Superinlärning?

När ska regeringen följa sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur läraren ska förändra sig.

Här har man (igen) totalt ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts till punkt och pricka?

Visst kan man ge personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan från en expert.

Och visst kan det vara bra med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.

Kunskap (eller didaktiska tekniker) kommer inte i någon sorts paket som kan överlämnas från en superlärare till en annan (vanlig?) lärare. Detta har visats många gånger i forskningen, och någon gång kanske vi alla förstår att kunskap måste genereras på nytt varje gång någon lär sig – och att det därför är den som lär sig som äger processen.

Vilken fråga är bäst?

Vad den första tanke som dyker upp i ditt huvud när en elev inte förstår? Reagerar du som många pedagoger så tar du fram ett exempel och visar (med muntliga eller visuella exempel). Och vilken pedagogisk grundsyn kommer till uttryck då? Jo, att läraren vet svaret – sitter inne med kunskapen – och har i uppgift att på något sätt överföra den till eleven. Men om vi nu ska sätta den som lär sig i fokus, vad ska vi göra istället?

Hur ska vi se till att det är den som lär sig som är aktiv?

När vi visar vet vi inte vad eleven gör med det vi visar. Lyssnar/ser ens eleven det, eller tänker han/hon på något helt annat? Tja, ibland kan man se om eleven är någon annanstans, men oftast utgår vi från att eleven suger i sig det som presenteras. Speciellt när vi visar för flera på en gång – då hinner vi kanske inte med att studera elevernas reaktion.

Detta är problematiskt eftersom människor faktisk memorerar endast en liten del av det som sägs eller visas. Hur många gånger har du, till elever eller egna barn, använt argument som: ”Det borde du veta, jag berättade det i morse”? Eller  ”hur många gånger ska jag behöva säga att du inte ska…”? Argumentet antyder att barnet borde ha tagit till sig det du sagt, samtidigt som blotta användningen av argumentet tydliggör att det inte fungerade förra gången. Det finns alltså bättre sätt att sätta igång lärande än att visa.

Det första som borde dyka upp i huvudet när eleven inte förstår, är något som kan sätta igång elevens egna tankar. En fråga. En uppgift där eleven själv är aktiv. Något där eleven får ta reda på svaret – med ditt stöd. Vad man ska säga till sig själv blir alltså:

Vilken fråga/uppgift passar eleven bäst just nu? Hur ska jag stötta eleven att lära sig (själv)?