Det här med
vad som räknas som lärarerfarenhet när man ska få sin legitimation eller läsa
till lärarexamen är ganska mystiskt, när man tänker efter. För det första är det
konstigt att en mängd pedagogiska situationer inte räknas – hit hör bland annat
universitets/högskoleundervisning, folkhögskola, kvällskurser och annan
vuxenutbildning utanför skollagens räckvidd. Borde det inte vara vad man har
lärt sig om lärande som är viktigt? Hur bra man har blivit på att stötta andra
i sitt lärande?
Nu kan
alltså en lärare som har undervisat på samma gammaldags sätt utan att eleverna
har lärt sig något, anses mer lämplig än en pedagogisk engagerad lärare som verkligen
har elever som utvecklas. Det är naturligtvis olyckligt och när det gäller
legitimationen (men inte utbildningen) så försöker man komma runt det med andra
kvalitativa mått.
Paradoxalt
nog så anser skolverket i lärarutbildningssammanhang (både för examen och olika
lärarlyft) att det bara är universitet/högskolor som kan ge de här utbildningarna.
Det vill säga att för att bli lärare ska man utbildas av personer varav många
inte skulle godkännas som lärare!
Hur tänker
man då?
Även här går
det fel, i synnerhet när det gäller fortbildningen. I de flesta fall bygger
högskolornas fortbildningar på samma pedagogiska idéer som grundutbildningen.
Ska man till exempel utbilda i kvalitetsgranskning så läggs fokus på den
teoretiska grunden. Det ska läsas x antal sidor per poäng, man går på föreläsningar,
har kanske seminarium om det man har läst. I mycket liten utsträckning används
all den erfarenhet och kunskap som deltagarna har från sitt arbete.
Som forskare
tycker jag givetvis att forskningsartiklar har sin plats i utbildningen. Jag är
lite mer tveksam till kursböcker som snabbt blir inaktuella, men framför allt
så är problemet att man fokuserar på fel del av lärandet i förhållande till
utbildningens mål och längd. Har man fem veckor på sig så kommer man bara kunna
nosa på det teoretiska (ska du kunna så mycket teori att du kan börja bolla med
kunskapen själv, tar det flera år). Utgår man däremot från deltagarnas egen
erfarenhet och applicerar forskningsmodeller på den, kan man både möta
kursdeltagarna där de är och få en närmast direkt effekt av lärandet. Fem
veckors studier är lång tid – speciellt när de är utspridda över tiden – om man
vill reflektera och utveckla sitt tänkande kring det man redan vet mycket om.
Det är dags
att vi börjar tänka på vad vi vill uppnå: bra lärare och bra vidareutbildning
istället för formella idéer om vad som är byråkratiskt ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar