Vilken fråga är bäst?

Vad den första tanke som dyker upp i ditt huvud när en elev inte förstår? Reagerar du som många pedagoger så tar du fram ett exempel och visar (med muntliga eller visuella exempel). Och vilken pedagogisk grundsyn kommer till uttryck då? Jo, att läraren vet svaret – sitter inne med kunskapen – och har i uppgift att på något sätt överföra den till eleven. Men om vi nu ska sätta den som lär sig i fokus, vad ska vi göra istället?

Hur ska vi se till att det är den som lär sig som är aktiv?

När vi visar vet vi inte vad eleven gör med det vi visar. Lyssnar/ser ens eleven det, eller tänker han/hon på något helt annat? Tja, ibland kan man se om eleven är någon annanstans, men oftast utgår vi från att eleven suger i sig det som presenteras. Speciellt när vi visar för flera på en gång – då hinner vi kanske inte med att studera elevernas reaktion.

Detta är problematiskt eftersom människor faktisk memorerar endast en liten del av det som sägs eller visas. Hur många gånger har du, till elever eller egna barn, använt argument som: ”Det borde du veta, jag berättade det i morse”? Eller  ”hur många gånger ska jag behöva säga att du inte ska…”? Argumentet antyder att barnet borde ha tagit till sig det du sagt, samtidigt som blotta användningen av argumentet tydliggör att det inte fungerade förra gången. Det finns alltså bättre sätt att sätta igång lärande än att visa.

Det första som borde dyka upp i huvudet när eleven inte förstår, är något som kan sätta igång elevens egna tankar. En fråga. En uppgift där eleven själv är aktiv. Något där eleven får ta reda på svaret – med ditt stöd. Vad man ska säga till sig själv blir alltså:

Vilken fråga/uppgift passar eleven bäst just nu? Hur ska jag stötta eleven att lära sig (själv)?