Ibland
undrar jag hur de tänker på skolverket, om de föreställer sig hur deras
direktiv ska fungera i vardagen och hur realistiska de är, innan de fattar ett beslut. Jag är knappast
ensam om att undra det här, och skolverkets regelverk är inte heller den enda som verkar
bygga på en mycket fyrkantig syn på verkligheten.
Idag vill
jag zooma in på tankarna kring muntlig förmåga i betygskriterierna. Man
föreställer sig att man ska kunna bedöma samma förmågor i muntlig presentation
som i skriftlig. Och givetvis kan kunskapen som ligger bakom de båda
framställningssätten vara den samma, men man har ignorerat något helt
avgörande: människors beteende.
När vi
tolkar en muntlig presentation styrs vi i första hand av vår uppfattning av
personen. Detta är ett väl beforskat ämne, även om man kan hitta olika siffror
på hur viktigt innehållet (det som alltså är kunskapsrelaterat) är – mellan 5
och 20%. Kroppsspråk, utseende, tonläge och ögonkontakt utgör alltså den allra
största delen av vår bedömning.
Man kan
kanske påstå att det fortfarande är en förmåga att kunna tala och att man genom
att träna upp de här sakerna kan bli bättre (och värd t ex ett A). Problemet är att
till skillnad från innehållet så finns det inte normer om vad som är bra eller
dåligt n är det gäller den personliga delen: det är högst subjektivt. Du känner säkert själv till en känd talare som
någon vän gillar och du bara tycker är ett förmätet munväder, eller? På ett
omedvetet plan bedömer vi alla talare efter egna preferenser, det är till och
med så att vi reagerar helt olika på specifika ordbruk. Till exempel föredrar
ungefär halva befolkningen om man beskriver en vinst (om du får hjälp med
bedömningen kommer du att få mer tid med dina elever), medan den andra halvan
föredrar att undvika saker (du slipper problemen med att inte räcka till för
eleverna om bedömningen blir mindre tyngande).
Lärare är
människor (något som ibland skolverket inte verkar ha tagit med i beräkningen)
och möjligheten att göra en objektiv bedömning av en muntlig framställning är
väldigt liten. Om du ställer dig tveksam till hur subjektiv en lärares bedömning
är, så prova att prata med dina kollegor om hur ni uppfattar en talare på någon
utbildningsdag. Ibland känns det som om man har varit på helt olika föredrag.
Visst är det
bra att träna på muntlig framställning, men om vi inte vill att elevers personlighet
ska vara det som bedöms, så är det mer lämpligt att bedöma muntlig framställning
som något som kan höja, men inte sänka, ett betyg. Och att vi som bedömare
tränar på att fokusera på vad elever gör för att utvecklas, snarare än vad vi
tycker när vi hör dem prata.
Och när man (skolverket)
tar fram regelverk så är förankringen i mänskligt beteende något som måste tas
med om man vill skapa legitimitet och uppnå rättvisa betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar