Hur vet man om
någon har rätt kvalifikationer? Inom skolans värld sätts allt mer fokus på att
man genomfört vissa moment, som lärarutbildningen eller det följande
mentorsåret som ska leda till lärarlegitimation. Men hur vet vi att detta leder
till kvalitet?
Hade detta varit
ett fungerande sätt så hade vi inte haft några dåliga lärare. Man kan skylla på
lärarutbildningens kvalitet, men varför då bygga på den med ett lager till?
Varför göra mer av det som inte har fungerat? Visserligen finns det stora
ambitioner bakom lärarlegitimationen, där läraren ska visa sig ha bemästrat en
lång rad yrkeskompetenser, men det finns ingenstans reglerat hur man vet vad
som är bra. Ta till exempel förmågan att ha en god kommunikation med
föräldrarna. Hur ska man bedöma det? Är det att läraren genomfört ett
föräldramöte och fått ett visst antal föräldrar att komma? Eller att
föräldrarna svarar om vad de tycker om relationen på en enkät?
Bedömningen av
vad som är kvalitet hamnar oftast utanför sin kontext, dvs den skola som ska
anställa en lärare. Problemet med alla regleringar som byggs på uppifrån är att
avståndet ökar mellan bedömning och platsen där kompetensen ska användas. Och
ju större distans, desto mindre förståelse har bedömaren för den specifika situationen.
Vi
lägger enorma resurser på något som i praktiken inte kommer att höja kvalitén.
Utgångspunkten är hela tiden att försöka tillföra något som saknas (som en
utbildning där man läser expertböcker och lyssnar på föreläsningar), istället
för att gräva där man är. Om vi istället lägger fokus på metoder där
lärare/rektorer vidareutbildar sig genom att utveckla sina metoder på plats, så
hade vi fått en kvalitetsökning som var relevant för just den skolan. Ska man
sedan använda sin kompetens när man söker att annat jobb kan man beskriva vad
man gjort och vilken effekt det hade. Det hade sagt oändligt mycket mer än en
legitimation kontrollerad av manpower.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar