tänka på hur det var när jag besökte en montessoriförskola första gången. 

Mina barn hade gått på en vanlig förskola där personalen jobbade aktivt med att få lugn och ro i de åldersblandade grupperna. På hösten, när det var en ny konstellation, lyste det stora ljudmätarörat på väggen ofta rött. Allt eftersom personalen fick ihop gruppen blev det allt lugnare och på våren var det sådär lagom stojigt när man lämnade sina barn. Jag tyckte att personalen gjorde ett bra jobb och kände medkänsla när de fick börja om igen när hösten kom med sina nya barn.

När jag steg in på montessoriförskolan möttes jag av klassisk musik i hallen. Det fanns levande ljus i fönstren och varje barn och förälder möttes av en engagerad person som var med och följde barnet in i lokalerna. Där inne satt de barn som redan kommit och pysslade med olika saker, en och en eller flera tillsammans, men framför allt koncentrerat och engagerat.

Under inskolningen insåg jag att detta inte bara var en tillfällig stund i början av dagen utan typiskt för inomhusaktiviteterna. Ute var det annorlunda, samma energi och stoj som på andra platser med många barn, sandlåda, klätterställningar och ytor att springa på.

Jag frågade personalen hur de gjorde. En av dem som provat att jobba på en annan förskola menade att det viktigaste var att personalen här hade en gemensam värdegrund och samma pedagogiska förhållningssätt. Vad jag själv såg var att det fanns tydliga regler – som förmedlades genom en vänlig kontakt mellan en lärare och det barn som bröt regeln. Det vill säga inte som en generellt utropad kommentar till hela gruppen utan ett möte där pedagogen både berättade för och lyssnade på barnet.

Jag såg också att det material som användes var engagerande och självinstruerande (detta är en av montessoripedagogikens grundidéer, men det visste jag inte då) vilket gjorde att barnen kunde komma långt på egen hand. När barnen behövde en vuxen fick de uppmärksamhet, men inte genom att den vuxne visade hur det skulle gå till eller berättade för barnet vad det skulle göra härnäst, utan genom frågor och engagemang. Och, vilket jag tror är viktigt, det handlade om ett eller högst tre barn åt gången. Barngruppen var blandad, både vad det gäller social och etnisk bakgrund och hur utagerande barnen var. Trots detta rådde ett lugn och ett engagemang som var väsensskilt från våra barns tidigare förskolor (som inte alls var dåliga).

Vad hade vi kunnat vinna i äldre årskurser på att lyssna på pedagoger från montessoriverksamheten? Jag vet att det finns skillnader som gör det svårt att göra på samma sätt med stora elever, men om det gick att ta fasta på en del av den här kunskapen, vad skulle vi kunna använda då?