Var står vi efter ett år?

Nu har det gått ett år sedan skola-11 lanserades och hur långt har vi kommit? (Ett par nya insikter gör att jag tar det en vända till från i tisdags). Det har jobbats mycket ute i skolorna och det är dags att ta reda på vad det har lett till, dvs vad eleverna säger.

Matz gjorde en pilotstudie i en klass häromdagen där han frågade eleverna om de visste vad de behövde göra för att nå ett visst betyg. Resultatet var att 19 av 20 sa att de inte hade en aning. Vilket är samma svar jag får när jag pratar med elever och vad eleverna säger t ex i Agenda 21 (25/11). Har du provat att fråga eleverna på din skola?

Hur är detta möjligt? Vi har jobbat ett år och det har inte lett till något som eleverna förstår. Kan det vara så att vi har ägnat tiden åt möten där vi försökt komma överens istället för att lära? Att man har träffats i ämnesgrupper och försökt komma fram till vad de olika betygsnivåerna ska representera på just vår skola? Att vi ser tolkningen av skola-11, inte som ett sätt att bredda vår pedagogiska kompetens, utan som något vi ska komma överens om. Och vad blir slutresultatet då?

Tja, ett exempel finns i skolverkets diskussionsunderlag, och vi har testat den formulering som lärarna kom fram till där (se nedan). Varken lärare eller elever som vi har träffat anser att formuleringarna är till någon hjälp när man vill förstå skola-11 (snarare anses de ännu svårare än formuleringarna i kunskapskraven). Och om arbetet i ämnesgrupperna handlar om att lärarna ska komma överens så säger det inget om resultatet: det kan bli både bra och dåligt sett ut elevernas perspektiv.

Vi har tappat bort metanivån i arbetet. Meningen med skola-11 är att vi ska utveckla skolan och därigenom elevernas lärande. Varje möte vi har ska leda till att eleverna i slutänden lär sig mer, eller hur? Att tolka skola–11 borde vara en lärprocess – inte en överenskommelse!

En lärprocess där pedagogerna får träna sig i att sätta upp konkreta mål som eleverna förstår. En lärprocess som syftar till att lyfta fram hur man stöttar någon annans lärande – hur man jobbar formativt med kunskapskraven.

Det är först när eleverna visar att de förstår vad lärarna menar, som de goda ambitionerna bakom skola-11 kan få genomslag. Det går inte att jobba formativt förrän eleverna kan veta vad de ska göra för att ta nästa steg. Och det är först då, när eleverna förstår, som lärarna har nått målet – inte när lärarna är överens sinsemellan hur värdeorden ska tolkas.

Och eftersom det är en lärprocess så blir det också effektivare om lärarna får en lärare (inte en föreläsare utan en pedagog) som lyfter införandet av skola-11 till en pedagogisk utveckling. Som ser till att slutresultatet blir något som eleverna förstår och därför kan använda i sitt eget lärande om lärandet.

Och vem vet - kanske vi då också kan komma närmare att eleverna får en livslång lust att lära?

Exemplet från diskussionsunderlaget (se även den här bloggen):
 Att resonemanget utgår från elevens återgivning av sin tolkning av textens handling och budskap samt att den tolkningen är relevant. I vilken omfattning eleven rör sig i texten, kopplar ihop olika händelser med varandra och drar relevanta slutsatser

Blyghet och entrepreneurerna

I samband med Nejra Van Zalks avhandling har blyghet i skolan kommit upp på tapeten. Hon har utifrån sin psykologiska bakgrund studerat effekterna av hur lärare hanterar blyga personer i skolan och menar att vi ofta använder tekniker som påverkar personerna negativt. Dessutom ifrågasätter hon själva grundidén att det alltid är positivt att prata och ta plats. Och jag håller med.

När jag har jobbat med diskussionsövningar har jag lärt mig att gå försiktigt tillväga. Det finns många människor som har just obehagliga minnen från skolan som hämmar dem eller till och med skapar djupa obehagskänslor när man gör vissa typer av övningar. Det är inget bra betyg för skolans färdighetsträning när det gäller att prata för större grupper.

Vad man också lär sig som diskussionsledare är att det inte är de blyga som utgör det största problemet när man vill skapa framgångsrika diskussioner – det är de som pratar på andras bekostnad. De personer som är vana att ha ordets makt har ofta svårt att inse att alla på ett möte är där för att de ska kunna bidra, att det finns en orsak till att de är där (oftast att de representerar en viss synvinkel/förståelse). De har också problem med att ta in och bygga vidare på de förslag som kommer upp och undergräver därmed kreativiteten. De som pratar mest har istället lärt sig att debattera för sin sak och inte lämna ifrån sig någon makt. Detta leder inte till god problemlösning!

Det går utmärkt att konstruera diskussioner där alla – även de blyga – kan bidra, om man använder sig av tekniker som lämnar debatten därhän. Det kräver en lyhörd och kunnig diskussionsledare vars uppgift det är att bara leda diskussionen (inte lägga sig i innehållet). Jobbar man så, kommer mötet att generera inte bara mer kreativa lösningar utan också metoder som är väl förankrade i gruppen. En bra förankring leder i sin tur till att det man kommer fram till verkligen blir utfört.

I en bra diskussion är de som är blyga en nödvändig pusselbit eftersom de är representanter för ett litet annorlunda sätt att tänka än de som pratar på. De kan därför ge en vidare belysning av det som ska diskuteras. Dessutom representerar de en ansenlig del av befolkningen som är vanlig på alla nivåer i samhället – vad än politikerna tror. (Även om de blyga politikerna inte märks så mycket? Eller?)

Gör inte misstaget att tolka entrepreneuriellt lärande som att alla ska vara utåtriktade och ta plats. Jobba istället med metoder där alla tränas på att bli bättre på att samarbeta, både de som dominerar och de som trängs undan. Det är så kreativa och effektiva arbetslag skapas.

Och till alla dem som verkar tycka att det handlar om huruvida man ska tvinga blyga att prata eller inte: verkligheten är inte svart/vit, man behöver använda de metoder som fungerar. Träning ger färdighet, men bara om det är en träning som passar just dig.