The flipped evaluation

Vad skulle man på en enskild skola kunna göra för att minska bedömningsbördan?

Om vi börjar med att dela upp bedömningen i olika delar: tid för att förstå/samverka mellan lärare för att bedömningen ska bli likvärdig, tid för att eleverna ska förstå vad som förväntas av dem, tid för att rätta prov eller andra uppgifter och tid till dokumentationen.

När det gäller tid för att förstå bedömningskriterierna speglar den luddigheten i skolverkets formuleringar – det tar alltså mycket mer tid att komma överens eftersom relativa begrepp med nödvändighet är subjektiva och måste därför kalibreras för varje enskild lärare/lärarlag. Vi har skrivit mycket om det här och hur man kan effektivisera det arbetet med hjälp av SOLO-taxonomin så det tänker jag inte gå in på nu.

När det gäller resten av tiden går den att integrera med det löpande arbetet; man bygger upp hela den pedagogiska strukturen kring bedömningen. Det kan låta bakvänt, men är faktiskt inte olikt det vi redan gör (styrda av nationella prov). Skillnaden blir att man genom att utgå direkt från bedömningskriterierna kan lägga större vikt vid översättningen eftersom den då blir central.

Vad som händer är att man först måste precisera, konkretisera, exakt vad kriterierna står för i just det här sammanhanget (se konkretisera en förmåga). Man skapar då ett inlärningsresultat som blir direkt förståeligt för både lärare och elev. Den här delen är helt avgörande och man vinner på att lägga tid på att se till att man har lyckats. T ex kan man testa sina formuleringar på olika elever och andra lärare. Ett välformulerat och lättförståeligt inlärningsresultat sparar oändligt mycket tid i den fortsatta processen.

Utifrån inlärningsresultatet bygger man sedan upp de pedagogiska momenten. För varje moment ställer man sig frågan: på vilket sätt kommer det här att leda till inlärningsresultatet? Vad, rent konkret, är det eleverna ska kunna producera när momentet är utfört?

Enklast är att jobba utifrån elevarbeten, snarare än prov. Tiden man vinner på att inte göra, rätta och förklara prov lägger man istället på uppföljningar – formativa bedömningar – av elevarbetena. Det här är centralt och något vi ofta är dåliga på när det gäller elevarbeten. Att så många elever faller igenom när de jobbar ”självständigt” beror på att de inte får det stöd under processen som de behöver. Men om man minskar på föreläsningar och lärarcentrerade genomgångar (t ex genom samarbete med andra lärare och ”the flipped classroom”) kan man få mer tid till att följa upp elevarbetena. Med välformulerade inlärningsresultat blir det lätt att hjälpa eleven att förstå vad det är som behöver utvecklas. Här kan man också jobba med elevbedömning, något som i början tar mycket tid eftersom eleverna måste lära sig vad det är de ska leta efter. Men när de lär sig det så kommer de inte bara att bli bättre på att hantera sitt eget lärande i just den här uppgiften, utan i annat lärande också. Lärprocessen är snarlik mellan olika ämnen.

Den viktigaste dokumentationen blir det färdiga elevarbetet - som får en summativ bedömning. Denna bedömning är lätt att göra eftersom man, som den kanske viktigaste delen av lärprocessen, har följt arbetet och bara behöver kolla vad som har hänt sedan den senaste genomgången.

Och det här med att lägga in saker på datorn? Den kan vara en del av genomgången med eleven; visst, man måste titta på eleven också, men kortare kommentarer kan föras in direkt under samtalet. Även här handlar det om att utnyttja det arbete man har gjort med att göra ett välformulerat inlärningsmål – man kommer redan att ha färdiga meningar (utan relativa begrepp) om vad det är som är gjort och vad som behöver göras.

Tanken är att utgå från en detaljerad och konkret beskrivning av det som ska läras in, kriterierna, istället för att utgå från generella färdigheter som sedan översätts till kriterier. Det jobbet har redan skolverket gjort åt oss när de formulerade bedömningskriterierna.

Vad skulle idén med ”the flipped evaluation” kunna göra för dig?