Längtan till Italien - eller mer om PISA

Medan mätningarna i PISA undersökingen kan ifrågasättas så kommer man inte ifrån att resultaten är nedslående; den svenska skolan har ju faktiskt strävat efter att uppnå just de kunskaper som mäts. Visst strävar man även efter andra kunskaper/förmågor, men vi vet inte hur bra vi är på att nå dessa i jämförelse med andra länder (eller över huvud taget).

Men är resultaten i första hand skolans ”fel”? Nog är det dags att lyfta upp problematiken från detaljerna kring vad som händer i klassrummet och se vad som händer i samhället i stort! Fört därefter kan vi fundera över hur skolan ska agera rent praktiskt.

Barn vill bli bra, eller hur? De vill, liksom vi andra, bli sedda och uppskattade. I dagens samhälle är det ett enormt fokus på hur man lyckas socialt och att bli uppskattad för den man är snarare än för vad man gör. De sociala medierna har öppnat för möjligheten att projicera sin personlighet på ett sätt som aldrig tidigare och många, stora som små, ägnar många timmar i veckan åt detta. Visst finns det olika sätt att få uppskattning via sociala medier, men för de allra flesta barn är det deras person som bedöms.

Låt oss då tänka oss in i en situation med ett barn som inte känner sig speciellt duktig i skolan. Tävlingsaspekten, som många barngrupper generar till synes av sig själva (men som understöds både i skolan, i media och i fritidsaktiviteter), gör att skolarbetet inte ökar barnets självkänsla. Vad gör barnet då? Det väljer att försöka skapa självkänsla på andra sätt, till exempel på sociala medier.

Inte konstigt om det är svårt att ”hålla ordning”: eleverna är inte motiverade att vara still och lära sig.

Det är många som kallar på ”ordning och reda” och föreslår att läraren ska styra allt under lektionerna. Men ärligt talat, hur många lärare är det som har den auktoriteten att de kan ”hålla ordning” på en grupp omotiverade elever?  Hur mycket har man tränats på det? Jag är dessutom inte övertygad om att omotiverade elever lär sig speciellt mycket bara för att läraren kan få dem att sitta tysta och lyssna på en lektion.

När man längtansfullt blickar mot länder med mer autoritära undervisningssystem (eller blickar tillbaks mot ett Sverige man tror att man minns) glömmer man att detta också är länder med andra kulturer, där man värdesätter framgång i skolan på ett annat sätt. Vad de elever som inte känner sig duktiga i skolan gör i en sådan kultur, vet jag inte, och kanske är det lättare i Sverige att känna sig bra även om man inte får höga betyg. I vilket fall så behöver skolan utformas efter den verklighet som råder istället för genom önsketänkande.