Tala är silver...

Ibland undrar jag hur de tänker på skolverket, om de föreställer sig hur deras direktiv ska fungera i vardagen och hur realistiska de är, innan de fattar ett beslut. Jag är knappast ensam om att undra det här, och skolverkets regelverk är inte heller den enda som verkar bygga på en mycket fyrkantig syn på verkligheten.

Idag vill jag zooma in på tankarna kring muntlig förmåga i betygskriterierna. Man föreställer sig att man ska kunna bedöma samma förmågor i muntlig presentation som i skriftlig. Och givetvis kan kunskapen som ligger bakom de båda framställningssätten vara den samma, men man har ignorerat något helt avgörande: människors beteende.

När vi tolkar en muntlig presentation styrs vi i första hand av vår uppfattning av personen. Detta är ett väl beforskat ämne, även om man kan hitta olika siffror på hur viktigt innehållet (det som alltså är kunskapsrelaterat) är – mellan 5 och 20%. Kroppsspråk, utseende, tonläge och ögonkontakt utgör alltså den allra största delen av vår bedömning.

Man kan kanske påstå att det fortfarande är en förmåga att kunna tala och att man genom att träna upp de här sakerna kan bli bättre (och värd t ex ett A). Problemet är att till skillnad från innehållet så finns det inte normer om vad som är bra eller dåligt n är det gäller den personliga delen: det är högst subjektivt. Du känner säkert själv till en känd talare som någon vän gillar och du bara tycker är ett förmätet munväder, eller? På ett omedvetet plan bedömer vi alla talare efter egna preferenser, det är till och med så att vi reagerar helt olika på specifika ordbruk. Till exempel föredrar ungefär halva befolkningen om man beskriver en vinst (om du får hjälp med bedömningen kommer du att få mer tid med dina elever), medan den andra halvan föredrar att undvika saker (du slipper problemen med att inte räcka till för eleverna om bedömningen blir mindre tyngande).

Lärare är människor (något som ibland skolverket inte verkar ha tagit med i beräkningen) och möjligheten att göra en objektiv bedömning av en muntlig framställning är väldigt liten. Om du ställer dig tveksam till hur subjektiv en lärares bedömning är, så prova att prata med dina kollegor om hur ni uppfattar en talare på någon utbildningsdag. Ibland känns det som om man har varit på helt olika föredrag.

Visst är det bra att träna på muntlig framställning, men om vi inte vill att elevers personlighet ska vara det som bedöms, så är det mer lämpligt att bedöma muntlig framställning som något som kan höja, men inte sänka, ett betyg. Och att vi som bedömare tränar på att fokusera på vad elever gör för att utvecklas, snarare än vad vi tycker när vi hör dem prata.

Och när man (skolverket) tar fram regelverk så är förankringen i mänskligt beteende något som måste tas med om man vill skapa legitimitet och uppnå rättvisa betyg.