Dan
Andersson, högskoleadjunkt i idrott och hälsa, argumenterar för vikten av
rörelse för att öka hälsan. Han menar att vi; föräldrar, idrottslärare och
ledare inom den organiserade idrotten, behöver föregå med gott exempel och visa
på hur en rörligare livsstil kan vara en positiv och viktig del av livet.
Han föreslår
att ”tidtagarur och måttband kanske borde användas lite mer sparsamt”. Och jag
håller med! Mätandet inom idrotten i skolan tycks ha förvärrats med skola 2011.
Jag tror att det är en effekt av detaljstyrningen: alla centrala innehåll och
all den dokumentation som hänger ihop med detta. Varje elev behöver bevisa
precis vilket betygskriterium hen når upp till på varje innehåll. Lärarna får
ingen tid över till något annat än bedömning. Vad jag hör från eleverna är att
de visserligen får tid på sig att träna/förbereda sig, men att det saknas
formativ bedömning. Lärarna är alltså inte där och lär ut, eller stöttar
eleverna så att de kan utvecklas.
Idrotten har
redan innan haft problem med prestationsfokuseringen – det ligger i tävlandets
natur. Det som gör detta till ett problem är att minst hälften av eleverna inte motiveras av att bli bäst. Och att
viljan att vara bäst inte är en motivation som är hållbar över tid. När man av
olika skäl inte längre kan träna tillräckligt för att vara bäst tappar många
intresset helt. Eller hur; hur många slutar inte med sina aktiviteter i sena
tonåren?
Vill vi att
folk ska ha en rörligare livsstil krävs dels att idrott och hälsa börjar handla
om just det: att hjälpa eleverna att förstå varför det är bra och att hitta
motivation och intresse för att röra sig. Och det är svårt nog för lärarna. De
centrala innehållen borde helt enkelt tas bort så att lärarna kan ägna sig åt
att hjälpa varje individ att hitta just sitt sätt att vara aktiv. Måste man ha
betyg i idrott och hälsa borde de spegla dessa övergripande mål och inte
prestationen i en massa delmoment som oftast inte är relevanta för personens
fortsatta liv över huvud taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar