Är du hungrig när du bedömer?

Speglar den muntliga bedömningen verkligen så irrelevanta saker som vad eleverna har på sig och ser ut? Jag vill inte på något sätt hävda att lärare är inkompetenta. Det jag vill säga är att all bedömning är subjektiv och att man därför behöver ha ett system som i möjligaste mån undviker de situationer där subjektiviteten kan förväntas ha en extra stor effekt.

Det finns en omfattande forskning kring hur vi fattar beslut och gör bedömningar (se t ex Daniel Kahneman; Tänka, snabbt och långsamt) som visar att helt irrelevanta saker ständigt påverkar oss. Ta till exempel experimentet där domare med 15 års erfarenhet fick göra en bedömning av ett brottsfall och föreslå en lämplig påföljd. Alldeles efter att de hade slagit en tärning skulle de säga om antalet månader i fängelse skulle ligga högre eller lägre än värdet på tärningen. Tärningen var specialpreparerad så att den visade antingen 3 eller 9. De som fått en nia ansåg att 8 månader var lämpligt, medan de som slog en 3:a tyckte 5 månader.

I ett annat exempel, publicerat i PNAS, visade det sig att domares benägenhet att bevilja en resning var beroende av när på dagen bedömningen gjordes: medan knappast inga fick beviljanden strax innan lunch så ökade andelen beviljade till 65% efter matintaget.

Det finns därför fog för att hävda att bedömning, även av erfarna experter, har ett stort subjektivt inslag. Vägen till en rättssäker bedömning och minskad betygsinflation måste därför gå via metoder som tar hänsyn till detta. En muntlig bedömning, som sker under en given tid (innan eller efter lunch?) och i direkt social interaktion med den som bedöms, är snart intill omöjlig att göra rättssäker. Skriftliga bedömningar är säkrare eftersom de kan göras både anonyma och flyttas i tiden (samt kontrolleras av andra bedömare).

Som exemplen ovan visar är även skriftliga bedömningar svåra – det vi vill bedöma är komplext precis som de fall domarna ska bedöma (tolka). Kanske är betygskriterierna ett tecken på att vi gett upp inför komplexiteten i att bedöma kunskap genom att tillämpa relativa termer. Men om vi är ute efter rättssäkerhet och minskad betygsinflation så är det där vi behöver börja: kriterierna behöver ta hänsyn till hur människor (bedömare) tänker och formuleras på ett sätt som minskar det subjektiva inslaget.

En god början vore om skolverket läste in sig på beslutspsykologi.

Elevernas skönhetstävling

Nu är det dags för den stora bedömningen av elevernas klädstil, ansiktsuttryck och rörelsemönster. Eller om vi ska använda det officiella namnet: muntlig del av det nationella provet. 

Visst är muntlig framställning en viktig förmåga, någon som används i arbetslivet och som man kan träna upp. Och givetvis är skolan en plats där man ska få chansen att utveckla denna färdighet. Men. Själva framställningen bör inte vara betygsgrundande, eftersom vi inte kan göra bedömningarna på ett rättssäkert sätt.

Vi vet att utseende, kroppsspråk och röst spelar en stor roll för hur man uppfattar en muntlig presentation. Medan man kan ta fram kriterier för olika delar av innehållet, så kommer man inte ifrån att den subjektiva bedömningen är mycket svår att undvika. Se bara på skillnaden när olika experter – som har många års erfarenhet av att bedöma muntliga framställningar – ska bedöma politikers framträdanden. Även i USA, som tränar muntlig framställning mycket mer intensivt än vi här i Sverige och har många erfarna bedömare,dras helt olika slutsatser när Obama har hållit tal. En av orsakerna till detta är att vi på grund av vår specifika personlighet reagerar olika både på vad som sägs och hur det sägs. Hur ska då en lärare, som i jämförelse med experterna har en minimal träning i att bedöma en muntlig framställning, kunna undvika att vara subjektiv?

  

Däremot kan man ta fram (konkreta) kriterier som behöver vara uppfyllda när det gäller innehållet. Man kan också, tillsammans med eleverna, träna på och reflektera över vad som brukar uppfattas som ett bra tal. Eleverna, och lärare, tjänar på att analysera andras tal och lära sig hur viktig den subjektiva bedömningen är. Detta är en viktig del i det källkritiska tänkandet och skulle också kunna ge en större förståelse för alla problem som dyker upp i samband med kommunikation på sociala medier.

Nu är man som lärare tvungen att göra en bedömning ändå och hur kan man då komma runt problemet med subjektiviteten? Mitt förslag är att man utgår från ett fåtal kriterier som bygger t ex på argumentationsteori (eleven presenterar ett argument, fakta som argumentet bygger på och en förklaring till varför fakta är relevant). Andra lätt identifierbara och relativt objektiva kriterier är om eleven håller tiden, använder sig av något hjälpmedel och problematiserar på något sätt. Det subjektiva inslaget kommer så snart man bedömer hur något görs.

Vill du jobba rättssäkert kan du testa dina kriterier genom att ställa frågan: kan jag beskriva detta så att andra lärare omedelbart kan se/höra om kriteriet är uppfyllt eller inte? Fråga dina kollegor: Bedömer ni olika utifrån beskrivningen är det dags att tänka om…