Förlamande rädsla

Gör rädslan att bli anklagad att förespråka "pluggskolan" (vad det nu är) eller avprickningsskolan, att skolan krånglar till det?
När vi som skriver i denna blogg, i olika sammanhang påstår att skolor kan och bör konkretisera kunskapskraven mycket mer än de flesta gör idag, kommer ofta känslan att vi förespråkar ovanstående icke önskvärda typer av skolor över mig.
Jag hittar ingenting som förhindrar formativ bedömning, formativ undervisning eller till och med formativ garanti om det finns konkreta mål. Det finns heller inga hinder att skapa den viktiga relationen och motivationen. Slutligen är det inga problem att följa styrdokumenten på alla nivåer.
Inte i någon av veckans texter, som jag har läst, i media och från myndigheter om svårbedömda nationella prov, i t.ex. uppsatsskrivning, föreslås förändrat arbete med kunskapskraven så att rimligt säkra bedömningar möjliggörs. De föreslår istället att uppsatsskrivning tas bort från NP och jämför med möjligheten till 1 X 2-frågor i matte, som om det vore en eftersträvansvärd modell. Häpnadsväckande! Om NP måste förenklas till den nivån ska de bort.
Även om uppsatsskrivning tas bort från nationella prov ska ju lärare och skolor bedöma eleverna, på ett säkert sätt, i förmågan att uttrycka sig i skrift. Ska den bedömningen och undervisningen bli målinriktad måste skolor våga bli konkreta.
I slutklämmen i den här artikeln finns åtminstone en god insikt. Prov är skolans tjänare, inte dess allvetande konung.
Vi har skrivit på flera ställen i bloggen om detta, t.ex. här. Kan det vara så att skillnaden mellan inlärningsresultat och kunskapskrav inte är definierad? Med inlärningsresultat menar jag det eleven konkret visar och som läraren kan bedöma.
"Titta här, denna text har jag skrivit. Jag har tränat som du visade och förbättrat den efter förra textbedömningen." När eleven på detta sätt ger ett bedömningsunderlag till läraren är det sedan lärarens tur att bedöma texten i relation till kunskapskraven och sedan fortsätta det konkreta formativa arbetet eller göra en summativ bedömning om det är dags för det. Om modellen för bedömningen, t.ex. en matris, inte är konkret blir det lättare magkänsla och annat subjektivt som styr, dessutom får eleven svårare att begripa var han är och vart han ska.
Om svaret på frågan i första meningen i inledningen är JA finns det hopp. Bygger tveksamheten på rädsla behöver ju bara någon berätta att konkretisering av kunskapsmål är bra och absolut tillåtet.