Vad skulle
man på en enskild skola kunna göra för att minska bedömningsbördan?
Om vi börjar
med att dela upp bedömningen i olika delar: tid för att förstå/samverka mellan
lärare för att bedömningen ska bli likvärdig, tid för att eleverna ska förstå
vad som förväntas av dem, tid för att rätta prov eller andra uppgifter och tid
till dokumentationen.
När det
gäller tid för att förstå bedömningskriterierna speglar den luddigheten i
skolverkets formuleringar – det tar alltså mycket mer tid att komma överens
eftersom relativa begrepp med nödvändighet är subjektiva och måste därför
kalibreras för varje enskild lärare/lärarlag. Vi har skrivit mycket om det här
och hur man kan effektivisera det arbetet med hjälp av SOLO-taxonomin så det
tänker jag inte gå in på nu.
När det
gäller resten av tiden går den att integrera med det löpande arbetet; man
bygger upp hela den pedagogiska strukturen kring bedömningen. Det kan låta bakvänt,
men är faktiskt inte olikt det vi redan gör (styrda av nationella prov).
Skillnaden blir att man genom att utgå direkt från bedömningskriterierna kan
lägga större vikt vid översättningen eftersom den då blir central.
Vad som
händer är att man först måste precisera, konkretisera, exakt vad kriterierna
står för i just det här sammanhanget (se konkretisera en förmåga). Man skapar då ett
inlärningsresultat som blir direkt förståeligt för både lärare och elev. Den här
delen är helt avgörande och man vinner på att lägga tid på att se till att man
har lyckats. T ex kan man testa sina formuleringar på olika elever och andra
lärare. Ett välformulerat och lättförståeligt inlärningsresultat sparar
oändligt mycket tid i den fortsatta processen.
Utifrån
inlärningsresultatet bygger man sedan upp de pedagogiska momenten. För varje
moment ställer man sig frågan: på vilket sätt kommer det här att leda till
inlärningsresultatet? Vad, rent konkret, är det eleverna ska kunna producera
när momentet är utfört?
Enklast är
att jobba utifrån elevarbeten, snarare än prov. Tiden man vinner på att inte
göra, rätta och förklara prov lägger man istället på uppföljningar – formativa bedömningar
– av elevarbetena. Det här är centralt och något vi ofta är dåliga på när det
gäller elevarbeten. Att så många elever faller igenom när de jobbar ”självständigt”
beror på att de inte får det stöd under processen som de behöver. Men om man
minskar på föreläsningar och lärarcentrerade genomgångar (t ex genom samarbete med andra lärare och ”the flipped classroom”) kan man få mer tid till att följa upp
elevarbetena. Med välformulerade inlärningsresultat blir det lätt att hjälpa
eleven att förstå vad det är som behöver utvecklas. Här kan man också jobba med
elevbedömning, något som i början tar mycket tid eftersom eleverna måste lära
sig vad det är de ska leta efter. Men när de lär sig det så kommer de inte bara
att bli bättre på att hantera sitt eget lärande i just den här uppgiften, utan
i annat lärande också. Lärprocessen är snarlik mellan olika ämnen.
Den
viktigaste dokumentationen blir det färdiga elevarbetet - som får en summativ
bedömning. Denna bedömning är lätt att göra eftersom man, som den kanske
viktigaste delen av lärprocessen, har följt arbetet och bara behöver kolla vad
som har hänt sedan den senaste genomgången.
Och det här
med att lägga in saker på datorn? Den kan vara en del av genomgången med
eleven; visst, man måste titta på eleven också, men kortare kommentarer kan
föras in direkt under samtalet. Även här handlar det om att utnyttja det arbete
man har gjort med att göra ett välformulerat inlärningsmål – man kommer redan
att ha färdiga meningar (utan relativa begrepp) om vad det är som är gjort och
vad som behöver göras.
Tanken är att
utgå från en detaljerad och konkret beskrivning av det som ska läras in, kriterierna, istället
för att utgå från generella färdigheter som sedan översätts till kriterier. Det
jobbet har redan skolverket gjort åt oss när de formulerade bedömningskriterierna.
Vad skulle
idén med ”the flipped evaluation” kunna göra för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar