Tala flytande

Ibrahim Baylan skriver på Brännpunkt att moderna språk borde vara obligatoriskt för alla i grundskolan. Som hastigast nämner han också att didaktiken borde utvecklas, och så förstås dagens skolmantra om behöriga lärare och att höja läraryrkets status.

Om det är något man borde ha lärt sig om skolutveckling av de senaste åren så är det väl att grundförutsättningarna måste vara på plats innan man ändrar på lagarna? Först behöver lärarna och en framgångsrik didaktik finnas, sedan kan man styra med ett regelverk.  Å andra sidan, om man använde en didaktik som ledde till att eleverna både lärde sig språket och tyckte att det var roligt (vilket går hand i hand, eller hur?) så borde man inte behöva något regelverk.

Jag skulle vilja påstå att språkundervisningen i dagens skolor är det absolut tydligaste exemplet på hur konservativ skolvärlden är, hur man är oemottaglig för andras tankar både från forskning och andra källor. Jag vet att jag gnäller men man måste ändå ställa sig frågan hur det är möjligt att misslyckas med en färdighet som vi är genetiskt förprogrammerade att klara av?

De finns gott om platser i världen med låga utbildningsresurser där invånarna talar flera språk flytande – som en naturlig del av deras vardag. Hur kan det då vara så svårt att lära svenska elever flera språk? (Nu pratar många elever flera språk redan, men de har de knappast lärt sig i skolan i första hand.)

I en gymnasietrea (med ett intagningssnitt på 305 p) tycker majoriteten av eleverna att det är svårt att läsa 100 sidor lättläst engelsk litteratur på tre veckor. Detta är alltså efter 10 års engelskstudier och med högpresterande elever! Jo, visst kan det vara en bra idé om fler lär sig moderna språk, men då måste de lära sig tillräckligt för att ha nytta av språket. Hur många vuxna har idag nytta av det tredje språket de läste i skolan?

Det är dags att stanna upp och skaka om språkundervisningen och använda sig av metoder som tar tillvara vår naturliga förmåga att lära oss språk och på det sättet se till att eleverna åtminstone kan prata flytande när de slutar skolan. Och när jag säger skaka om menar jag inte bara att lärarna behöver tänka nytt: högskolan där ämneslärarna utbildas är också en del av bromsklossen som för fram att glosläsning och grammatikregler är det som leder till språkkunskaper.

Och det är inte ens så att det inte finns effektiva metoder framtagna, eller att de är speciellt svåra att lära sig.  Vi behöver inte skicka lärarna på flera terminers kurs. Nej; det räcker att våga tänka nytt!

Vilken skola vill bli först att ha elever som talar flera skol-lärda språk flytande när de går ut nian? 

Att tappa det alla kan

Det är en lektion i franska. Klassen får skriva ned de sju veckodagarna på var sin lapp. Läraren skriver namnen på tavlan. Läraren läser före och klassen efter. Sedan tar läraren bort ett namn, och hela klassen får läsa namnen igen. Och så tar läraren bort två namn. När klassen så småningom har sagt alla veckans namn utan stöd från tavlan får var och en prova att läsa upp veckans dagar. Högt. Efter varandra. När en halvtimme har förpassats på detta vis säger läraren att eleverna nu kan namnen på de sju veckodagarna. Och det är bra eftersom de kommer att ha förhör på detta nästa lektion. Året är 2012.

Det som skrämmer mig är inte att det faktisk skulle ta ett helt år att komma i närheten av en ettårings ordförråd. Jag kan inte tro att detta är typiskt för varken den nya läraren eller språklärarkåren i stort. Nej, det som skrämmer mig är att det är ännu en i raden av historier som pekar på att just språkundervisning verkar leva i en egen bubbla. Denna bubbla tycks flyta runt utan kontakt med tiden.

Brukar inte den allra vanligaste språklektionen, i likhet med hur det var på sjuttiotalet, se ut så här:

Läxförhör (tar mellan en kvart och halva tiden av lektionen), läsa nya texten, gå igenom glosorna och eventuell grammatisk regel. Detta blir den nya läxan. Slut på lektionen.

På vilket sätt hänger detta ihop med modern språkforskning?

Tänk om språkundervisningen istället byggde på hur vi lärde oss prata vårt första språk!

Den tanken har Amorey Gethin och Erik V Gunnemark beskrivit i ”The Art and Science of Learning Languages”

De menar att man börjar med:

1. Godtagbart uttal

2. Grammatikkunskaper för enkla samtal

3. Åtminstone 200-300 av de viktigaste orden (utantill)

4. Åtminstone 25-50 vardagsuttryck o.d. (också utantill)

Därefter jobbar man vidare genom att använda språket (samtala, läsa, lyssna) och tar in ord och meningsbyggnader passivt (dvs utan att råplugga glosor eller grammatik).

Läs en utmärkt sammanfattning av teorierna här.

Om vi jobbade så här, hur många elever skulle gå ut skolan med språkkunskaper som de kunde använda?