Ordning för lärande

Ordning och reda, är det vad skolan behöver? Tja om vi ska anpassa skolan efter vad hjärnforskningen har kommit fram till, så kan detta vara en viktig del för att stötta elevernas lärande.

Men vad är ordning och reda? Och vilken del är det som är viktig för lärandet? Enligt Klingberg så blir inlärning hjälpt av att det inte är för många saker som pockar på uppmärksamhet samtidigt. Ett exempel är då att det är tyst i klassrummet när eleverna jobbar enskilt eller att man pratar en i taget – oavsett när det är läraren som pratar eller en elev. Att eleverna håller på med en uppgift i taget och inte samtidigt är ute på facebook, kan också vara viktigt (sk multitasking har visat sig göra att vi blir sämre på allt, istället för att bli bra på att göra flera saker samtidigt).

Hur se man till att det blir så här? Elevernas egen motivation och intresse är en viktig del, som också läraren kan påverka. Men det är inte det jag vill ta upp just nu, utan lärarens egen effekt. Vi vet alla att det finns lärare som tycks ha någon sort medfödd auktoritet, medan andra, vad de än gör, inte lyckas få eleverna att sitta stil och lyssna. I det här samanhanget blir det extra intressant att titta på skolor med hög elevmotivation så att lärarens förmåga framstår tydligare.

Det har jag funnit är att lärarens auktoritet har väldigt lite att göra med dominans eller att vara autoritär. Lärare som reagerar med hot eller ilska får inte elevernas respekt. Men det är inte heller lyckat att gå åt det motsatta hållet oh försöka bli kompis med eleverna. Detta har blivit ganska vanligt i dagens skola. Ett exempel är när lärare pratar med eleverna som om de själva var tonåringar (”jag får ta av ditt godis” eller ”jag hade också en sådan pojkvän när jag var lika gammal som du”). Ett anat beteende är att man ber om ursäkt för att man vill att eleverna ska lyssna (”jag ska bara säga några saker”), eller för att de ska göra en uppgift (”det här är egentligen hemskt lätt”).

Ett par gemensamma förmågor utmärker de lärare som har autoritet: de tycks ha en självklar inställning till sin plats och uppgift. De frågar inte eleverna om de ska lyssna, utan tar för givet att eleverna vill lyssna och därför kommer att vara tysta. De har en tydlig gräns mellan sin person och sin professionella roll och reagerar inte i första hand känslomässigt när de blir ifrågasatta. Istället tycks de se ifrågasättandet som en intressant utmaning eller en möjlighet att förstå något nytt. De har ett genuint intresse och respekt för eleverna och deras lärande. En fråga från en elev uppfattas inte som ett tecken på elevens ålder eller brist på förståelse, utan som ett steg i en lärprocess.

Är dessa förmågor medfödda? Knappast - nog handlar det i första hand om inställnigen till sig själv och sin yrkesroll? Det är alltså förmågor som man kan träna upp och om man inte får med sig det från lärarutbildningen så kan det vara något man kan jobba på gemensamt i lärarlaget. Vad skulle hända om ni diskuterade grundläggande frågor som ”Vad är en lärare?”, ”Hur agerar en professionell lärare i olika situationer?”, ”Hur ser jag på eleverna?” och ”Varför är just jag här, vad är det jag vill bidra med?”