Luddiga betygskriterier sänker både lärare och elever!

Det är dags att erkänna att vi har hamnat väldigt fel med skola 2011 och betygssystemet. Den information som jag får från olika håll pekar på att både elever som skolan har svårast med och elever som är engagerade och intresserade störs i sitt lärande.

Jag fick et brev från en gymnasist härom veckan, där hen bland annat skrev:

”Faktumet att jag inte varit medveten om vad som skiljer nivåerna åt - det har varit minst sagt knäckande för mig. Att aldrig få någon ordentlig respons på arbetena. I många fall struntar lärarna i att överhuvudtaget ge tillbaks resultatet på en inlämnad uppgift. Lärarna säger: "Jag har mina bedömningar i min betygsmapp om du vill kolla vad du fått". Dock finns det ingen motivering till bedömningarna och lärarna verkar konstant undvika att diskutera eventuella utvecklingsmöjligheter på arbetet. Och om det skulle vara så att vi för ovanlighetens skull diskuterar detta så känns det som att lärarna är oförberedda på diskussionen (redan medvetna om varför betyg x men glömt av kanske). De diskuterar istället mindre relevanta saker som till exempel textens styckeindelning och säger att jag redan har a-kvalitér i mig, när jag jobbar mer.”

Det här är en sammanfattning av vad jag hört från andra engagerade elever: man vet helt enkelt inte vad man ska göra för att utvecklas och lärarna kan inte hjälpa till. Elever uppfattar ofta att skolan är en rad bedömningstillfällen (där de bedöms summativt), medan den formativa bedömningen  och till och med ”tränandet” uteblir. Som om skolan var en lång rad av tester där man inte fick chansen att utvecklas mellan test-tillfällena.

Om då engagerade elever känner så här, hur känner då elever som redan innan tycker att skolan är jobbig? Är det konstigt att det är de ”sämsta” som blivit sämre i PISA-studierna?

Jag tror att huvudorsaken till problemet är kombinationen av alla krav (och centrala innehåll) och de relativt uttryckta betygskriterierna. Vi har en skola med dåligt uttryckta mål som alla förväntas sträva mot. När målen är svårtydda går mycket tid åt till både konflikter och försök till tolkningar – både för lärare och elever.

Men vi måste inte vänta på att skolverket ska lösa problemet åt oss: genom att konkretisera målen kan vi komma långt och vinna tid.

Låt mig ta ett exempel:

En labrapport på gymnasiet förväntas ha en ”tydlig metodbeskrivning”.  Detta kan verka lätt, men ordet ”tydlig” är relativt och därmed subjektivt. Hur vet man när det är tydligt? För vem ska det vara tydligt?

Om man skriver om detta utan adjektiv kan det bli:

”Rapporten ska vara skriven så att en gymnasieelev kan utföra laborationen med stöd av rapporten. ”

Detta är konkret så till vida att det går att testa: man vet vem som ska kunna läsa/förstå rapporten och vad den personen ska klara av att göra. När målet är konkret kan man bygga upp sin undervisning för att uppnå det. Dels blir det tydligt vad det är eleven behöver träna på, dels går att det kontrollera om undervisningen fungerar. När man har konkretiserade mål kan man (lärare och elever) få en större förståelse för vad det är som skiljer de olika betygsnivåerna åt.

Prova nästa gång du ska presentera betygskriterierna att ta fram beskrivningar som helt saknar adjektiv – det kommer att revolutionera kommunikationen!

Dags att lägga undan tidtagaruret

Dan Andersson, högskoleadjunkt i idrott och hälsa, argumenterar för vikten av rörelse för att öka hälsan. Han menar att vi; föräldrar, idrottslärare och ledare inom den organiserade idrotten, behöver föregå med gott exempel och visa på hur en rörligare livsstil kan vara en positiv och viktig del av livet.

Han föreslår att ”tidtagarur och måttband kanske borde användas lite mer sparsamt”. Och jag håller med! Mätandet inom idrotten i skolan tycks ha förvärrats med skola 2011. Jag tror att det är en effekt av detaljstyrningen: alla centrala innehåll och all den dokumentation som hänger ihop med detta. Varje elev behöver bevisa precis vilket betygskriterium hen når upp till på varje innehåll. Lärarna får ingen tid över till något annat än bedömning. Vad jag hör från eleverna är att de visserligen får tid på sig att träna/förbereda sig, men att det saknas formativ bedömning. Lärarna är alltså inte där och lär ut, eller stöttar eleverna så att de kan utvecklas.

Idrotten har redan innan haft problem med prestationsfokuseringen – det ligger i tävlandets natur. Det som gör detta till ett problem är att minst hälften av eleverna inte motiveras av att bli bäst. Och att viljan att vara bäst inte är en motivation som är hållbar över tid. När man av olika skäl inte längre kan träna tillräckligt för att vara bäst tappar många intresset helt. Eller hur; hur många slutar inte med sina aktiviteter i sena tonåren?

Vill vi att folk ska ha en rörligare livsstil krävs dels att idrott och hälsa börjar handla om just det: att hjälpa eleverna att förstå varför det är bra och att hitta motivation och intresse för att röra sig. Och det är svårt nog för lärarna. De centrala innehållen borde helt enkelt tas bort så att lärarna kan ägna sig åt att hjälpa varje individ att hitta just sitt sätt att vara aktiv. Måste man ha betyg i idrott och hälsa borde de spegla dessa övergripande mål och inte prestationen i en massa delmoment som oftast inte är relevanta för personens fortsatta liv över huvud taget.

Vad skulle vi ha behövt kunna innan Skola 2011?

I samband med tankarna kring fördelarna med intagningsprov -att man fokuserar på vad eleverna bör kunna i framtiden - börjar jag fundera över Skola 2011. Nog var meningen där att vi skulle lägga upp pedagogiken och lärandet efter målen? Att lära om att lära skulle vara en väsentlig del och att det är förmågorna som behövs för lärande som står i fokus? Att eleverna därigenom faktiskt skulle lära för framtiden?

Det verkar inte ha blivit så. Medan vissa skolor har satsat på kontroll (prov efter prov efter prov) verkar andra nästa ha gett upp och låter eleverna kolla facebook och krypa under borden på lektionerna (exempel från en helt vanlig nia). Och inte fick de nya betygen någon effekt på betygsinflationen. A skulle vara svårare att få än MVG, samtidigt som man fick samma poängsumma för de båda betygen. Därför borde genomsnittet ha sjunkit, men istället har det snarare ökat.

Huvudorsaken att Skola 2011 ser ut att misslyckas är att ledningen, som är så vanligt i alla organisationer, har sprungit före. Man har en massa idéer som i praktiken innebär ett helt annorlunda sätt att jobba och så lanserar man det innan medarbetarna har varken fått tid att sätta sig in i själva poängen eller ta fram metoder som gör det möjligt att genomföra.

Om Skola 2011 ska fungerar som ett pedagogiskt hjälpmedel behöver lärarna bland annat kunna:

·         Översätta betygskraven till konkreta inlärningsresultat

·         Hur man bygger upp sin undervisning efter konkreta inlärningsresultat

·         Hur man jobbar med formativ bedömning

·         Hur man skapar summativ bedömning som samtidigt är formativ

·     Lärprocesser som i sig genererar bedömningsunderlaget (så att man inte behöver lägga ytterligare tid på dokumentation)

·         Hur man individanpassar och lägger fokus på den som lär sig

Så länge inte lärarna får extra tid till att träna upp de här färdigheterna så kommer inte skola 2011 vara ett pedagogiskt hjälpmedel utan ett kontroll-ok som tar kraft och tid från lärarnas pedagogiska gärning.