Nobelpristagaren och psykologen Kahneman har myntat
begreppen snabbt och långsamt tänkande. När vi lär oss behöver vi aktivera det
långsamma tänkandet, vilket kan vara en utmaning när man har att göra med
tonåringar. När man är upprörd, trött eller fylld av känslor använder man det
snabba tänkandet och hur ofta befinner sig inte tonåringar i det stadiet?
Fakta om hjärnan
Vilket tänkande vi
använder styrs av en mätfunktion i hjärnan, där information om störningar
samlas (detta händer i den del av hjärnan som kallas Anterior cingulate cortex,
ACC). Till störningar räknas allt som inte är i balans: tankar (”jag vill vara
snäll, men inte ge tiggaren pengar idag”; ”varför står det att 2+2=5?”), fysisk
balans (trött? hungrig?) och känslomässig balans (tycker hon om mig? sa jag
något pinsamt?). Dessa upplevda störningar läggs samman och när de når över ett
visst tröskelvärde, går vi in i det snabba tänkandet. Detta tänkande bygger på
schabloner; förenklade uppfattningar om välden (typexempel hittar du i tweets från Trump). Det
snabba tänkandet är bra när det händer mycket på en gång, men det är förenklat
och kan därför inte ta hänsyn till mer komplexa detaljer, till det unika i en
specifik situation. Och för att kunna lära nytt behöver vi ta hänsyn till komplexitet och förstå hur det nya relaterar till det vi redan vet. Då behövs det långsamma tänkandet. Som, uppenbart nog, kräver tid.
(Vilket tänkande tror
du aktiveras när man är nervös på ett prov?)
Pedagogiska metoder som tar hänsyn till hur hjärnan fungerar
Som lärare är det svårt att påverka elevernas hälsa (som är
ett sätt att dra ner den sammanlagda mängden störningar som mäts i ACC), men vad vi kan göra
är att ge dem tid att tänka. Varje pedagogiskt moment behöver därför
innehålla reflexionstid, där varje elev får sammanfatta vad hen precis har
lärt sig. Använder man sig av läxor ska
de också fokusera på reflexionstid, dvs utgå
från frågor. Gärna frågor som gör att eleven får hitta någon koppling
mellan det man tagit upp på lektionen och något i elevens egen verklighet (då
skapar man nycklar för lärandet, se inlägget om hur man ökar minnet).
Här finns då inget rätt eller fel svar, vilket minskar nervositeten och ökar
chansen att eleven använder långsamt tänkande.
Anpassa lektionerna till långsamt tänkande
I vissa sammanhang vill vi att kunskapen ska ge upphov till
schabloner: multiplikationstabellen eller tiokompisar är ett typexempel. Men i
de flesta ämnen vill vi istället att eleverna ska kunna ha ett reflexivt
förhållande till fakta (som dessutom förändras över tid), ska kunna källgranska
och ifrågasätta. Och då måste eleverna använda sitt långsamma tänkande. Om vi
använder metoder som är stressande (allt från tester till att vara tvungen att
svara på frågor*) minskar vi lärandet. När vi föreläser har vi ingen koll alls
på vad eleverna använder för tänkande, och har vi att göra med tonåringar kan
jag lova att de den största delen av tiden tänker på något helt annat. Håll
därför föreläsningarna korta och ge mycket plats åt långsamt tänkande!
*Vid närmare
eftertanke: hur effektivt är det att ställa frågor till klassen och låta en
person svara? Visst, alla elever börjar automatiskt fundera på om de kan
svaret, men det är bara en som får formulera sig. Så mycket effektivare det
blir om man ställer en fråga, låter alla skriva ned ett svar, ger dem lite
diskussionstid med grannen och sedan låter några som vill, dela med sig till
alla (det sista är viktigt eftersom eleverna då känner att det finns någon
kvalitetskontroll på processen: läraren kan bekräfta man eleverna tänkt”rätt”)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar