Vilka argument har du?

Vad är argumentation? Och hur skiljer det sig från debatt? I flera skolor används debatten som det enda uttryckliga tillfället för att träna argumentation. Medan jag anser att debatten är en överskattad pedagogiskt teknik, så läggs det för lite fokus på argumentation.

Vad är skillnaden? Jo, i en debatt utgör argumentationen bara en del (tillhörande logos) av de tekniker som används för att övertyga motståndaren om att man har rätt. Argumentationsteknik i sig har dessutom fler användningsområden än att övertyga en motståndare: det är snarare en teknik för att utveckla ett resonemang, att öka förståelsen.

Därför har vi alla stor nytta av att träna upp vår förmåga att göra en argumentationsanalys, och det är en viktig del för att våra elever ska kunna få en djupförståelse för ett ämne.

En argumentationsanalys kan göras genom att identifiera tre delar:

1. Vilket är påståendet (”sanningen”)?
2. Vilka premisser bygger det på (bakgrundsfakta)?
3. På vilket sätt är just dessa premisser relevant för påståendet?

När man har lärt sig att göra denna uppdelning blir det lätt att ställa frågor som hjälper andra att utveckla sina tankar. Man upptäcker snart att elever behöver träna på alla tre delarna och här är ett par exempel på frågor man kan ställa:

1. Vad är det egentligen de vill säga? Hur ska man formulera detta – gärna i en mening (det blir lättare att jobba vidare då)?
2. Hur vet du att dessa fakta är sanna? Var kan du hitta mer information om detta? Här är det värt att lägga märke till att det ofta smyger in premisser som är helt ogrundade. Som pedagog ska man då bli nöjd – man har nämligen fått reda på exakt vad det är just denna eleve inte vet och behöver lära sig mer om.
3. På vilket sätt leder A (bakgrundsfaktan) till B (påståendet)? Vilka exempel kan du ge på när A skapar B?

Ett sätt att träna upp förmågan att argumentera är att låta eleverna leta upp de olika delarna i andras texter (eller i t ex  tv-program). Men redan barn som inte kan läsa svårare texter kan tränas i argumentation genom att läraren ställer frågor. De flesta använder faktiskt argumenationsteknik redan i lågstadiet (även när de pratar med varandra) och om man då ställer frågor – istället för att själv argumentera för hur det ligger till – kan man hjälpa dem att utveckla sin förmåga att lära.

Och för dem som fortfarande anser att debatten är det bästa sättet att lära sig att argumentera väl, så förslår jag att man blir så bra på att identifiera de tre delarna att man omedelbart kan upptäcka när eleverna får med allt. När man kan detta, har man också möjlighet att svara på den intressanta frågan: i vilken utsträckning leder en bra argumentation till att man vinner en debatt?

Vinna ännu mer tid

Om vi nu förlorar tid på möten som präglas av antika föreställningar – hur mycket tid förlorar vi inte på det mer smygande resultatet av debattinställningen? Och då syftar jag på hur beslut fattas i en anda av ”jag vet bäst” (debattens grundpremiss). Hur många timmar ägnar du i veckan åt att hantera beslut som har fattats av någon som har mindre insikt i din vardag än du? Och som därför skapar krav som passar dåligt in i hur din verksamhet borde bedrivas.

I ljuset av bedömningskraven i Lgr-11 är det inte svårt att hitta exempel på detta, men även andra, mindre omvälvande direktiv, kan sätta käppar i ljuset. Nu tror jag inte att vi går runt och är lite allmänt elaka och inkompetenta och därför kör över varandra. Det är betydligt mer subtilt och troligtvis en helt omedveten effekt i de flesta fall.

Hur ofta använder barn med varianter av ”det var inte jag” och argument för varför de gjorde rätt (och de andra gjorde fel)? När försvinner detta? 

Nej, tyvärr försvinner inte den inställningen, utan orden och teknikerna förfinas under uppväxten och vi belönas när vi blir bättre på att övertala andra. Ett av problemen är att övertala är inte det samma som att övertyga, vilket vi ofta glömmer bort. Och när vi har lyckats övertala andra att göra som vi tycker, så betyder inte det att det fungerar i deras verklighet. Och så får vi situationer där man är tvungen att försöka anpassa ett fyrkantigt system i ett runt hål.

En annan del av den här problematiken är att vi ofta är oklara på vilken nivå vi ska befinna oss på. Oavsett om man är en chef eller om man deltar i en grupp som ska fatta ett beslut, så borde det handla om att sätta ramar för det som ska göras. Exakt hur varje person sedan ska agera inom ramarna måste, om det ska fungera smidigt, bestämmas av personen själv. Det kan tyckas självklart, men hur ofta är det så?

Att man själv bestämmer hur något ska göras betyder inte att man inte ska samarbeta eller att resultatet av det man gör inte ska följas upp. Det handlar om en dialog, där man tillsammans hittar den balanspunkt mellan olika behov som ger bäst arbetsmöjligheter. Detta är inte helt enkelt, speciellt när så många av oss är kvar i debattinställningen (övertyga andra om att jag har rätt) och det är därför man borde träna tekniker som skapar dialog både i skolan och i resten av arbetslivet.

Varför inte börja redan nu och låta eleverna – eller dina kollegor – fundera på hur de ska bli bättre på att skapa dialoger? Och som ett led i detta kan man studera motsatsen: vad som är typiskt för en debatt. Jag har provat, och även en kort reflektion kring detta under ett möte brukar ha en omedelbar positiv effekt på hur man talar med varandra.

PS. Tänk också igenom vad som skiljer en debatt från en argumentation.

Alla dessa möten!

Hur mycket tid sitter vi i möten under ett arbetsår? Vad hade du kunnat göra om hälften av den tiden kunnat användas till något annat, samtidigt som mötena verkligen ledde någonstans? Om vi ska ta diskussionen kring debatten vidare (från i torsdags) så kan man ställa sig frågan: om vi inte använder debattekniker för att ta fram gemensamma lösningar, vad ska vi använda istället?

Debattalternativet sållar fram det förslag som föreslås av den person som har bäst retorisk förmåga, utan hänsyn till andra sätt att se saken. Det ligger, som jag sa sist, i själva debattens natur att man ska hävda sin egen åsikt oavsett hur den blir ifrågasatt. Om man istället grundar sig på dialogen händer något helt annat. En dialog innebär att vi lyssnar på varandra och kan då hitta ett sätt att gå vidare som fungerar för oss alla.

Inte bara i skolan tränas vi i debatteknik – det är det vi har använt i de flesta mötessammanhang sedan lång tid och det många spontant använder för att lösa konflikter med en annan person (jag har rätt därför att…). Det innebär att vi överlag är otränade på dialogtekniker.

Av egen erfarenhet vet jag att man kan minska mötestiden till hälften om man istället använder dialogtekniker, förutsatt att man sammankopplar dem med en tydlig struktur. Men det krävs också att man tränar upp sin dialogförmåga och att man har någon som är ansvarig för strukturen (en diskussionsledare).

Trots att vi sammanlagt förlorar miljarder kronor varje år i ineffektiv mötestid är det svårt att föra ut tanken att vi faktiskt behöver träna på dialogen (t ex istället för debatten). Framför allt tror jag att det beror på att mötesförmåga tillhör de förgivetagna färdigheterna. Det är något vi alla förväntas kunna och som därför tränas upp genom att man sitter med på möten och gör som alla andra. Dåliga sedvänjor ärvs då utan att vi reflekterar över det.

Ett första steg att ändra på det här är att föra upp frågor som: hur fungerar våra möten? Hur pratar vi med varandra och tar beslut? Hur skulle vi vilja ha det?

Man sparar inte bara tid på själva mött - dessutom tar man fram lösningar som faktiskt fungerar för mer än några få. Hur mycket tid skulle du få om du slapp försöka rätta till alla dåligt anpassade direktiv (man tänker osökt på delar av Lgr 2011) till din egen verklighet?

En soppa av argument och retorik

Debattövningar har börjat florera på skolorna. Eleverna ska i text eller tal argumentera för en viss åsikt. Och visst kräver vårt informationstäta samhälle att vi lär oss analysera, kritisera och lyfta fram argument, men hur ska det gå till?

Övningarna är problematiska både när det gäller det pedagogiska angreppssättet och när det gäller själva innehållet. Låt mig börja med innehållet: om vi vill att eleverna ska träna upp sin argumentationsteknik så ska fokus ligga på just det (och inte innehållet eller retorik). Och lärarna måste givetvis själva veta vad en argumentationsanalys är – och de gör de uppenbarligen inte alltid.

Innan det är ”skarpt läge” och eleverna ska debattera behöver de ha lärt sig göra en argumentationsanalys – annars kommer innehållet (ämnet) att ta fokus från uppgiften (att debattera). Det enklaste sättet att jobba med det här är att låta elerna göra analyser, enskilt och i grupp, av olika texter. De ska då leta reda på de tre delarna: påstående, bevis (fakta) och ”relevant därför att”. Den sista punkten handlar om att knyta ihop beviset med påståendet och förklara varför beviset är relevant i just det här sammanhanget.

En sådan övning gör också att lärarna tränar upp sin förmåga att urskilja de här tre delarna i text eller tal, vilket är en färdighet som är nödvändig om läraren ska kunna göra bedömningar enligt Lgr/Gy-11. Det krävs också att läraren kan skilja retorik från argument om vi ska uppnå en likvärdig bedömning.

Det har blivit vanligt att ta ett amerikanskt grepp på debatten och ge elever i uppdrag att framföra argument för en viss åsikt, som de själva inte nödvändigtvis delar. Detta är inte så lyckat. Dels är det stor risk att eleverna känner obehag inför uppgiften – i synnerhet när två lag ställs mot varandra. Den typen av övningar resulterar oftast i att befästa redan existerande färdigheter hos eleverna (de som pratar mest blir bekräftade i det, och de som pratar minst får åter bekräftat att de inte duger). Dessutom handlar en sådan övning mycket om retorik – och om det är retorik som eleverna ska lära sig får man hitta på övningar som koncentrerar sig på retorik (inte argumentation). Kan inte läraren skilja på retorik och argumentation så bör han/hon inte hålla i övningen. Övningar i retorik borde också syfta till att lära eleverna att känna igen retoriska knep och på så sätt kunna göra en kritisk granskning av det som framförs. Och då får man chansen att komma in på härskartekniker och då kan vi få riktigt roligt när vi analyserar t ex våra politiker - eller våra interna möten.

Inom retoriken talar man om pathos, att väcka starka känslor hos åhöraren. Pathos är en av de tre viktiga huvudingredienserna i retorik (de andra är ethos och logos) För en nybörjare i retorik (vilket alla våra elever får betraktas som) är det svårt att väcka ett engagemang för åsikter som man själv inte delar. Uppgiften kan då inte bara vara obehaglig utan dessutom göra att eleven känner sig misslyckad – och hur bra lär man sig då? Att försöka väcka känslor för något man inte själv håller med om är en övning i manipulation, vilket också måste tas upp och diskuteras i klassen, om vi vill att eleverna ska må bra och reflektera över sin omvärld.

Alla de här invändningarna hade lärarna hittat själva om de hade definierat tydliga learning outcomes och byggt upp övningarna efter dem. Jag misstänker att man ofta försöker få in flera olika saker på samma gång (retorik, argumentation plus ett par centrala innehåll) och om man har tydliga learning outcomes för varje del blir det lätt att sedan se om man har lyckats (dvs vad eleverna har lärt sig). Ett hett tips är att man vinner på att separera metanivån (vad argument eller retorik är) från detaljnivån.

Dessutom anser jag att det är sorgligt om vi satsar mer på att träna våra elever i retorik än på att föra en konstruktiv dialog.

Mötas på halva vägen

Vad har vi möten till? Det finns förstås många svar på den frågan, men det finns en hel del black-boxade antaganden som är vanliga. Om vi öppnar lådan och tittar efter: möten antas ofta vara till för att man ska diskutera saker och fatta beslut.  Men vad menar vi med diskutera? Här i Sverige använder vi oss oftast – utan att reflektera över det – av metoder som härrör från antiken. Vi debatterar. Tanken bakom debatt-tekniken är att man ska prova hur väl en hypotes håller, genom en kritisk granskning. Klarar hypotesen granskningen, dvs om den kan försvaras utan att kullkastas, anses hypotesen vara den bästa.

Vad leder det här till? Jo, att man kommer till mötet med en uppfattning som man vill övertyga de andra om. Det bästa utfallet blir då att den uppfattning som är hållbarast vinner. Mötet genererar alltså inte någon större förståelse än den som redan finns hos ”den som vet bäst”. Och då ska vi komma ihåg att retorik var en väsentlig del inte bara under antiken utan är det också i den moderna debatten. Retorik innehåller en hel del saker som inte har med logik att göra, så det vinnande argumentet behöver i verkligheten inte alls vara det som är bäst. Du har säkert varit med om att konstiga argument vinner, eller hur?

 Förutom de här problemen så tar debatten tid. Ibland oändlig tid, där olika personer vill hålla med föregående talare eller bara käfta emot i största allmänhet.

Vad skulle man kunna göra istället? I en dialog utgår man från en annan grundidé, nämligen att alla som deltar har något att tillföra. Man eftersträvar att förstå vad de andra säger samt att hitta lösningar som inkluderar de olika aspekterna som kommer fram. Ett sådant möte kan skapa nya och kreativa lösningar som ingen hade tänkt på tidigare, förståelsenivån blir alltså högre än den var innan mötet. Lösningarna har också mycket större chans att bli välförankrade, det vill säga att fler personer känner att lösningen är bra. Målet är att hitta något som fungerar för så många som möjligt, och inte att vinna en debatt.

Dialoger kan skapas genom att ha en diskussionsledare (som har i uppgift att skapa och hålla koll på mötesstrukturen, och som inte deltar i innehållet). Metoder som lyfter fram idéer och ger alla möjlighet att komma till tals är till exempel brainstorming, laget runt (med bestämd infallsvinkel och tidsbegränsning per inlägg), bikupor och reflektionslappar. Sätter man ihop detta med en konkretisering av resultatet (t ex genom röstning och handlingsplaner) når man mycket längre än med vår traditionella debatt.