Vinna ännu mer tid

Om vi nu förlorar tid på möten som präglas av antika föreställningar – hur mycket tid förlorar vi inte på det mer smygande resultatet av debattinställningen? Och då syftar jag på hur beslut fattas i en anda av ”jag vet bäst” (debattens grundpremiss). Hur många timmar ägnar du i veckan åt att hantera beslut som har fattats av någon som har mindre insikt i din vardag än du? Och som därför skapar krav som passar dåligt in i hur din verksamhet borde bedrivas.

I ljuset av bedömningskraven i Lgr-11 är det inte svårt att hitta exempel på detta, men även andra, mindre omvälvande direktiv, kan sätta käppar i ljuset. Nu tror jag inte att vi går runt och är lite allmänt elaka och inkompetenta och därför kör över varandra. Det är betydligt mer subtilt och troligtvis en helt omedveten effekt i de flesta fall.

Hur ofta använder barn med varianter av ”det var inte jag” och argument för varför de gjorde rätt (och de andra gjorde fel)? När försvinner detta? 

Nej, tyvärr försvinner inte den inställningen, utan orden och teknikerna förfinas under uppväxten och vi belönas när vi blir bättre på att övertala andra. Ett av problemen är att övertala är inte det samma som att övertyga, vilket vi ofta glömmer bort. Och när vi har lyckats övertala andra att göra som vi tycker, så betyder inte det att det fungerar i deras verklighet. Och så får vi situationer där man är tvungen att försöka anpassa ett fyrkantigt system i ett runt hål.

En annan del av den här problematiken är att vi ofta är oklara på vilken nivå vi ska befinna oss på. Oavsett om man är en chef eller om man deltar i en grupp som ska fatta ett beslut, så borde det handla om att sätta ramar för det som ska göras. Exakt hur varje person sedan ska agera inom ramarna måste, om det ska fungera smidigt, bestämmas av personen själv. Det kan tyckas självklart, men hur ofta är det så?

Att man själv bestämmer hur något ska göras betyder inte att man inte ska samarbeta eller att resultatet av det man gör inte ska följas upp. Det handlar om en dialog, där man tillsammans hittar den balanspunkt mellan olika behov som ger bäst arbetsmöjligheter. Detta är inte helt enkelt, speciellt när så många av oss är kvar i debattinställningen (övertyga andra om att jag har rätt) och det är därför man borde träna tekniker som skapar dialog både i skolan och i resten av arbetslivet.

Varför inte börja redan nu och låta eleverna – eller dina kollegor – fundera på hur de ska bli bättre på att skapa dialoger? Och som ett led i detta kan man studera motsatsen: vad som är typiskt för en debatt. Jag har provat, och även en kort reflektion kring detta under ett möte brukar ha en omedelbar positiv effekt på hur man talar med varandra.

PS. Tänk också igenom vad som skiljer en debatt från en argumentation.

Alla dessa möten!

Hur mycket tid sitter vi i möten under ett arbetsår? Vad hade du kunnat göra om hälften av den tiden kunnat användas till något annat, samtidigt som mötena verkligen ledde någonstans? Om vi ska ta diskussionen kring debatten vidare (från i torsdags) så kan man ställa sig frågan: om vi inte använder debattekniker för att ta fram gemensamma lösningar, vad ska vi använda istället?

Debattalternativet sållar fram det förslag som föreslås av den person som har bäst retorisk förmåga, utan hänsyn till andra sätt att se saken. Det ligger, som jag sa sist, i själva debattens natur att man ska hävda sin egen åsikt oavsett hur den blir ifrågasatt. Om man istället grundar sig på dialogen händer något helt annat. En dialog innebär att vi lyssnar på varandra och kan då hitta ett sätt att gå vidare som fungerar för oss alla.

Inte bara i skolan tränas vi i debatteknik – det är det vi har använt i de flesta mötessammanhang sedan lång tid och det många spontant använder för att lösa konflikter med en annan person (jag har rätt därför att…). Det innebär att vi överlag är otränade på dialogtekniker.

Av egen erfarenhet vet jag att man kan minska mötestiden till hälften om man istället använder dialogtekniker, förutsatt att man sammankopplar dem med en tydlig struktur. Men det krävs också att man tränar upp sin dialogförmåga och att man har någon som är ansvarig för strukturen (en diskussionsledare).

Trots att vi sammanlagt förlorar miljarder kronor varje år i ineffektiv mötestid är det svårt att föra ut tanken att vi faktiskt behöver träna på dialogen (t ex istället för debatten). Framför allt tror jag att det beror på att mötesförmåga tillhör de förgivetagna färdigheterna. Det är något vi alla förväntas kunna och som därför tränas upp genom att man sitter med på möten och gör som alla andra. Dåliga sedvänjor ärvs då utan att vi reflekterar över det.

Ett första steg att ändra på det här är att föra upp frågor som: hur fungerar våra möten? Hur pratar vi med varandra och tar beslut? Hur skulle vi vilja ha det?

Man sparar inte bara tid på själva mött - dessutom tar man fram lösningar som faktiskt fungerar för mer än några få. Hur mycket tid skulle du få om du slapp försöka rätta till alla dåligt anpassade direktiv (man tänker osökt på delar av Lgr 2011) till din egen verklighet?

Lära om debatter

Visst har vi nytta av att kunna argumentera och föra en diskussion, men i ärlighetens namn, hur ofta har vi nytta av att kunna debattera? Vad är typiskt för en debatt? Jo att man ska, inför någon sorts publik, framföra och bevisa att en viss åsikt är bäst. I vårt arbetsliv skapar debattorienterade personer många problem, försvårar och rent av stannar upp utvecklingsprocesser. Orsaken ligger i själva grundinställningen: jag har rätt och vad du än säger så tänker jag motbevisa dig. Detta sänker utvecklingen till nivån av en persons förståelse – den som vinner debatten – som inte på något sätt behöver vara den person som har bäst förståelse för det problem som ska lösas.

Vad som fungerar är istället dialogorienterade processer, där man utnyttjar alla deltagares kompetens för att hitta nya och fungerande vägar. Och medan jag håller med om att vissa personer kan ha nytta av att kunna debattekniker (politiker är de man först kommer att tänka på) så är det långt vanligare och viktigare att vi lär oss hur man för en dialog.

Tyvärr lägger många skolor större vikt vid debatterandet, och dessutom genom att skapa verklighetsfrämmande situationer (enligt amerikansk modell) där eleverna ska debattera om ämnen där de saknar personlig övertygelse. Detta vittnar om en ofullständig förståelse för debattens natur. Förmågan att argumentera emot sin egen åsikt (vilket är vanligt att eleverna får göra) kräver en rad med färdigheter som är tveksamma om de verkligen är förenliga med skollagens övergripande mål att skapa ansvarfulla människor. Ska vi verkligen uppmuntra elever till att: ljuga, visa helt andra känslor än de man egentligen har, manipulera sina motståndare, mästra, överrösta, hota osv?

För i en debatt är det bara en del som handlar om själva det logiska innehållet (logos) – den stora vinstfaktorn ligger i hur man lyckas övertyga med sina egna känslor och genom att väcka lyssnarnas emotionella reaktion (ethos och pathos).

För att inte tala om hur svårt det blir för lärarna att lyckas med bedömningen – hur räknar man bort en faktor som att det ena laget får försvara en i Sverige allmänt hållen åsikt (som emot dödsstraff eller för organdonation) medan det andra ska föra fram det ingen håller med om (för dödsstraff eller emot donation)?

Medan jag är övertygad om att debattinslaget i läroplanerna är grundade på en okunskap om komplexiteten och nyttan av debattförmåga, så är lagen där och skolorna har i uppgift att följa den. Men vad man istället kunde göra är att studera debatten som fenomen: låta eleverna sätta ord på olika tekniker (i offentliga debatter), se hur manipulationen går till, fundera över vad debatten leder till för resultat – och inte minst – vad man skulle kunna ersätta debatter med.

För trots allt, antiken i all ära, men vill vi verkligen stanna på den utvecklingsnivån? Kan det inte vara dags att hitta ett sätt att undvika att göra om alla gamla misstag? Eller är det kanske så att debatterna har lett till det samhälle vi vill ha, med visionära politiker, fungerande skolor, och t ex trygg ekonomi?

Mötas på halva vägen

Vad har vi möten till? Det finns förstås många svar på den frågan, men det finns en hel del black-boxade antaganden som är vanliga. Om vi öppnar lådan och tittar efter: möten antas ofta vara till för att man ska diskutera saker och fatta beslut.  Men vad menar vi med diskutera? Här i Sverige använder vi oss oftast – utan att reflektera över det – av metoder som härrör från antiken. Vi debatterar. Tanken bakom debatt-tekniken är att man ska prova hur väl en hypotes håller, genom en kritisk granskning. Klarar hypotesen granskningen, dvs om den kan försvaras utan att kullkastas, anses hypotesen vara den bästa.

Vad leder det här till? Jo, att man kommer till mötet med en uppfattning som man vill övertyga de andra om. Det bästa utfallet blir då att den uppfattning som är hållbarast vinner. Mötet genererar alltså inte någon större förståelse än den som redan finns hos ”den som vet bäst”. Och då ska vi komma ihåg att retorik var en väsentlig del inte bara under antiken utan är det också i den moderna debatten. Retorik innehåller en hel del saker som inte har med logik att göra, så det vinnande argumentet behöver i verkligheten inte alls vara det som är bäst. Du har säkert varit med om att konstiga argument vinner, eller hur?

 Förutom de här problemen så tar debatten tid. Ibland oändlig tid, där olika personer vill hålla med föregående talare eller bara käfta emot i största allmänhet.

Vad skulle man kunna göra istället? I en dialog utgår man från en annan grundidé, nämligen att alla som deltar har något att tillföra. Man eftersträvar att förstå vad de andra säger samt att hitta lösningar som inkluderar de olika aspekterna som kommer fram. Ett sådant möte kan skapa nya och kreativa lösningar som ingen hade tänkt på tidigare, förståelsenivån blir alltså högre än den var innan mötet. Lösningarna har också mycket större chans att bli välförankrade, det vill säga att fler personer känner att lösningen är bra. Målet är att hitta något som fungerar för så många som möjligt, och inte att vinna en debatt.

Dialoger kan skapas genom att ha en diskussionsledare (som har i uppgift att skapa och hålla koll på mötesstrukturen, och som inte deltar i innehållet). Metoder som lyfter fram idéer och ger alla möjlighet att komma till tals är till exempel brainstorming, laget runt (med bestämd infallsvinkel och tidsbegränsning per inlägg), bikupor och reflektionslappar. Sätter man ihop detta med en konkretisering av resultatet (t ex genom röstning och handlingsplaner) når man mycket längre än med vår traditionella debatt.