Att gå över ån...om kvalitet i utbildningen

När nu även högskolan är i blåsväder får man verkligen fråga sig vart vårt utbildningssystem är på väg. Det ifrågasatta utvärderingssystemet där man bara jämför examensarbeten med utbildningsmålen säger oss inte så mycket förutom att studenterna uppenbarligen inte uppnår sina inlärningsresultat.

Visst, det skulle kunna handla om att utbildningarna helt enkelt har blivit sämre. Det hade inte varit så konstigt när man förväntar sig att dubbel så många studenter ska utbildas på hälften av de ekonomiska resurserna.

Men vi har ett bekymmersamt ekonomiskt incitament – i högskolan liksom i grundskola/gymnasium – att ta in och släppa igenom studenter/elever även om de inte uppnår målen. I skolan får man pengar efter antalet elever och möjligheten att gå ut med höga betyg spelar stor roll för elevernas val av skola; lärarna får press att sätta högre betyg för både skolans och sig egen skull (eftersom lärarnas insats och ibland t o m deras lön sätts efter elevernas prestationer mätta i betyg). På högskolan sker tilldelningen efter hur många studenter som tar examen och lärarnas tjänster är finansiellt beroende av hur många studenter som blir godkända.

Man behöver inte vara ett finansiellt geni för att inse att med den här typen av ekonomiska incitament så får vi både betygsinflation och examensinflation (= att studenter blir godkända trots att de inte uppfyller målen) oavsett kvalitén på undervisningen.

Från myndighetshåll försöker man hindra det här genom kontroller, där man då förtvivlat (får man väl säga) försöker kvalitetssäkra systemet. Kontrollapparaten kostar enorma mängder pengar inte minst i lärartid. Men det verkar inte ha någon positiv effekt – kvalitén är uppenbarligen inte säkrad och studenternas/elevernas lärande tycks minska snarare än öka.

Man kan tycka att det är att gå över ån för att hämta vatten. Först skapar man en situation där kvantitet premieras före kvalitet, sedan försöker man styra upp det i slutänden, genom att bedöma resultatet. Ett av problemen är då att man redan har en kvantitetsstruktur att hantera, dvs en överkapacitet inom skola/högskola; för många elevplatser jämfört med antalet elever.  Skolor och högskolor får då lägga sitt fokus på att försöka överleva, inte, som politikerna hoppas, genom att öka kvalitén, utan på att försöka tilltala så många elever som möjligt. Det finns ingen som hellre går på en ”tuff men rättvis” skola om detta inte leder till bättre möjligheter framöver. Idag är t ex chansen att komma in på högskolan större för de elever som kommer från en ”generös” gymnasieskola. Och eftersom även högskolan ger glädjebetyg så klarar dessa elever sig fint.

Vad hade hänt om man gått direkt till ån? Fokuserat på kvalitet istället för kvantitet? Om alla pengarna som nu går till den ineffektiva kontrollapparaten istället gått till att redan från början intressera sig för elevernas/studenternas lärande och de (lärar-) resurser som behövs till det?